Men nu gällde det Ryska gränsen öster om Ivalo. Jag stoppade i mig några Ahlgrens bilar till. Från de små, plastiga högtalarna i min bandspelare skrålade nya skivan ”The Number of the Beast” av Iron Maiden medans jag i kartboken med pekfingret följde riksväg 4 genom norra Finland. Det var ett par veckor kvar till studenten (som jag inte var ett dugg intresserad av) och jag planerade för min första riktiga expedition. Att ta mig med cykel upp genom Sverige(från Falun), genom Finland och fram till Ryska gränsen. Varför just Ryska gränsen kan man fråga sig i efterhand men det var fortfarande ”kalla krigets dagar” och Ryska gränsen lät i mina öron ganska långt bort och kanske lite lockande farligt. Sen skulle jag trampa tillbaka men hålla mig längre in i landet, närmare fjällkedjan på vägen hemåt.

Men ändå, det där med stavar vid vad kan jag klart se fördelarna med. Ännu har jag inte utsatt mig för några svårare vad men den dagen kommer (förhoppningsvis) då tillgång till eller avsaknad av stavar kommer att avgöra om jag kan fortsätta eller få vända om. Jag började därför fundera lite på den traditionella vandringsstaven – den där av trä. Back to Basic. Staven som närmast är en symbol för vandraren.