VARNING! Följande inlägg innehåller ett antal hundbilder. Personer känsliga för hundbilder ombedes lämna inlägget genast  ;-)

Nu när vintern börjar kännas lite seg tänkte jag fresta med några rader från sommaren som gick.

 Några dagar in i juli finner jag mig plötsligt stående med hela familjen utplacerad på olika orter. Jag är alltså något så ovanligt som ensam hemma och kan råda över min tid i tre hela dagar – vilken lyx för en fyrbarnsfar. Ensam och ensam var väl och ta i. En hund, två katter, ett marsvin och femton hönor skulle som vanligt pysslas om. Dessutom hade jag lovat att knacka ner putsen bakom kaminen i vardagsrummet medan de andra var iväg och att städa efteråt.

Men ändå, här fanns chansen att ge sig ut på en liten tur i skogen. Putsen och städningen klarade jag ganska snart av och djuren klarar sig själva om jag bara sover ute en natt. Utom hunden förståss – vår finska lapphund Nala.

Nu var det så att dessa dagar sammanföll med några av sommarens varmaste, med tillhörande stekande sol. När jag började planera insåg jag snart att detta med friluftsliv i 27-gradig värme inte var något jag hade vare sig erfarenhet av eller utrustning för. Den lätta fina sovsäck jag köpt för ett år sedan skulle jag bli ugnsbakad i om jag la mig i den. Det gällde antagligen också för min gamla tunga men hopfiltade säck. Valet föll på ett gammalt sovsäcksöverdrag som jag sydde i högstadiet (typ på slutet av sjuttiotalet) och som har fått följa med i bohaget alla år. Något regn behövde jag inte förbereda mig på men vad har man på sig? Funkar shorts och t-shirt eller kommer myggen att driva mig till vansinne? Och på stackars fötterna i denna olidliga värme. Sandaler? Den mesta friluftsutrustningen är ju införskaffad med tanke på att vara isolerande och vindtät, värmande och skyddande tät.

Vid Lelången är det fint att ta ett dopp.

Turen var planerad till de västra delarna av Glaskogens naturreservat som ligger nära och bra till för min del och enligt planerna skulle jag både följa leder och göra avstickare på egen hand till en rad små sjöar och tjärnar som jag spanat ut på kartan. Medans jag packade ut i bilen och förberedde avfärden slank Nala ut genom dörren. Jag vet att hon inte är att lita på när hon är lös men med tanke på att vi alldeles strax skulle åka släppte jag henne ur tankarna. När jag sedan någon minut senare ropad efter henne var hon borta. Det händer att hon sticker och är borta en kvart eller lite mer men den här gången kom hon inte tillbaka. Jag ropade och visslade, jag tog cykeln och trampade iväg längs vägen någon kilometer i båda riktningarna men ingen Nala, inte ett ljud, inte ett skall.

Det tog nästan fyra timmar innan hon behagade dyka upp igen. Hon kom lojt släntrande över gräsmattan som om hon bara tagit en runda runt huset, inte ens andfådd. Under de timmarna hade jag ömsom förbannat hundkräket som skulle sabba allt när jag äntligen hade chansen att komma iväg på något eget och ömsom oroat mig rejält för vad som hade hänt. Så här hade hon ju aldrig gjort förut. Nu efteråt funderar jag på om hon helt enkelt krupit in i skuggan och svalkan under uthuset och sen tyckt att husse lät altför otrevlig på rösten för att hon skulle låtsas om att hon hört mig. Hon är ju som sagt en lapphund.

Rejält försenade kom vi iväg och jag insåg att den planerade turen behövde kortas in med tanke på att vi hade mindre tid på oss och att jag inte visste hur mycket hon redan hade sprungit. Jag var redan innan osäker på om hon skulle orka i värmen. Hennes päls är liksom min sovsäck avpassad för ett annat klimat.

Jag är så svag för dessa små myrvatten.

Efter ett par mils slingrande grusväg ställde vi bilen och tog in på en av Glaskogens orangemarkerade leder. Stigen var lättgången och slingrade sig fram längs kanten på Lelången, en av de mycket lågsmala sjöarna i området. Terrängen var kuperad och värme gjorde sig hela tiden påmind. Småbäckar rann porlande genom smala raviner med björksly och höga örter. Ganska snart vek jag av stigen och besökte Södra Holmtjärn. Det samma när vi kom i närheten av Västra Holmtjärn och Stentjärn På väg mot Sundvattnet passerade jag ett stycke väldigt fin gammelskog och det kändes verkligen som att det lönade sig att lämna den upptrampade leden och söka sin egen väg genom skogen. Ett par oroliga fiskgjusar flög upp från en liten holme och snirklade sen högljutt pipande ovanför mig. Tydligen var de inte vana att få besök av människor. Men runt granntjärnen var skogen avverkad och det kändes ödsligt och trist. Jag stod en stund på en sten på hygget ovanför och funderade på hur de människor som bott i den lilla stuga som var markerat som en torplämning på kartan uppfattat tjärnen och skogen runt om. Kände de det som sitt eget, som något tryggt eller var skogen en hotfull plats för dem. Något de tvingats ut till för att få sin försörjning.

Här var det skönt att vandra trots att det saknades stig.

Jag fortsatte sen leden mot sydväst och gjorde några avstickare här och där. Leden gick till stora delar över hyggen som inte hade mer än ett eller ett par på nacken. Jättelika granstubbar skvallrade om att jag borde ha gått här före det. Området måste ha varit häftigt och jag försökte i fantasin se de höga pelarsalarna av gråa granstammar, den gröna mossmattan under och solljuset som letade sig in mellan skägglavarna. Nu var här en obarmhärtig sol som stekte över ett sönderrivet landskap, omkullvälta stockar och rishögar. Jordkockor upprivna av markberedaren och nyplanterade granplantor doppade i något äckligt vaxartat och som jag antar giftigt medel. Kvalmigt luktande brunsvarta vattenpölar i djupa traktorspår. Som positiv kan jag faktiskt säga att man tagit god hänsyn till själva leden. Inte sönderkört och inga rishögar över den. Tänk om det funkade lika bra vid alla avverkningar. Men det var bitvis svårt att tänka sig att man vandrade i ett naturreservat.

Naturreservat??? Vem eller vad skyddas?

Vatten. I värmen svettades jag litervis. Hemma hade jag funderat på att ta med vatten men insett att det skulle innebära hur många kilo som helst. Nej det fick bli naturvatten. I fjällen tänker jag inte på det men i skogen känner jag mig lite mer osäker. Nu släppte jag dock alla betänkligheter och började dricka en mugg här och en där så fort jag kom åt. Man vande sig förvånansvärt snart vid det brunaktiga myrvattnet och det som eventuellt simmade där i. Jag resonerade som så att det kanske var bättre att sprida ut risken än att dricka jättemycket på ett ställe (där det kanske låg ett älgkadaver på botten) Efteråt när jag kom hem startade jag en tråd i diskussionsforumet för att se hur ni andra gör med vatten i skogen. Det verkar som ganska många renar sitt vatten kemiskt, i alla fall av dem som svarat. För mig gick det i alla fall bra utan rening. Den här gången.

Vi drack glupskt ur alla små tjärnar vi passerade.

Vid Lilla Skärvattnet tog jag en rejäl paus och badade bland de hundratals chokladbruna grodyngel som flockades längs strandstenarna. Jag låg alldeles stilla i det svala vattnet och de kom slingrande med sina svansar och kittlande med sina små munnar när de sökte av min kropp efter alger eller annat ätbart. Tur att det inte var pirayayngel. Nala pustade ut i skuggan medan jag lagade lite lunch på gasköket. Det var tydligt att hon tyckte det var väl behövligt med en rast.

Bitvis växte ljung och annat småris tätt över stigen och rispade mina bara ben. Nala som de första timmarna drog före mig hamnade allt oftare bakom med tungan släpande ända ner mot marken. Vid passage över blötare myrar drog jag av mig kängor och strumpor och fortsatte i foppatofflor. Det var underbart när myrvattnet trängde in och sköljde mina svettiga fötter.

Uttjatat motiv kanske. Men de bryter av så fantastiskt mot den annars så återhållsamma gran- och tallskogens växtlighet.

På kvällningen hittade jag fram till en kvarnruin, fullständigt inväxt i sly och buskar. Så tätt att jag inte såg den förrän jag stod mitt inne i den. Som alltid förundras man över hur det måste ha sett ut en gång i tiden när den var i bruk mitt inne i djupa skogen, miltals från vad vi idag skulle kalla farbar väg. Och hur såg människorna som slet sitt anletes svett här ute sin insats. Trodde de att detta var början på något stort. Att det skulle utvecklas och växa ut med annan verksamhet eller förstod de att allt de gjorde var en parentes. Att skogen skulle ta tillbaka deras erövring. Att rötter skulle tränga in mellan deras mödosamt hopfogade stenblock och sakta men säkert spränga isär dem. På en förfallen informationsskylt stod att läsa om att det fanns många historier om ”övernaturliga” väsen som synts till runt om denna kvarn när den var i bruk. Men det var inte därför jag valde att gå vidare trots att kvällen var kommen utan mer att det inte fanns någon lockande tältplats i närheten.

Som att hitta ruiner i Sydamerikas djungler.

Jag gick ner till Gränssjön och funderade ett tag på att slå upp tältet där men kräsen som man är kände jag att jag ville hitta något ännu finare ställe. Det var en miss. När jag en stund senare kom upp till Kalleboda var marken fin för tältning men ack så myggigt och knottigt. Djungeloljan hjälpte där den ströks på men ögonen blev illa utsatta. På med myggluva och så var den mysiga kvällen borta. Jag som hade hoppats få sitta nere vid vattnet och titta ut över solnedgången fick nu i stället skyndsamt fly in i tältet. Nala hade med sig ettusensjuhundrafemtioåtta knott i pälsen så det blev inte så mycket bättre inne än utanför.

 Nala tyckte Aktot var ett perfekt enhundstält. Men husse borde kunna få plats i absiden.

 Ingen vacker utsikt men vackert ändå.

Efter en lugn men något trång natt och gröt-/hundmatsfrukost fortsatte vi söderut på leden. Här var också ett mycket fint parti med gammal skog. Stigen var lättsam och det var väldigt skönt att gå. Efter besök vid Lyareåstjärn skulle jag gå kompass mot Stumpen. Men jag måste ha missbedömt min ursprungliga position för jag såg snart att det inte stämde alls mellan karta och verklighet. Det kunde dock inte bli hur tokigt som helst utan jag fortsatte och kom rätt till slut. För att gå vidare till Lilla Halvardstjärnet skulle jag ta mig över en bit skog enligt kartan. Vad jag inte såg på kartan var att skogen var ett enda snår av buskar, sly och granplantor, däremellan blöta myrstråk med tätvuxna kanter. Det var som en djungel. Nästan hopplöst att ta sig fram. Humöret sjönk och jag undrade vad jag höll på med. Det fanns ju stigar, vad skulle jag här ute och göra? Jag förbannade också det moderna skogsbruket som lämnar efter sig ett sånt missfoster till ”natur”.

Nere vid sjön Lelången igen men längre söderut än där vi startade turen var det roddbåt som gällde för att komma över. Glaskogsstiftelsen har ett par båtar liggande här för vandrare. Innan överfarten lagade jag mat och tog mig ett svalkande nakenbad. Efteråt stod jag och soltorkade på en sten i vattenbrynet och det var med nöd och näppe jag fått på mig kläderna innan turens första och enda möte med andra vandrare. Det var ett par från Arvika som var ute på dagstur. Jag hade trott att vi skulle möte betydligt mer folk eftersom högsäsongen hade börjat och Glaskogen besöks av stora mängder friluftshungriga tyskar och holländare så här års.

Vacker utsikt över Näbban och Lelången i slutet av vandringen.

Efter överfarten passerade leden Ljustjärn och gick upp på en ås varifrån man hade fin utsikt. Så småningom kom vi fram till nordänden av Lelången igen och bilen som stod solvarm vid vägkanten. Utfärden var slut för denna gång. Att frilufsa i 27-gradig värme och stekande sol var nytt för mig. Jag måste säga att jag föredrar när det är 20 grader svalare om jag ska vandra och det samma gäller nog för Nala. Men visst var det skönt att kunna lämna regnkläderna hemma.