Ingen kan väl ha undgått att se hur vandringsstavarna kommit att bli allt populärare. Nu finns de i superlätta versioner av aluminium eller kolfiber med en massa finesser till. Själv har jag bara provat att gå med skidstavar, en gång, och känt att det här var inget för mig. Jag blev bara irriterad på dem. Kan inte tänka mig att gå en hel fjällvandring med såna. I blockig och stenig terräng har jag nog med att hålla reda på mina två fötter. Att försöka ha koll på två stavar också överstiger min simultankapacitet.

Men ändå, det där med stavar vid vad kan jag klart se fördelarna med. Ännu har jag inte utsatt mig för några svårare vad men den dagen kommer (förhoppningsvis) då tillgång till eller avsaknad av stavar kommer att avgöra om jag kan fortsätta eller få vända om. Jag började därför fundera lite på den traditionella vandringsstaven – den där av trä. Back to Basic. Staven som närmast är en symbol för vandraren.

Alla goa grabbar har en.

Så en tidig vårmorgon gick jag ut och skar mig en aspstav. Att det skulle vara asp var själklart. Aspen är när den torkat väl vårat allra lättaste trädslag, vårat eget balsaträ. Men den första staven blev efter barkning för tjock så jag tog mig en ny. Jag blev inte nöjd med den heller och vid tredje försöket kom jag på att om man tog ämnet ända nere vid roten så fick man med förtjockningen där som gav en klumpformad överände på staven.

Det här var ju riktigt kul. Jag tycker väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket om att tälja. Nu tog jag även med spaden ut för att kunna få med mer av roten när jag tog ämne. Det blev fler och fler stavar och nu infann sig osökt frågan vad jag skulle göra av alla vandringsstavar. Så kom jag på snilleblixten att vi bor ju ganska nära Glaskogens naturreservat som årligen besöks av massor av vandrings- och friluftssugna människor. Campingen och informationscentralen Lenungshammar räknar med ca 30.000 besökare per säsong, mestadels tyskar och holländare. Många paddlar men många går också längs det system av vandringsleder som finns utbyggt i reservatet.

30.000 besökare. Om så bara en procent skulle vara intresserade av en proffsig vandringsstav som kombinerar nytta med en trevlig souvenir så skulle det behövas 300 stavar per säsong. Om jag tar 200 per stav minus 20% till Informationscentralen så blir det 48.000 kronor, svart. Och det bara på Glaskogen. Sen finns det säkert fler ställen där det skulle gå att sälja. Hur skulle det vara med fjällstationerna. Hm! Jag kan nog lägga ner firman och ägna mig helt åt detta. Hur var det, gör inte både Fjällräven och Haglöfs reklam för sig själva genom att berätta hur det hela började med någon klurig gubbe som satt hemma i ladan och knåpade ihop grejor. Vem vet om inte Danielssons kommer att vara det ledande företaget inom friluftsutrustning om tjugofem år.

Så gick mina funderingar medans solen om mornarna värmde upp luften vid vedbodväggen, bofinkarna tävlade i björkarna och högen med vandringsstavar växte och växte.

-          Pappa kom in! Vi är hungriga.

-          Ja, ja! Jag ska bara…

Det gick några veckor och när jag fått ihop fyrtio stycken insåg jag att det nog var bäst att börja i lite mindre skala för att kolla av. Så tog jag trettio av dem och åkte upp till Lenungshammar. Tio sparade jag hemma eftersom min fru har keramikverkstad och lite försäljning på gården. Vid Lenungshammars camping och information klämde jag in mina vandringsstavar mellan övriga souvenirer, plyschälgar och taiwantillverkade kepsar med ”SWEDEN”-tryck. Nu var det bara att vänta.

Ja, som ni förstått av titeln på blogginlägget så gick det inte så bra. Det blev något fel på den där lönsamhetskalkylen. Framförallt det där med att en procent av besökarna skulle vara intresserade. Efter ett besök där uppe i mitten av sommaren förstod jag vartåt det lutade. Jag var därför ganska förberedd när de ringde efter avslutad säsong och berättade att jag sålt nio stycken. Här hemma hade det inte gått någon. Nej, nej, köp ni era plyschälgar och SWEDEN-kepsar. Lite genuint hantverk är väl inget att ha.

Men det var roligt så länge det varade. Jag älskar som sagt att tälja, allra helst tidiga vårmornar, allra helst krokvuxet. Frågan är nu vad jag ska göra av de trettio vandringsstavar jag har kvar. Jag lär inte hinna slita ut dem själv. Om inte posten hade haft så snäv syn på hur stort ett brev får vara så kunde jag ha delat ut till läsare på Utsidan. Kanske blir de tändved i vedspisen i vinter.