Det har känts konstigt på sista tiden. Något som är fel. Något jag inte trivs med. Efter mitt blogginlägg igår om ifrågasättandet av mitt världsrekord skrev Adventureblaze den här kommentaren:
"Det verkar numera vardag att folk ifrågasätter claims av diverse världsrekord och "world firsts" hit och dit, vilket iofs inte är så konstigt när många inte ens kan komma överens om vad alpin stil eller solo faktiskt innebär. Efter allt tjat fram och tillbaka mellan parterna som ska bevisa/motbevisa så känns det som att den ursprungliga charmen i själva klättringen som utfördes har försvunnit när debatten väl lagt sig. Själv beundrar jag folk som Urubko och Moro som låter deras prestationer tala för sig själva ("rekord" eller ej). Din prestation att klättra Muztagh Ata på det sättet du gjorde va fantastiskt stark. Hoppas du inte förlorar känslan din prestation gav dig just för att du ger dig in i "rekord/icke rekord" debatten. Rekord eller ej så kvarstår faktum att du gjorde en fantastisk prestation."
Jag kunde inte själv sätta ord på vad som var fel men det är ungefär här skon klämmer. Jag gör det jag gör för att jag tycker om det. Det handlar inte om prestation eller bäst eller nåt sånt. Jag planerar att springa Marathon de Sables, ett värstinglopp där man springer i snitt en maraton om dagen i 6 dagar, i Saharaöknen. Den längsta dagsetappen är runt 9 mil. Jag har inte ett ögonblick intresse av att springa snabbast, inte ens snabbt, min ambition är att göra det med minsta möjliga pina och rent av försöka njuta under färden och att klara att fullfölja. Har man kul klarar man så himla mycket mer.
Jag tältar på toppar för att det är en extra utmaning, vilket jag gillar. Det är dessutom en skön frihetskänsla. I år har jag tältat på två toppar, Muztagh Ata och Åreskutan. Förra året tältade jag på toppen av Helags. Jag tycker det är kul och låt det stanna vid det. Det räcker. Tycker någon det är coolt så är det okej men låt det stanna vid det också.
Jag tältade inte på toppen av Muztagh Ata för att det skulle bli något rekord. Rekordet fick jag på köpet. Jag själv var ganska mallig, och är fortfarande, över att jag klarade det. Men malligheten är ju inte förankrad i rekordet, utan i att jag har kämpat så jäkla mycket för att nå dit jag gjorde och att jag inte gav upp utan fortsatte att fokusera på framkomliga vägar. Och det klarade jag ända in i mål. Det är det mallighet är förknippad med. Ett tag kom jag vilse och faktiskt trodde att det var själva rekordet jag var så glad över men nej. Fel, fel, värstingfel!
Jag säger inte att jag inte har något världsrekord, jag säger inte att mitt claim är fel. Utan jag säger ingenting.
Är det något jag ska fira så är det mitt kämpande. Så idag ska jag göra det. Som en symbol och markering att fortsättningsvis så skippar jag allt vad rekord heter. Jag har inte ens varit hemma i en månad och jag är mycket tacksam att jag inser detta redan. Det kunde ha blivit en rejäl omväg i livet.
Jag har ju lagt mitt vanliga jobb på hyllan för att helt syssla med äventyren ett tag och de måste ju finasieras. Jag klarar vardagsruljansen på skorpsmulorna i skåpet ett tag till i alla fall men har någon en hundring över så sponsra gärna med några meter till Cho Oyu och sen får jag bara ha förtröstan att det löser sig med resten av vardagsekonomin framöver.
Så fortsättningsvis är riktningen back to basic.
Tack för hjälpen Adventureraze, och även till er andra som på olika sätt harklat er eller försökt peka ut en bättre rikning!
Här är mitt blogginlägg om ifrågasättandet av världsrekordet.
Här är min hemsida.
------------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------
Jag har inte skrivit på en enda rad att jag gör det här bara för min egen skull. Det kan ju vara så att jag tycker det är kul att inspirera andra. No hard feelings alls men jag tror faktiskt du har missuppfattat det här alldeles.
Sedan att jag är en av de som syns mest – gör jag? Jag hänger på utsidan men var mer syns jag? Skulle vara kul att veta för det är något jag har missat. (Tv? Radio? Dagstidningar? Utemagasinet, Outside? Reklampelare?)
Som jag ser det så är det väldigt lätt att gå igång på olika projekt, sådan som man är mitt uppe i eller planerar inför. Det kan lätt bli väldigt stort för en och uppta en oproportioneligt stor del av ens tankar och liv. Sådana projekt brukar ha en kulmen och efter det så går det utför i olika hastighet.
Hur du än gör med detta, även om du går back to basic så tror jag inte att du kommer att hamna på samma ställe igen. Det handlar om utveckling som du själv har skrivit om. Även om man hamnar i en återvändsgränd så tror jag att man har ändrats lite när man går tillbaka, antagligen har man med sig något possitivt.
Vi människor upphör aldrig att inbilla oss att utvecklingen är linjär. Vi ser den som en rak linje, gärna pekande snett uppåt. En av de stora insikterna jag tycker mig ha fått i mitt jobb med långa tidsperspektiv (arkeolog) så är det att vi människor egentligen inte har utvecklats någonting de senaste 30 000 åren. Vi har bara invecklats. Tänker man så så ser man inte den raka linjen framför sig utan en trasselsudd;-)
Nu kommer jag långt från ämnet och jag menar inte att man inte kan komma någonvart i livet utan mer att vi måste lära oss acceptera att våran personliga utveckling inte heller är rätlinjig utan att den går lite i zick-zack, gör loopar och spiraler.
Kort sagt: Jag tror det kan bli himla bra hur du än gör Anneli. Du har så mycket possitivt livstänk att det ändå är det som kommer att leda dig frammåt.
Sedan tror jag inte man ska göra så stor sak av det hela, upplevelsen med resan i sig och den biten är inget problem, det är bara det där rekordet som ställde till det, en mental detour på en månad, - nu är jag på banan igen!
Just nu får jag höra väldigt mycket positivt från alla håll och kanter och det enda negativa är just det som syns här på utsidan så nu har jag stort överskott på pluskontot och marginaler för lite gnabb.
Men naturligtvis vore det trevligare om de lite gnälligare kommentarerna kunde formuleras till ett mer konstruktivt förslag som är lättare att använda i "utvecklingsarbetet". Ibland känns det faktiskt som att en del kör någon slags "finn-fem-fel" när de läser mina inlägg.
För mig är du en fantastisk förebild. Och jag gillar DIN stil! Du motiverar mig och väl hundratals andra. Så länge det är inte klart, vad som innebär vilket stil, är du min v... mästarinna! Njut dina lyckokänslor, njut din form, njut att du är proffs-äventyrska!
A.
Jag och de allra flesta som hänger på alpin forumet förstår vidden av din prestation att slå läger uppe på Muztagh Ata att det inte behöver spetsas till med rekord och dylikt.
Men Svensson i Säffle hajar nog inte riktigt vad du har åstakommit. Vad är Muztagh Ata!?#
Det är ju det Sträng lyckats med. Om svenskarna ska nämna Sveriges vassaste äventyrare/klättrare svarar nog 98% Fredrik Sträng. Ställer du frågan till Corax eller Fält tror jag du ett helt annat svar.
Skulle nu jag vara på högsta nivå inom alpinismbranschen så skulle jag hellre få credd av några få av de som förstår än från många men som inte hajar nått.
Sedan att en del inte kan unna andra sånt är ju lite tråkigt förstås, en del knorrade ju t.o.m. på inlägget när jag claimar rekordet, det var lite som att gnälla på någon på deras bröllopsfest. Det kanske man kan spara till en annan dag.
Håller med Erik om livets trassel, kaosteori är visst den godtagbara termen.
Det intressanta är ju när man går över några trösklar att somligt blir rätt pyttigt, men lite småkul.
Det du gjort har du gjort, nej alla kommer aldrig att förstå det, men det är bara framåt och uppåt som är roligt. Fortsätt och stäng ute kvirrarna, de förstår ändå inte att sluta.
Fortsätt du har en skön stil! Lycka till!
Kan säkert hålla dig borta från "jobbet" ett tag till! :)
Oavsett så kämpa på och fortsätt göra det du älskar, då spelar det ingen roll om "dom" så tycker du slagit universumsuperrekord eller ej!
Kör på !
Skit i dom självutnämnda "experterna"