Jag sprang milen här hemma häromdagen. Tänk att en runda man har sprungit så många gånger kan bli så vacker - bara för att man kommit ihåg vad som är viktigt. Jag sprang vilse ett tag. Där i vilseskogen var stenarna döda och skogen bara grön. Nu har jag hittat hem igen. Hem till enkelheten.
Det är en del av alla rundor. Att gå vilse och att göra misstag. Även att brottas med dem, varken man inser det eller inte, och förhoppningsvis en dag bli vän med dem. Både inre och yttre rundor.
Jag åkte i somras tillbaka till Muztagh Ata, Isbergens fader, för att han och jag skulle skiljas som vänner. Det hade varit väldigt bråkigt året innan. När jag kom dit tog jag mig ett snack med honom, på tu man hand. Jag var väldigt ödmjuk och ja, den här gången gick det bra. Vi skildes som vänner.
Men när jag kom hem hade jag inte ödmjukheten kvar i bagaget. Även livets enkelhet var borta. Jag hade fått med mig annat hem i bagaget istället. Krumbukter.
Så det var dags för ett snack igen. Med mig själv. Brottas. Jag har kommit fram till att jag tappade bort mig själv redan någonstans på berget. Jag minns att jag så ofta funderade över vad i hela friden jag gjorde där. Såna tankar dyker upp ibland, ff.a. på hög höjd för man blir lite knepig i huvudet av höjden. Men nu var det inte av den sorten, det var inga knepighetstankar utan det var mina vanliga tankar och mina vanliga känslor. Vad gjorde jag där.
Nu vet jag varför. För det fanns så mycket krumbukter med. Knepigheter. Och fasoner rent ut sagt. Som tog bort det jag älskar mer än allt. Enkelheten. Eller annorlunda formulerat - livet.
Det var inte livet det handlade om. Krumbukterna gjorde det till något annat. Därför blev min upplevelse inte densamma och därför undrade jag vad i hela friden jag gjorde där. Jag var inte på en sån runda jag brukar vara på när jag är ute i bergen, utan på någon annan slags runda med inslag av krumbukter. Och fasoner. Jag kände inte igen mig. Det är vad jag kom fram till när jag brottades med mig själv.
Nu är jag hemma igen. Och löparrundan här hemma är vackrare än någonsin - skogen är åter ett tempel och stenarna återigen fulla av liv. Färdigbrottat om den saken och nu är jag och livet också vänner igen. Back to basic rules!
Och nog om den här rundan här i bloggen, nu drar jag vidare!
------------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------
Aja, viktigast är väl att hitta tillbaka till det som känns rätt i själ och hjärta. För dig, av dig! Skönt att komma till den insikten.
(För övrigt, rent praktiskt: ett grymt trick för att renovera sin gamla runda - att helt enkelt vända på den! Se stenar, träd, kurvor, sänkor, höjder, utsikt, vattendrag mm "från andra sidan"! Vår vanliga skogsrunda hemma blir "som ny" åt andra hållet, en häftig känsla i det lilla formatet.)
Tack för trevligt glassällskap och många kloka idéer både här och där!
Jag har följt dina tankar med stort intresse. Du är djärv som låter en stor del - så förefaller det - av ditt liv utspelas inför oss läsare. Vi får inte bara följa dina framgångar (imponerande!) utan också dina "krumbukter" som du kallar det. Vi gör alla sådana, men inte lika offentligt och inte i samma hastighet!
Att denna öppenhet frestar folk att lägga sig i ditt liv är en risk som du säkert är medveten om, och detta inlägg kan i värsta fall vara ett exempel på det. ;-).
Du lever nog mer intensivt än de flesta, och intensiteten i dina äventyr och framgångarna triggar igång saker. Så har jag i varje fall upplevt hos mig själv , och jag känner igen det där med att man inte gillar allt man då ser hos sig själv. Man förlorar något ursprungligt som man ville hålla kvar. Och så får man leta sig tillbaka till det man känner att man kan stå för och till den man vill vara. Alla klarar inte det, framgångarna (eller tävlingen eller vad det nu kan vara) förändrar dem så mycket att de inte längre är dem som de ville vara.
En annan sak är att vi är olika. En del verkar vara rena tävlingsmänniskor och sätter resultat främst av allt (inte bara i sport utan lika gärna ifråga om karriär, samhällsposition, lönebelopp, osv). Andra tycker att det finns fler saker i livet som man inte får missa och avstår från en del de potentiella framgångarna. Jag tycker det senare är sympatiskt och inbillar mig att man i längden lever lyckligare då.
Du vill uppenbarligen hitta DIN väg och det är det bästa du kan göra. Varken jag eller någon annan kan väl peka ut den vägen åt dig. Men det är modigt att du berättar hur du trevar dig fram (vilket vi alla förhoppningsvis försöker göra). Jag önskar dig lycka till i dina funderingar! /Hans
Det kan tyckas märkligt att jag som är så personlig, faktiskt är väldigt noga med integritet och det var det jag jobbade med mest som just, rätten till privatliv enligt Europakonvention om mänskliga rättigheter. Kanske jag har tänkt igenom det så mycket så jag vet var jag har mina gränser, vad jag känner att jag kan dela med mig av och även hur. Att jag bara delar med mig av sånt som jag känner att jag klarar av att det så att säga kastas sten på, knorras och tycks allt mellan himmel och jord om.
Sedan är det enligt min uppfattning en styrka att kunna inse, acceptera och prata om sina svagheter och "krumbukter". Förhoppningsvis kan man också ha distans till dem. Jag har svagheter som jag inte alls vill kännas vid och sådana som bara hör hemma i min egen privata sfär men sånt som vi alla brottas med har jag ganska lätt att bjuda på.
Sedan finns det en annan viktig aspekt. De som harklar sig och knorrar är ju också en tillgång för mig, att få ett annat perspektiv på det jag själv skriver, tänker, känner och gör. Önskvärt vore att de ibland inte fomulerades så taggigt utan lite mer konstruktivt men jag försöker efter bästa förmåga förstå det hela ur deras perspektiv. Sedan finns det en liten del som bara vill gnälla för att gnälla enligt modellen man har fått skäll av chefen och går hem och sparkar hunden, men härligt nog är det sällan de hörs av numera. Kanske några av dem också har lärt sig något under resans gång.