Jag får ofta frågor om hur jag vågar gå ensam med tanke på höjdsjuka. Mitt svar på det är att i stort sett alla som jag träffat som har varit allvarligt sjuka av höjden har gått alldeles för fort och dessutom fortsatt trots att de hade mycket symtom på höjdsjuka och att det i väldigt stor utsträckning går att undvika höjdssjuka.
Innan jag går vidare vill jag snabbt nämna att det finns sätt att hjälpa kroppen att acklimatiseras fortare. Ett kanonbra knep är att se till att man hela tiden har bra vätskebalans i kroppen, dvs. att dricka mycket. Det finns dock en medicin som används av många, Diamox. Den gör att vissa processer i kroppen som har med acklimatiseringen att göra går fortare, dvs. vi acklimatiseras fortare. När man väl är acklimatiserad så är man acklimatiserad, man blir inte oacklimatiserad för att man slutar att ta medicinen.
Det finns dock andra mediciner, främst starka steroider, som används mot symtom som man får av ödem som man kan få på hög höjd och som kan vara livshotande på mycket kort tid. Dessa mediciner verkar bara mot själva symtomen. Det betyder att orsaken till symtomen finns kvar och när medicinen har slutat verka är det stor risk att man får tillbaka symtomen igen, inte helt ovanligt i ännu värre skepnad.
Om du inte har full koll på vad du stoppar i dig och vilka effekter det har finns risk att det går åt fanders rejält. Experimentera inte med mediciner på hög höjd om du inte har full koll på vad du gör! Det finns en VERKLIG risk att du levereras hem i en låda!
Så, då går vi vidare.
Det finns en modell som jag brukar tillämpa:
Man räknar sovhöjden. Man ska helst sova en natt strax under 3 000 m och sen börjar man räkna vid 3 000 m. Man sover i genomsnitt 300 m men är det svårt att hitta läger så är det okej att sova upp till 500 m högre, men man måste fortfarande hålla koll på snittet. Man lägger dessutom till en extra natt vid varje 1 000 m.
Då ska man slippa bli allvarligt sjuk och japp, för min egen del funkar det alldeles utmärkt. Samtliga jag träffat som varit sjuka och där jag vet hur mycket tid de tagit till acklimatisering, har gått fortare än det här.
I sovsäcken ligger en kille som var väldigt sjuk men som piggnade till när han fick syrgas och som gav mig V-tecken när jag servade räddningskillarna med fika. Jag fick senare höra att han dog i alla fall. Han gick i vanligt turistgruppstempo.
Här är en tabell jag snickrat ihop enligt räknereglerna ovan. Det garanterar alltså inte att man inte blir sjuk men enligt den här tabellen så ”hinner” de flesta kroppar med. En snabb uppskattning från min sida är att kanske 85-90% mår förhållandevis bra inom dessa tidsramar. Sedan desto fortare det går, desto fler kommer inte att hinna acklimatiseras tillräckligt och således må dåligt.
1 - ca 2 800 m
2 - 3 000 m
3 - 3 300 m
4 - 3 600 m
5 - 3 900 m
6 - 4 000 m
7 - 4 200 m
8 - 4 500 m
9 - 4 800 m
10 - 5 000 m
11 - 5 100 m
12 - 5 400 m
13 - 5 700 m
14 - 6 000 m
15 - 6 000 m
16 - 6 300 m
17 - 6 600 m
18 - 6 900 m
19 - 7 000 m
20 - 7 200 m
21 - 7 500 m
Det är alltså sovhöjden som räknas. Eftersom jag ibland sover på toppen så är topphöjden samma som sovhöjden, men på t.ex. Kilimanjaro sover man i topplägret på runt 4 700 m, beroende på led. Då behöver man 8-9 nätter för att ta sig dit och kunna sova där utan att må dåligt, sen behöver man tid att ta sig till toppen och sen ner igen. Kanske man vill ha en reservdag ifall vädret är dåligt. Så jag brukar säga 11 dagar är en bra tid för Kilimanjaro.
De flesta turer är dock på 5-7 dagar. Sedan när deltagarna blir sjuka så säger guiderna att de inte är starka nog. Men aj så fel. Hur fort vi acklimatiseras har inget att göra med hur vältränad man är, det tar helt enkelt den tid det tar, vilket dessutom varierar hos samma person från gång till gång. Män är långsammare än kvinnor och unga är långsammare än medelålders, och sen går det lite långsammare igen när vi blir gamla. Jag har hört guider säga att folk inte kan acklimatiseras också, eller att de är väldigt långsamma att acklimatiseras, med stor betong på väldigt. Det är korrekt att en del inte kan acklimatiseras över en viss höjd men det är inget man kan säga bara för att någon inte kan acklimatisera sig i ett turbotempo, som det ofta är frågan.
Så om du ska till Kilimajaro eller Aconcagua på en organiserad tur, kolla hur många dagar den är. De flesta turer till Kilimajaro har 4-5 dagar på sig att ta sig till topplägret på runt 4 700 m, beroende på rutt. Det betyder att en del, rent statiskt sett, kommer att bli sjuka. De är inte konstiga eller avvikande på något sett, de är fullt normala, men de tillhör de lite långsammare.
Det finns ett system där man räknar poäng för olika höghöjdssymtom. Huvudvärk ger en poäng, huvudvärk även efter att man har tagit aspirin ger två poäng, mår man illa ger det en poäng, kräks man ger det två poäng, sover man dåligt ger det en poäng, har man dålig aptit ger det en poäng osv. Har man 1-3 poäng anses det okej, har man 4-6 poäng går man inte högre, har man över 7 poäng går man ner. Eftersom jag är ensam och vill ha goda säkerhetsmarginaler så kör jag med lite andra regler, har jag 1 poäng är det okej, har jag 2 poäng stannar jag och har jag 3 poäng går jag ner, med en touch av sunt förnuft också.
Orsaken till att jag väljer att ha den extra säkerhetsmarginalen är att jag har läst om forskning som säger att nästan alla som drabbas av de så himla farliga höghöjdsödemen, i hjärnan och/eller lungorna, har haft tydliga symtom på höghöjdssjuka innan och en del av symtomen man kan få är att man förlorar omdömet - och förlorar jag omdömet så kanske jag inte kan räkna poäng så bra längre!
På turen i somras då jag tältade på toppen av Muztagh Ata, 7546 m, hade jag aldrig mer än en poäng samtidigt. Jag hade lindrig huvudvärk några gånger, jag sov lite dåligt på nätterna några gånger, jag mådde lite illa någon gång och jag hade lite taskig aptit ett par gånger, men aldrig mer än en grej samtidigt. Det är väldigt bra ur acklimatiseringshänseende.
Jag har några filmsnuttar från toppen och där syns att jag är lite groggy och allmänt långsam men inget allvarligt, mer allvarligt uppfattar jag då den allmänna muskelsvagheten jag kände dagen efter. Det är inget symtom på höjdsjuka utan "bara" en påverkan på musklerna. Om det skulle bli för mycket blir det bökigt att ta sig ner om det blir busväder, - något att ta på högsta allvar!
Filmsnuttsnutt på youtube (öppnas i nytt fönster, samma snutt som i förra blogginlägget)
Så utan tvekan, långsamhet rules i bergen! Det betyder inte att det inte är bra med snabbhet, men jag brukar säga att det är bra att kunna vara snabb, om det behövs, men det är inget att skryta över generellt. Sedan att en del bestiger berg på tid och det finns lopp som går ut på att springa upp på en topp och ner igen, så är dessa personer, i alla fall vanligtvis, acklimatiserade i förväg. Men för oss vanligt dödliga som kommer oacklimatiserade, så är det långsamhet som gäller och då har man dessutom oändligt mycket större chans att nå toppen!
Tyvärr hjälper det inte att det är västerländska företag med bergsguider eller berömda personligheter som anordnar det hela, du acklimatiseras inte fortare för det.
Så varför är då turerna så snabba? Av den väldigt enkla anledningen att förtjänsten blir större av en kort tur. Och av den väldigt enkla anledningen att många guider saknar kunskap om acklimatiseringstider och sneglar på andra företag och gör som de gör.
Till detta kommer att många vill ha fin statistik i sina företag – åk med oss, vi tar så här många procent av våra deltagare till toppen! Kolla då på antal dagar, har deras turer fler dagar? Förmodligen inte så stor skillnad, men vad en del företag är väldigt bra på är att pusha sina väldigt höjdsjuka deltagare att fortsätta uppåt. Hoppla.
Toppen av Aconcagua, 6 962 m - först drar guiden upp klienten på toppen och sen spottar och svär han över vilken idiot han är. Öhh?
Enligt mina egna regler så är jag ”diskad” om jag har brutit mot mina egna säkerhetsregler vad gäller höjdsjuka. Jag har nått toppen men det räknas inte. Jag har misslyckats. Fundamentalt.
Blir du höjdsjuk och mår dåligt har du med allra största sannolikhet gått för fort. Det gäller oavsett om du går själv eller med en organiserad tur. I sista änden är det alltid ditt val och ditt ansvar vilka risker du vill utsätta dig för. Gör dina val, men du måste alltid vara beredd att ta konsekvenserna av dem. Precis som i livet i övrigt.
Ta acklimatisering på allvar - gör inte bara som alla andra - köp inte allt guiden säger rakt av - tänk själv - höjdsjuka dödar!
Till min hemsida
Till min facebook
(båda öppnas i nytt fönster)
Jag och en vän hade tänkt oss en tur till Tanzania nästa år. Vi skulle då ta oss upp på Kilimanjaro, troligtvis via Coca Cola Route. Den turen ska ta ca 6 dagar. Och jag antar att man då räknat fram och tillbaka. Ingen av oss har någon som helst erfarenhet av bergsbestigning, men väl uteliv.
När jag läser dina rekommendationer så blir jag ganska skeptisk till vår planerade toppbestigning. Jag kanske ska skaffa mer erfarenhet innan en sådan tur. Välja något enklare.
Det går lätt att fixa allt själv gällande Kilimanjaro om man bara är lite om sig och kring sig. Alla måste ha guide och ni kan hyra en guide på plats och säga att ni vill ha exempelvis 11 dagar. Sedan måste ni komma ihåg att det är ni som är bossar och bestämmer farten! Vill ni ha bärare och mat och annat inkluderat går det också lätt att fixa på plats. Det är t.o.m. lätt att fixa på berget så länge ni går de vanligaste rutterna.
Mycket intressant läsning du bjuder på. Personligen håller jag mig säkerligen till våra Skandinaviska toppar även i framtiden. Trots det har jag ändå ibland funderat en del på detta med höjdsjuka. Fick härmed svar på det mesta, tack!
Men jag har delat sovrum med en kille som fick höjdsjuka på UCPA-resa till Val Thorens (tror centrat vi bodde på ligger på 2300 m, högsta topp vi var på 3200 m?), hade man vetat lite mer då så hade vi inte låtit honom ligga på rummet och vara "förkyld/influensig" i flera dagar innan läkarbesöket. Usch!
Kul att det blir artikel om dig i Outside!
Har du förresten några tips på utrustning? Vad jag förstått kan man hyra sovsäck och tält på plats.
Det går att hyra utrustning på plats men ibland är det rena RUSTA-kvaliten! Men kollar ni bara runt lite så hittar ni juste grejer!
Utrustning - jag har några bilder från Kili här på utsidan där jag skriver lite om utrustning. När ska ni åka? Kanske jag hinner få ut artikeln om KIlimanjaro innan dess.
Jag vilar helst 3 nätter i baslägret innan jag går mot toppen men det är bara för att jag tycker det känns bra, inget system eller så. Nu senast på Muztagh Ata sov jag t.o.m. en natt lägre än baslägret, för att optimera vilan och kroppens återhämtning innan jag gick mot toppen (och för att göra en kille som behövde gå ner sällskap, och för att komma undan några vakter).
Ang diskussionerna om Kili sa kan man acklimatisera pa Meru eller Mt Kenya for att gora det lite billigare. Varje dag pa Kili kostar ganska mycket. Och da far man se mer ocksa.
På t.ex. världens 6:e högsta berg, Cho Oyu (8201 m), som jag har näst på tur, är topplägret på lägre höjd (drygt 7450 m) än toppen av Muztagh Ata (7546 m) och eftersom jag tältade på toppen så är det fullt jämförbart rent höjdmässigt. Det enda som saknas är så att säga själva toppdagen på Cho Oyu.
På Cho Oyu ligger det framskjutna baslägret (ABC - advanced basecamp) på ca 5600 m varvid det är mindre än 1 900 m till topplägret, i höjdmeter. Ska man som de flesta ”bara” sova i topplägret och man är väl acklimatiserad till ABC-höjden så tar det 8 dagar att acklimatisera sig till topplägret. Eftersom många går upp på berget innan med utrustning så är de än mer acklimatiserade när de ska gå upp för att gå mot topplägret och toppen och den kritiska biten gällande väderfönster.
Sedan hur länge de behöver vänta på väder är en annan sak, men det har inte med acklimatiseringen att göra. Problemet är att de har ett schema som generellt är alldeles för snabbt så de har inte alls hunnit acklimatisera sig ens till ABC-höjden innan de fortsätter upp. Dvs det tar 13 dagar att acklimatisera sig till ABC-höjden och det har ju inget med väderfönster att göra. De kunde ju ha startat tidigare och tagit sig saktare mot berget. Acklimatiseringen kan de sköta var som helst, på andra berg, what ever.
Så nej, det är inget att ”skylla” på, möjligheter finns och det är bara en fråga om hur man väljer att göra.