N E P A L R U L E S ! 
Jag reste till Nepal första gånger redan på 1990-talet och var där senast tre månader i höstas där jag bl.a. gick en meditationskurs i ett buddisttempel i Kathmandu.

Jag kan landets kultur och traditioner och delar med mig av färgstarka bilder fulla av liv och berättar om det fantastiska landet, om den världsunika staden Kathmandu där kulturen, templen och vardagslivet vimlar intensivt tätt inpå, om dess så fantastiska befolkning som jag säger ”lär mig så mycket om mig själv och livet”, om livet i templen där jag har bott och gått meditationskurser, om bergen, både dess stillhet men också om expeditionslivet och massa annat!


Nepal är så mycket mer än Himalaya. 


Kopan monastery i Kathmandu som håller kurser på engelska. 


Kathmandu, de så intensiva gatorna gatorna i Kathmandu.


A N N E L I  
Jag studerar dharma som man säger i Nepal, kunskapen om livet – inre stillhet, frihet och livglädje – men i min egen Annelistyle och delar med mig av mina kunskaper.

Mitt liv handlar om den come back jag har gjort i livet – från sexuella övergrepp i uppväxten som ledde till att jag skadade mig själv, vanvård i psykiatrin i sju år som ledde till att jag brände upp mina fingrar och till slut hängde mig – till juristexamen, maraton och vasalopp, resor i 70 länder och magiska världsrekord på topparna i Himalaya och slutligen till att hitta stillheten och lita på livet och mänskligheten igen.

För de som är nyfikna att se och uppleva en expedition på nära håll, här har ni ett unikt tillfälle!! Det finns tre varianter på support-trekk, i olika antal dagar. Man är då med i samma gäng, man åker i samma bilar, man bor i samma tältläger, man äter i samma mässtält, man tja, man skattar samma skratt och gråter samma tårar. Ibland är det så vi har det. 

Annelistyle rules i mitt liv, vilken style rules i ditt liv? 

Det här tyckte jag lät toppen. Jag ville veta mer och gärna supporta. Jag behövde inga guider men valde att bo på deras Guest House i Pokhara. Ville veta mer och kanske hitta ny bra kontakter, känna in stället, hur seriöst det är osv. Jag har höga krav på vissa grejer inom bergslivet. 

Japp, det här är toppen, seriöst, bra, allt. Jag pratade med gäster som kom tillbaka från guidade turer, jag pratade med guider och två av systrarna. Bra bra!

Så vi dealade lite, de här vill jag blogga om och de supportade med med några nätters boende som tack. Fast jag blev kvar i tre veckor. Livet ska va' gott! 



Behöver ni trekkingguider i framför allt Annapurnaområdet eller någonstans att bo så är 3 Sisters trekkingguides verkligen en winwin. Ni har ett stort företag med kvalitet och backup om det händer något och ni bidrar till ett unikt, positivt och viktigt arbete här.

Ska man inte ut och vandra så kan man ändå bo på 3 Sisters Guest House. Det ligger nere vid sjön i Pokhara i området som kallas Seaside, där det mesta som är intressant för turisterna finns, på huvudgatan fast inte precis inne i vimlet utan på kanten, lite lugnare. De har en himla fin frukostbuffé som ingår och väljer man att sitta på balkongen så har man härlig utsikt över sjön och kullarna på andra sidan.


Frukost åt ena hållet...

…och åt andra! 


3 Sisters Guest House framför bussen!


Anneli was here! 


Kullarna ligger precis bakom huset.  


Sea Side, Pokhara. 3 Sisters ligger längst in i den bortre viken.

Vad jag alldeles glömt bort var att den grabb som jag älskade så inibänken och som dog ungefär samtidigt som jag insåg det begravdes här i Kathmandu.  Han brändes och askan spreds i floden men han har sin minnessten här i Kathmandu. Ajajaj. Huja. Det här var jag inte förberedd på mitt i alla intryck som fullständigt far runt som i en torktumlare  inom mig. Det bara går inte att hålla ihop tankarna längre. En polare blir orolig och tycker jag ska komma till London ett tag. Men nä. Jag förstår kanske inte själv hur snurrigt det är. 

Jag har en god vän som är den enda vän jag har kvar som också känner grabben. Han som spreds i floden alltså. Thomas sätter sig på ett flyg i London och nästa morgon knackar han på porten med tandborste och extra kalsonger i fickan. 



Ibland undrar vänner hur jag kan sätta mig i bilen och köra 50 mil för en fika och sen hem igen. Det beror helt vad man har för perspektiv på tillvaron. Jag har en del vänner ute i världen som släpper allt och bara åker om det verkligen behövs. Och ja, jag har också flugit över oceaner för att just där och då behövs. Nu var det jag som behövde en fika. 

Vi går dit tillsammans, pratar som bara vi kan prata och nästa kväll sätter han sig på flygen hem till London igen.


Här är ett av alla ställen där de bränner döda i Kathmandu. Min polare brändes dock helt privat. Jag gillar att sitta just här. Det känns så mycket liv. 

Livet fortsätter men lite mer samlat. Intrycken är dock starka, oerhört starka. Och jag processar grejer helt vilt. Här är en text från Facebook i samband med de här första dagarna. 

"Fick värsta totalklarheletsknocken på bussen hem igår. Efter att jag hade varit där de bränner de döda. Satt fast i en traffic jam i över en timme. På ett ställe blev det tvärstopp. Jag satt och såg ut på livet utanför fönstret.

Trafiken var egoistisk. Människor sålde mat. Behövs ju för att kunna leva där i röran också. Och så mycket prylar. Någon köpte sig ett nytt rött plastarmband. 50 öre kanske. För att känna sig fin. Identitet. Status. På marken fanns enorma mängder sopor. Där. Precis där när jag betraktade sopfälten. Helt plötsligt upplevde jag mänsklighetens lidande klart som korvspa up my face. Lidandet. Så totalt bart. Och blev helt knockad. Tårarna började rinna. Och hade en halvtimme kvar på bussen hem.

När jag kom hem duschade jag länge. Tvättade och tvättade mig och än mera tvätta. Rening. Sen körde jag Annelistyle mediationshypnos. Starka bilder. Ser mig som på ett berg. Det är dimma och jag ser inget annat än dimman. Men känner. Hur det närmar sig något nytt, i omgivningen. Men inte synligt. I känslan, i medvetandet, i hela mig. Jag får iväg en rad till en vän; Det kommer ett nytt medvetande.

Gick och ställde mig på huvudet. Utan händer. Första försöket att stå utan vägg. Bara på huvudet med armarna utmed kroppen. Vet inte varför. Varför jag längtar till det. Längtan att göra det kommer oftare och oftare. Nu ser jag den inre bilden att jag kan för första gången. Bejaka. Våga bejaka. Att bli ett med livet all in. I det går det. Bara ett försök. Sen låta det landa. Starkt ögonblick.

Går tillbaka till meditationen. Ser hur jag står på huvudet mitt i trafiken på olika ställen i världen. Vet inte vad det betyder heller.
Lyssnar på en youtube-grejs som tar ner mig ner i hypnos. Somnar i det.

Idag fortfarande känslan av dimma. Peppar en polare därhemma att bilda ny verksamhet. Japp och woop. Kul. Har inte ätit mer än banan och granatäpple på hela dagen. Tar en promenad. Ser lidandet igen. Extremt starkt. Min skapare vilket lidande. Vad håller vi på med. Det blir för starkt. Stänga av. Vill bort. Flyga iväg. I morgon. Till någon strand. Lena smoothisar. Paradis.

Anneli. Det är inte annorlunda någon annanstans. Nu stannar du. Och fejsar det här. Tre månader tills flyget går hem. Lyssna. Lyssna på livet. Livet vet. Häng nära. Ta rygg på livet. En dag lättar dimman på berget. Då får du förmodligen se något du aldrig sett förr.

Men kan man inte se det på en paradisstrand? Måste man se det i en sophög i en traffic jam?

Ja. Ibland måste man det."

Här är en bild från traffic jamen.