Jag trivs med Sverige, jag gillar hemma och jag har inte längre något behov av att fly, och känner inte att jag behöver ut i världen för att söka reda på något heller Men ändå åker jag. Vet faktiskt inte riktigt varför. Kanske jag vet varför jag åkte när jag kommer hem igen. 



Sicken tid det har varit, ända sen jag kom hem från Argentina i februari förra året, jag kunde inte föreställa mig nåt sånt här i min vildaste fantasi, och sicken knock det blev, en finknock, och här är jag, redo att åka igen, heja livet! Och hej då hemma, vi ses till jul igen. Eller efter jul. Eller nåt. Det visar sig. 



Har med mig ett gäng bilder till visum och tillstånd och simkort och allt vad det kan behövas till. Taget i en fotoautomat dagen innan jag åker. Okej, heja dig Anneli, det blir skitbra det här, nu kör vi! 



Jag börjar med ett par dagar i Stockholm. Har lite allt möjligt att fixa med. Jag jobbar aktivt med att vad jag kallar plocka hem min bakgrund. Om det hänt något knas så kan sånt som påminner om det väcka jobbiga känslor som har med det där knaset att göra, typexemplet är en låt som hör ihop med något man gjort. Jag kan då jobba med att programmera om mina reaktioner på en sån låt som väcker jobbiga känslor, lyssna på låten i en ny situation med en ny känsla, på så sätt laddas den av, och jag får på köpet att det som hänt, själva knaset, också laddas om. Den här statyn utanför MOOD-gallerian är en sån grej som jag har massa känslor kring så jag brukar ta en sväng eller två om den när jag är i Stockholm, och på så sätt jobba med det som hänt. Jag har massa såna här grejer som väntar på mig i Kathmandu. Fast det hade jag alldeles glömt bort. 



Stillhet. Där jag tar av mig mina skor.

Jag bor lite varstans. Bland annat på Nordic Light och betalar med mina sociala medier. Innan har jag haft vanliga samarbeten men det här är inget samarbete, jag bara betalar med inlägg och klart. Johodå, se här!



Haha, knas, fina jag, jag älskar de där goa leendet. 



Ut till Primus och Brunton och hämta grejer att testa, fick kamera av filmpolaren Linda Västrik att träna med, bara fota och filma hej vilt, okej, och Brunton har utrustat mig med olika batterier och solpaneler att testa. Det går faktiskt att vara självförsörjande på energi och hålla kvalitét som funkar för biofilm med det här kitet. Ja, lite mer minneskort bara, det har jag från Kingston, fick några fler av Linda också, jag ska testa olika. Har extra batterier till kameran också, ska se om vi inte kan snickra ihop en liten, obs liten, extern laddare till kamerabatteriet så det inte måste gå via kameran. Jag har förresten en liten extern inspelningsgrunka att prata i också. 

Och hörrni, bilderna här i inlägget, jag testar olika filter, det är olika hur bilderna behöver vara beroende på vad man ska ha dem till, de här är Facebookvarianter, de flesta facebookar med smartphone eller surfplatta idag, smått, så det behöver vara annorlunda, och nu tar jag de bilderna här, skulle t.ex. en tidning vilja ha en bild måste den se lite annorlunda ut, bara säga det så ni vet ifall nåt fotofreak ser rött eller nåt. Okej, klart. 

Jag märker att jag ser Stockholm så annorlunda. Sen sist jag var här. Att jag ser annorlunda över huvud taget. Ser så mycket människor. På ett nytt sätt. Starkt. Blir alldeles snurrig av alla intryck. 



Ja, redan trött, så intensiva dagar i Stockholm, skönt att dra ut ur stan, kaffe och glass på ett litet oansenligt fik är lika stort var jag än är i världen, men också en liten oas att vila i. Om jag villl att det ska vara det. Och det vill jag. 



Sen till finpolaren Anna Rosengren för att tanka livsgrejs innan resan – en soffa, en kopp te och nära livet. Så ska vi ha det. Hon hade sängar men nä, jag sover gärna på soffa om den är liggvänlig. 

Många undrar över hur man får samarbeten och sånt. Det är en av de absolut vanligaste frågorna jag får. Mitt första råd är att tänk aldrig att du får något, utan du samarbetar, dvs. du ger något i retur. Mitt andra råd – fundera på vad du ger i retur, är det något att ha, vad är det värt? Sen kollar man vad man har, vad behöver och hur marknaden ser ut och hur kan man matcha detta? God fantasi hjälper så klart till. Strunta i "hur man gör" och tänk hej vilt, alla förslag och idéer som fungerar funkar! 

Sociala medier underskattas ofta men de är toppen om man kan hantera det på ett konstruktivt sätt. Se här! 

Nordic Light Hotel är först ut med att göra en grej av det – har man 100.000 följare på Facebook så bor man en vecka fritt. Man talar så klart om att man bor där. Facebook som betalmedel. Jag har bokat in mig där. Fast har dealat att också betala med min blogg och mixar inlägget till något förhoppningsvis konstruktivt, dvs. information och tips om hur sånt här fungerar. Jag betalar alltså så här. För all del, hur jag väljer att lägga upp det är ju upp till mig.

Jag vaknade av solen som ropade – Anneli, kom och lev, kom!

 Så jag gick upp, drog på mig lite kläder och stack ut direkt. Köpte mig frukost på vägen och körde ner till älven. Vinden var fortfarande isande kall så tidigt på majmorgonen, en del gick i mössa och vantar, andra sög i sig av livet och körde all in i shorts. Jag själv körde en mix med min somriga favoritdunjacka och somriga trekvartsbyxor. Kylan bet. Det gjorde inget, jag njöt ändå av min frukost.



Så mycket liv.



Varje gång jag sitter under Älvsborgsbron tänker jag på en polare som hoppade från bron. Det gick så där. Hon överlevde. Sitter i rullstol. Lever i sin egen värld. Jag överlevde också. Ett annat hopp. Jag går för egna ben. Och jag lever inte längre i min egen värld. Förra året entrade jag The Human Community som jag kallar samvaron med andra, att vara i relationer på ett mer närvarande sätt. När jag sitter här tänker jag på att jag behöver hitta ett sätt att hänga här i The Human Community på mitt sätt,  så jag kan både vara i min egen värld men samtidigt vara del av gemenskapen. Att vara stark ensam är ingen motsats till att vara stark tillsammans. För mig kompletterar de varandra. Som höger och vänster hand. Bra att ha båda. Så jag övar på det. Att funka med båda. 

Sånt funderade jag på. Jag kände mig priviligierad för att jag har så mycket liv i mitt liv. 


Delar man med sig av frukosten får man frukostsällskap! 

På hög höjd ä är luften väldigt torr, dvs. det är mindre vattenånga i luften. Det gör att man lätt torkar ut eftersom man förlorar mer vätska i andningen, dvs. luften man andas ut är lika fuktig som vanligt av min inre luftfuktighet, men luften jag andas in är torr som fnöske så i varje andetag går jag massa minus på vätska. Drick, dricka och åter dricka är knepet.

En annan grej som påverkas kraftigt av den tunna luften är huden. Huden behöver fukt och helt plötsligt är det snustorrt. Det gör att redan när jag vandrar in till baslägret på 4.000-5.000 meter beroende på berg, så börjar huden reagera. Huden vill ha massa mer fukt och hallå!!