Haha. 

PetterNikolina. Kissemoj. Plastsnopp. Eller vad man ska kalla den. En av mina absoluta favoriter.



Vad ska man med den till? Man kan väl dra ner brallan? Ja. Ibland. Ibland är det ingen favorit alls. Rent av direkt olämpligt när det blåser storm. Jag brukar ha min i damasken (snöskydd mellan skon och byxorna), olala, men det är jättepraktiskt, nära till hands men inte i vägen. 

Med den här kan man också lätt kissa i flaska i tältet. Företrädesvis en med vid öppning. Den här flaskpåsen är toppenbra eftersom den rymmer mycket, över en liter och ibland kissar man enorma mängder i bergen, samtidigt som den tar liten plats i packningen. Present från en kompis i Canada så jag vet inte var man kan köpa. Jag fick den begagnad, använd som hennes kisseflaska. Olala. Hon fick en begagnad plastsnopp av mig. Olala på den med. Haha. Bästa bytet ever – girlpower-byte! 



Jamen varför är just den här så himla bra?

En del kissemojer går rätt ner som en tratt. Det är lika praktiskt som att killar skulle kissa med sin grej rätt ner. Den måste ju ut. Framåt och ut. Genom gylfen eller nåt. Den här är sån. Framåt och ut. 

Sedan har just den här ett bra material som är lite löst men inte lösare än att den klämmer åt lite i underredet. Sluter tätt. Så det inte skvätter ut och har sig.

Och en grej till. Den har lite volym. Det finns varianter som är betydligt mindre. Då måste man hålla igen och pyskissa annars blir det översvämning.

På hög höjd ä är luften väldigt torr, dvs. det är mindre vattenånga i luften. Det gör att man lätt torkar ut eftersom man förlorar mer vätska i andningen, dvs. luften man andas ut är lika fuktig som vanligt av min inre luftfuktighet, men luften jag andas in är torr som fnöske så i varje andetag går jag massa minus på vätska. Drick, dricka och åter dricka är knepet.

En annan grej som påverkas kraftigt av den tunna luften är huden. Huden behöver fukt och helt plötsligt är det snustorrt. Det gör att redan när jag vandrar in till baslägret på 4.000-5.000 meter beroende på berg, så börjar huden reagera. Huden vill ha massa mer fukt och hallå!! 

Sen blir jag hypernervös av att det ska gå sönder – och det gör det stup i ett vad jag förstått på mina tältgrannar genom åren. Och jag vill kunna tappa kniven i tältet och ops, tappade stegjärnen och olala, nä nä, lugnt och snällt i mitt tält, där kan man tappa prylarna hej vilt.

Jag har precis köpt nya vinterdäck och det var det som fick mig att tänka på det här skriviet om risker och riskbeteende, som jag har haft på gång en tid. Det är inte alls ovanligt att folk tror att jag hänger mellan liv och död i bergen. Så är det inte. Journalister vill jag gärna få det till att jag hänger mellan liv och död, trots att jag säger att det inte är så. De vill att det ska vara farligt och att det handlar om risktagande och att jag är och flirtar med döden, trots att jag säger att det inte är så. Kan ni inte skriva hur det är istället, undrar jag. Men våra läsare tycker om, säger journalisterna. Då blir det inget, säger jag. Jag är ju precis tvärt om. 



I bergen kan man precis som i övriga livet välja hur man ska ha det med riskerna. Den som är risktagare hemma är ofta risktagare i bergen. När någon polare som jag ännu inte känner så väl vill hänga med på någon bergstur så brukar jag göra några enkla test för att se hur riskbenägna de är. Jag har en förhållandevis fin bil, en Volvo S60, och den är kul att köra. Så jag låter dem köra. Hur folk kör bil säger en hel del om riskbeteende.