För de som är nyfikna att se och uppleva en expedition på nära håll, här har ni ett unikt tillfälle!! Det finns tre varianter på support-trekk, i olika antal dagar. Man är då med i samma gäng, man åker i samma bilar, man bor i samma tältläger, man äter i samma mässtält, man tja, man skattar samma skratt och gråter samma tårar. Ibland är det så vi har det. 

Annelistyle rules i mitt liv, vilken style rules i ditt liv? 

Monsunen kommer upp söderifrån mot Nepal och Tibet i slutet av maj/början av juni och drar sig tillbaka igen i slutet av augusti/början av september. Det är så det brukar vara. Så här är det vandrings- och klättersäsong på våren och på hösten, innan och efter monsunen. I bergen i Pakistan och på Kina-sidan norr om Pakistan, dit monusnen inte når, där t.ex. 8000-metersbergen K2, Broadpeak och Gasherbrum I och II ligger, är det högsäsong under sommaren. Så just nu, i oktober, är det högsäsong här i Nepal. 

Nu är inget som förr.
Nu är inte jag som förr.
Nu är jag nyfiken på nu. 

I min värld är det aldrig en olycka att ett tält blåser bort. I min värld är det inte en olycka att benet går av när jag vurpar på skidorna. Okej, det var inte medvetet så det kan kallas en olycka, jag köper det som ett sätt att se det. Jag köper det. Klart. Men sen finns nåt mer. Jag vill mer. Och det fordrar att jag tänker annorlunda. I min värld är det så. Andra har sina världar. Här skriver jag om min värld.

Jag upplever att mina möjligheter blir väldigt begränsade om jag ser det så, att det var en olycka. Olyckor kan ske. Nej. För att nå dit jag vill måste jag släppa olyckorna. Olyckor kan inte ske. Skulle jag kunna säga. Men jag säger inte ens det. Jag bara släpper dem. Skit i olyckorna. Så vad är det som händer?

Jag har gjort fel.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.