Jag har sagt det förut och säger det igen, jag håller på att testa olika filter till bilder, bilder funkar olika i olika medier, det här är testat till t.ex. Facebook som oftast använda via mobiler. Ska en bild tryckas i en tidning måste den se helt annorlunda ut. Det här är bara test och funkar inte alltid så bra i en blogg som ofta läses via dator, men jag har valt att inte göra om bilderna hit utan tar de som de är nu. Säger det ifall någon fotonisse får araben på redigeringen, så kanske det inte blir så stark araben.

Här är del ett och här är del två om den här resan.

Okej, då kör vi. 

Vad jag alldeles glömt bort var att den grabb som jag älskade så inibänken och som dog ungefär samtidigt som jag insåg det begravdes här i Kathmandu.  Han brändes och askan spreds i floden men han har sin minnessten här i Kathmandu. Ajajaj. Huja. Det här var jag inte förberedd på mitt i alla intryck som fullständigt far runt som i en torktumlare  inom mig. Det bara går inte att hålla ihop tankarna längre. En polare blir orolig och tycker jag ska komma till London ett tag. Men nä. Jag förstår kanske inte själv hur snurrigt det är. 

Jag har en god vän som är den enda vän jag har kvar som också känner grabben. Han som spreds i floden alltså. Thomas sätter sig på ett flyg i London och nästa morgon knackar han på porten med tandborste och extra kalsonger i fickan. 



Ibland undrar vänner hur jag kan sätta mig i bilen och köra 50 mil för en fika och sen hem igen. Det beror helt vad man har för perspektiv på tillvaron. Jag har en del vänner ute i världen som släpper allt och bara åker om det verkligen behövs. Och ja, jag har också flugit över oceaner för att just där och då behövs. Nu var det jag som behövde en fika. 

Vi går dit tillsammans, pratar som bara vi kan prata och nästa kväll sätter han sig på flygen hem till London igen.


Här är ett av alla ställen där de bränner döda i Kathmandu. Min polare brändes dock helt privat. Jag gillar att sitta just här. Det känns så mycket liv. 

Livet fortsätter men lite mer samlat. Intrycken är dock starka, oerhört starka. Och jag processar grejer helt vilt. Här är en text från Facebook i samband med de här första dagarna. 

"Fick värsta totalklarheletsknocken på bussen hem igår. Efter att jag hade varit där de bränner de döda. Satt fast i en traffic jam i över en timme. På ett ställe blev det tvärstopp. Jag satt och såg ut på livet utanför fönstret.

Trafiken var egoistisk. Människor sålde mat. Behövs ju för att kunna leva där i röran också. Och så mycket prylar. Någon köpte sig ett nytt rött plastarmband. 50 öre kanske. För att känna sig fin. Identitet. Status. På marken fanns enorma mängder sopor. Där. Precis där när jag betraktade sopfälten. Helt plötsligt upplevde jag mänsklighetens lidande klart som korvspa up my face. Lidandet. Så totalt bart. Och blev helt knockad. Tårarna började rinna. Och hade en halvtimme kvar på bussen hem.

När jag kom hem duschade jag länge. Tvättade och tvättade mig och än mera tvätta. Rening. Sen körde jag Annelistyle mediationshypnos. Starka bilder. Ser mig som på ett berg. Det är dimma och jag ser inget annat än dimman. Men känner. Hur det närmar sig något nytt, i omgivningen. Men inte synligt. I känslan, i medvetandet, i hela mig. Jag får iväg en rad till en vän; Det kommer ett nytt medvetande.

Gick och ställde mig på huvudet. Utan händer. Första försöket att stå utan vägg. Bara på huvudet med armarna utmed kroppen. Vet inte varför. Varför jag längtar till det. Längtan att göra det kommer oftare och oftare. Nu ser jag den inre bilden att jag kan för första gången. Bejaka. Våga bejaka. Att bli ett med livet all in. I det går det. Bara ett försök. Sen låta det landa. Starkt ögonblick.

Går tillbaka till meditationen. Ser hur jag står på huvudet mitt i trafiken på olika ställen i världen. Vet inte vad det betyder heller.
Lyssnar på en youtube-grejs som tar ner mig ner i hypnos. Somnar i det.

Idag fortfarande känslan av dimma. Peppar en polare därhemma att bilda ny verksamhet. Japp och woop. Kul. Har inte ätit mer än banan och granatäpple på hela dagen. Tar en promenad. Ser lidandet igen. Extremt starkt. Min skapare vilket lidande. Vad håller vi på med. Det blir för starkt. Stänga av. Vill bort. Flyga iväg. I morgon. Till någon strand. Lena smoothisar. Paradis.

Anneli. Det är inte annorlunda någon annanstans. Nu stannar du. Och fejsar det här. Tre månader tills flyget går hem. Lyssna. Lyssna på livet. Livet vet. Häng nära. Ta rygg på livet. En dag lättar dimman på berget. Då får du förmodligen se något du aldrig sett förr.

Men kan man inte se det på en paradisstrand? Måste man se det i en sophög i en traffic jam?

Ja. Ibland måste man det."

Här är en bild från traffic jamen. 

 

Jag trivs med Sverige, jag gillar hemma och jag har inte längre något behov av att fly, och känner inte att jag behöver ut i världen för att söka reda på något heller Men ändå åker jag. Vet faktiskt inte riktigt varför. Kanske jag vet varför jag åkte när jag kommer hem igen. 



Sicken tid det har varit, ända sen jag kom hem från Argentina i februari förra året, jag kunde inte föreställa mig nåt sånt här i min vildaste fantasi, och sicken knock det blev, en finknock, och här är jag, redo att åka igen, heja livet! Och hej då hemma, vi ses till jul igen. Eller efter jul. Eller nåt. Det visar sig. 



Har med mig ett gäng bilder till visum och tillstånd och simkort och allt vad det kan behövas till. Taget i en fotoautomat dagen innan jag åker. Okej, heja dig Anneli, det blir skitbra det här, nu kör vi! 



Jag börjar med ett par dagar i Stockholm. Har lite allt möjligt att fixa med. Jag jobbar aktivt med att vad jag kallar plocka hem min bakgrund. Om det hänt något knas så kan sånt som påminner om det väcka jobbiga känslor som har med det där knaset att göra, typexemplet är en låt som hör ihop med något man gjort. Jag kan då jobba med att programmera om mina reaktioner på en sån låt som väcker jobbiga känslor, lyssna på låten i en ny situation med en ny känsla, på så sätt laddas den av, och jag får på köpet att det som hänt, själva knaset, också laddas om. Den här statyn utanför MOOD-gallerian är en sån grej som jag har massa känslor kring så jag brukar ta en sväng eller två om den när jag är i Stockholm, och på så sätt jobba med det som hänt. Jag har massa såna här grejer som väntar på mig i Kathmandu. Fast det hade jag alldeles glömt bort. 



Stillhet. Där jag tar av mig mina skor.

Jag bor lite varstans. Bland annat på Nordic Light och betalar med mina sociala medier. Innan har jag haft vanliga samarbeten men det här är inget samarbete, jag bara betalar med inlägg och klart. Johodå, se här!



Haha, knas, fina jag, jag älskar de där goa leendet. 



Ut till Primus och Brunton och hämta grejer att testa, fick kamera av filmpolaren Linda Västrik att träna med, bara fota och filma hej vilt, okej, och Brunton har utrustat mig med olika batterier och solpaneler att testa. Det går faktiskt att vara självförsörjande på energi och hålla kvalitét som funkar för biofilm med det här kitet. Ja, lite mer minneskort bara, det har jag från Kingston, fick några fler av Linda också, jag ska testa olika. Har extra batterier till kameran också, ska se om vi inte kan snickra ihop en liten, obs liten, extern laddare till kamerabatteriet så det inte måste gå via kameran. Jag har förresten en liten extern inspelningsgrunka att prata i också. 

Och hörrni, bilderna här i inlägget, jag testar olika filter, det är olika hur bilderna behöver vara beroende på vad man ska ha dem till, de här är Facebookvarianter, de flesta facebookar med smartphone eller surfplatta idag, smått, så det behöver vara annorlunda, och nu tar jag de bilderna här, skulle t.ex. en tidning vilja ha en bild måste den se lite annorlunda ut, bara säga det så ni vet ifall nåt fotofreak ser rött eller nåt. Okej, klart. 

Jag märker att jag ser Stockholm så annorlunda. Sen sist jag var här. Att jag ser annorlunda över huvud taget. Ser så mycket människor. På ett nytt sätt. Starkt. Blir alldeles snurrig av alla intryck. 



Ja, redan trött, så intensiva dagar i Stockholm, skönt att dra ut ur stan, kaffe och glass på ett litet oansenligt fik är lika stort var jag än är i världen, men också en liten oas att vila i. Om jag villl att det ska vara det. Och det vill jag. 



Sen till finpolaren Anna Rosengren för att tanka livsgrejs innan resan – en soffa, en kopp te och nära livet. Så ska vi ha det. Hon hade sängar men nä, jag sover gärna på soffa om den är liggvänlig. 

Den kommer! Men hörrni, se här!

Boken består av tre delar. 

 

Keep the battle vilsamt. Inte kriga.