Men nu gällde det Ryska gränsen öster om Ivalo. Jag stoppade i mig några Ahlgrens bilar till. Från de små, plastiga högtalarna i min bandspelare skrålade nya skivan ”The Number of the Beast” av Iron Maiden medans jag i kartboken med pekfingret följde riksväg 4 genom norra Finland. Det var ett par veckor kvar till studenten (som jag inte var ett dugg intresserad av) och jag planerade för min första riktiga expedition. Att ta mig med cykel upp genom Sverige(från Falun), genom Finland och fram till Ryska gränsen. Varför just Ryska gränsen kan man fråga sig i efterhand men det var fortfarande ”kalla krigets dagar” och Ryska gränsen lät i mina öron ganska långt bort och kanske lite lockande farligt. Sen skulle jag trampa tillbaka men hålla mig längre in i landet, närmare fjällkedjan på vägen hemåt.
Bor med familjen (tre barn) på landet en mil söder om Glava i västra Värmland. Har nära till Glaskogens naturreservat. Uppväxt utanför Falun. Har egen firma där jag jobbar med paleobotanik, en naturvetenskaplig analysmetod inom arkeologisk forskning.
Längtar ut på äventyr men också efter frid och lugn i naturen.
Intressen: Fågelskådning, Expeditioner, Vandring, Långfärdsskridsko, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Hälsa, träning, skriva
Länkar:
Före Kropp och Corax
Inte visste jag, när jag satt på mitt rum och planerade, att jag skulle få sådana efterföljare som Göran Kropp och Janne Corax som senare skulle komma att cykla världen runt och bestiga höga berg.
Hej då Skogen
Ja det här blir ett lite sorgligt inlägg. I dag börjar de avverka skogen som jag dagligen har gått i de senast 20 åren. Inte allt men en stor bit. När vi flyttade hit så fanns det fantastiskt mycket fin skog runt om och många fina stigar att gå. Så, för ca 10 år sedan högg de en rejäl bit av den. Stigarna som vi gått, kantarellställena, dunklet mellan de stora stammarna där en lite bäck bildade ett flera meter högt vattenfall nedför en klipphäll. Allt försvann på några dagar. Jag har i omgångar försökt att röja upp stigarna igen men förgäves. Rishögar, markberedning, hjulspår, sly och granplantage gör det närmast oframkomligt.
Och nu är det alltså dags igen. En ny stor bit av närskogen kommer att utplånas. Stigarna, svampställena, rymden under grentaket, det lilla kärret, stortallarna och den ljusgröna mattan med harsyra.
Svarta Gloet
De som har läst böckerna om mumintrollen minns kanske ”Svarta Gloet”, ett mystiskt vattenhål på ön i ”Pappan och havet”.
För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.
För första gången i mitt liv
Ornitologer jagar gärna arter att kryssa för i sina fågelböcker. Botanikerna är också glada i att sätta kryss när de hittat en raritet. Men hur är det när man sett ett nytt däggdjur? Finns det föresten något som kallas däggdjursskådare? Människor som kastar sig i bilar och far iväg 30 mil för att det har siktats en Mindre dvärgnäbbmus eller liknande i trakterna av Årjäng.
Jag fick i alla fall häromdagen göra ett nytt däggdjurskryss. Jag var ute på en träningsrunda längs en skogsväg här i närheten då det plötsligt rasslade till från en tallstam invid vägkanten. Jag såg omedelbart att det var en mård. Jag har aldrig tidigare sett någon. Den påminde om en ekorre men kändes betydligt klumpigare då den närmast ”lufsade” upp för stammen. Lite skillnad mot ekorrarna som till synes upphäver tyngdlagen när de ”rinner” upp i ett träd. Men då kan en mård också väga 4-5 gånger så mycket som en ekorre.
Medveten närvaro
- Hur var det ute då? Min frus fråga får mig att för några ögonblick famla i tankarna innan jag klämmer fram ett tvekande – Ja,.. det var väl fint.
- Du ser ju rätt blöt ut.
Jag tänker bra när jag är ute och går i naturen. Lite för bra faktiskt. På mina dagliga hundpromenader i ”hemskogen” snurrar tankarna igång om både viktiga och helt oviktiga ting. Många gånger så intensivt att jag kommer hem och knappt har lagt märke till att jag har varit ute. Det kan bli lite pinsamt som i fallet ovan eller åtminstone trist. Det är ju i naturen man ska hämta kraft och inspiration. Det är där man ska låta vardagsstress bytas ut mot sinnesro. Och så har man gått och tänkt på t.ex. ett jäkla blogginlägg på Utsidan.
