N E P A L R U L E S ! 
Jag reste till Nepal första gånger redan på 1990-talet och var där senast tre månader i höstas där jag bl.a. gick en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu.

Jag kan landets kultur och traditioner och delar med mig av färgstarka bilder fulla av liv och berättar om det fantastiska landet, om den världsunika staden Kathmandu där kulturen, templen och vardagslivet vimlar intensivt tätt inpå, om dess så fantastiska befolkning som jag säger ”lär mig så mycket om mig själv och livet”, om livet i templen där jag har bott och gått meditationskurser, om bergen, både dess stillhet men också om expeditionslivet och massa annat!


Nepal är så mycket mer än Himalaya. 


Kopan monastery i Kathmandu som håller kurser på engelska. 


Kathmandu, de så intensiva gatorna gatorna i Kathmandu.


A N N E L I  
Jag studerar dharma som man säger i Nepal, kunskapen om livet – inre stillhet, frihet och livglädje – men i min egen Annelistyle och delar med mig av mina kunskaper.

Mitt liv handlar om den come back jag har gjort i livet – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, resor i 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att hitta stillheten och lita på livet och mänskligheten igen.

Lilla T: Mamma, fröken säger att Anneli inte finns. 
Polaren: Va, hur menar hon då? 
Lilla T: Hon säger att Anneli bara är en fantasikompis jag har. 
Polaren: Vad har du sagt då? 
Lilla T: Bara att vi äter glass till frukost när hon är här och att hon har graffitti på väggarna hemma och är bäst i världen. 
Polaren: Din fröken behöver lära sig lite om livet tror jag. Ska vi be Anneli hämta dig på skolan en dag? 
Lilla T: Jaaaa! Kan du be henne ha på sig mjukisbyxorna med stort hål i röven för fröken tror inte på att Anneli har dem på Ica! 

Haha. 

L I F E R U L E S !
Med hjälp av glädje, självdistans och total nakenhet delar jag med mig av min starka livsresa på ett sätt så det är omöjligt att inte beröras – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att lita på mänskligheten och kärlek igen.

Linda Västrik, filmtjejen som blev Årets Äventyrare efter mig, var hemma och filmade lite inför min resa. 

Mest kul hade jag åt att se filmmaterialet. Hade ingen aning om att mitt kroppsspråk ser ut så där. Snopen. Så naket. Bart. Vad det än var så var jag det med allt jag är. I hela kroppen. Trivdes bra med det. Att vara det jag är. Skönt. Tänk om jag inte hade gillat. Huja. Och så mycket glädje. All in. Det trivs jag också med. 

Jag kan stå på huvudet sa jag. Men varför stå på huvudet? Vad drar? Jordens kraft drar i boobisarna. Vi hade kul åt det. 

Men varför?
Jag vet.
Livet. 
Bara livet.
Så skönt.
Så vilsamt.
Att veta.
Även om det är upp och ner ibland.