Jag kan knappt tro att det är sant. Jag sitter på bussen upp mot Kvikkjokk, på min första tur till de svenska fjällen på många år och det mest fantastiska av allt, vädret ser skapligt ut. Annars har jag alltid förföljts av regn och blåst så fort jag närmat mig fjälltrakterna.

Många av passagerarna ser ut som de ska på fjällvandring. Jag sitter i smyg och försöker bedöma dem, vad de är för fjällvandrartyper. Erfarna rävar, optimistiska nybörjare, friluftsgourmander med packningen full av delikatesser, notoriska toppjägare, sega långvandrare eller avslappade dagsturare. Antagligen prickar jag inte rätt på en enda.

Två mindre grupper hoppar av i Tjåmotis men när bussen efter mitt ”pinglande” stannar i Njevve är jag den ende som kliver ur. Plötsligt står jag ensam på vägen. En svag lukt av avgas hänger kvar en stund medans tystnadens ljud kommer till mig. Förändringen är påtaglig, från motorbrum, rörelse och trängsel till lugn och rymd. Luften är sval och skön, det är slutet av augusti och jag får just veckans första myggbett i nacken.

Jag följer vägen ett par hundra meter, viker sen av på den lilla grusvägen ner mot bron och passerar ett vitrappat litet hus med obligatorisk studsmatta och skoter på gräsmattan. Nere vid vattnet finns en grillplats och jag stannar för att laga min första lunch och smörja in mig med myggmedel för jag är nog redan uppe i åtta, tio bett.

På andra sidan breder ett småkuperat lågfjällandskap ut sig. Fjällbjörk och ris gör det svårt att få någon överblick, men stigen jag följer och den på kartan stämmer väl överens. Det rasslar i blåbärsriset och jag får en första föraning om de talrika lämlarna i år. Blåbären smakar ljuvligt sött och läskande trots att de börjar bli övermogna. Tyvärr driver myggen mig att inte stanna upp för länge. Jag knatar på i god fart. Inte för att jag har speciellt brottom, mer för att det är så gott att röra sig efter allt stillasittande på tåg och buss.

Första nattens tältplats blir på en liten ås mellan två mindre bäckar. En aning fuktigt men marken är plan och inbjudande mjuk. Ingen uppseendeväckande utsikt men det fläktar åtminstone lite, tillräckligt för att driva bort de värsta mygghorderna. Jag är lagom trött i kroppen och känslan av lugn, enkelhet och bekymmerslöshet blandas med en stilla nyfikenhet på vad morgondagen har att bjuda.

Tidigt i gryningen väcks jag av en ivrigt kvittrande fågel någonstans alldeles utanför tältduken. Fågelläten har aldrig varit min starka sida så jag drar upp dragkedjan och tittar ut i det mjuka ljuset. Daggen bildar vackra pärlor i grästuvorna runt om och väckarklockan visar sig vara en blåhake som orädd sitter i en videbuske bredvid tältet.

Stigen fortsätter slingrande åt sydväst mot Vuoskunjávrre genom det mest odramatiska fjällandskap man kan tänka sig. Böljande småkullar, kala på toppen och med fjällbjörk och glesa bestånd av smala svartgröna granar mellan. Inga stora myrar, inga stora vad, inga höga toppar, inga vyer, inga klippor och rasbranter. Händelselöst? Enformigt? Ja, men samtidigt väldigt skönt och avslappat.

Framåt eftermiddagen skiftar ändå landskapet sakta karaktär. Formerna blir större. Jag kommer upp på höjd och blickar ut över sjön som ligger där, oväntat grå mot den omgivande gulgröna vegetationen. Jag tar sikte på en stor sten nere vid stranden för att få lite vindskydd vid matlagningen. Nästan nere vid sjön lösgör sig plötsligt en flock renar, som komna ur marken. Varken de eller jag hade sett varandra och vi blev nog lika överraskade. Det blåser inte mycket och driver bara lite, lite duggregn emellanåt. Snart pyser det hemtrevligt från trangiabrännaren.

Stranden söderut är småstenig och lättgången. Drillsnäpporna kvillrar upprört när jag kommer klampande. Jag vill gärna fram till och över jokken från Sitnujávrre där den rinner ut i sjön innan det är dags för nattläger igen.

På kvällen stöter jag ihop med två fiskare från Östergötland. De har sitt tält en dryg kilometer söder om mitt. Det känns lite konstigt. Efter knappt två dagar ensamt vandrande inbillar man sig nästan att man är den enda människa på den här sidan polcirkeln.

Nästa morgon rundar jag sjön och tar av vidare söderut. En lång och seg stigning ger utdelning i höjd. Snart ligger trädgränsen en bit under. Fjället är lättgånget, inte mycket videsnår utan oväntat gräsrikt vilket lockar till sig mycket ren. Jag ser flera större och mindre flockar. Och lämlar förståss.

Strax efter lunch gör jag en fatal miss. Vinden har ökat sen jag kom upp på kalfjället. Plötsligt är det något som rör sig med hög fart över fjällsidan. Det tar en sekund innan jag kopplar att det är något som flyger, något stort, en örn. Jag rotar genom ryggsäcken efter kameran, får fatt i den och rusar upp på en närbelägen liten grusås för att få bättre läge att fota. Örnen, en havsörn, är på väg bort men vänder och kommer närmare. Synd bara att min lilla kompaktkamera är så kass. Örnen försvinner utom synhåll och jag återvänder till ryggsäcken och det är nu den stora missen uppenbarar sig. I ivern och brådskan slängde jag ifrån mig kartan på marken där jag stod och nu verkar den ha blåst bort. Jag letar, letar och letar men inte ett spår. Bortblåst i ordets rätta bemärkelse.

Efter en stunds funderande kommer jag fram till att jag lika gärna kan fortsätta den planerade rutten som att försöka gå tillbaka, vilket skulle ha känts väldigt snopet. Så mycket som jag har hängt över den kartan så kan jag den närmast utantill.

Jag fortsätter därför över fjället mot Luovvavárre. Dvärgbjörken börjar på den här höjden att få vackra höstfärger. Lavarnas mönster på stenarna blir vackrare ju närmare man hukar sig dem. Vinden avtar fram på eftermiddagen och i kvällningen kommer istället dimman svepande från de lägre delarna. Eftersom det blir svårare att orientera sig väljer jag att slå läger ganska tidigt. Kvällen tillbringas i tältet med en god bok. En lämmel fattar tycke för min ena lundhagskänga men när det börjar knapra där inifrån är det inte lika roligt längre. Jag törs inte stoppa ned handen utan lyckas med viss möda skaka ut den ilsket fräsande gulbrunsvarta krabaten.

Nästa dag börjar med att dimman ligger tjock. Tjock och mjölkvit sveper den in allt. Världen har krympt till en liten cirkel med något tiotal meter i radie. Gröten kokar i tältöppningen och äts liggande i sovsäcken. Det blir några kapitel till i boken innan solen börjar lysa igenom och jag förstår att det lättar på.

Det spricker inte upp men dimman tycks stiga och bilda ett lågt molntak. Till min förvåning har jag inte den flacka dalgång jag förväntade framför mig. Istället reser sig en brant med grus och block upp och försvinner in i dimman.

Tveksamt börjar jag kliva uppför i hopp om att molnen ska lätta och ge mig en bra översikt. Det är tungt för lårmusklerna och snart sluter sig dimman runt om mig igen. Jag strävar uppåt på måfå, får gå på skrå en bit för att undvika några utskjutande klippor. Rosenroten blommar i köttrosa knippen. Vatten kommer rinnande över en svahäll, det måste vara smältvatten. Och mycket riktigt, en bit ovanför framträder kanten på ett snöfällt ur dimman. Snön är hård och smutsigt gråsvart.

Jag hade trott att det skulle komma någon slags krön och blir förvånad när istället stora svarta klippor tornar upp sig. De ser från början ointagliga ut men ögonen finner en ränna upp i det svarta. En ränna som ser ut att erbjuda bra grepp och steg. Jag dras dit. En del av mig säger ”Gå ner” en annan säger ”En liten bit till bara, snart är du uppe”. Innan jag lämnar snöfältet smälter jag lite snö, lagar mat och kokar te. Hungern och törsten har plötsligt gjort sig påminda.

Rännan smalnar snart av till en klippskreva med svarta väggar. Fingrarna letar efter fästen, fötterna efter säkra steg. Omsluten av klippan och bara dimman bakom ryggen. Det är tyst, mina egna ljud är de enda som existerar här. Jag börjar undra hur klokt det här är. Men just nu känns det tio gånger värre att börja ta sig nedför än att fortsätta upp.

När skrevan äntligen vidgas kommer jag upp i snö som inte är hård och smutsig som förut utan mjuk och vit. Klockan har blivit sent så det enda som återstår är att platta till och slå upp tältet, få något i magen och sen ner i den varma sovsäcken.

Det är märkbart att andningen inte vill gå ner vilket antagligen betyder att jag befinner mig på ganska hög höjd. Tankarna rör sig hit och dit. Berättelser om berget Mierkagájsse, spökberget som ibland dyker upp ur dimman och som sen kan försvinna lika snabbt igen. Berget från vilket man återvänder som någon annan än den man var när man sökte sig upp i det. Sakta flyter jag in i sömnen.

Följande dag är som ett stort töcken. Jag vandrar uppför ett till synes oändligt snöfält. Ibland spricker molnen upp och visar en bit blå himmel men snart sluter de sig igen. Ibland sveper de in som tät dimma och omsluter allt. Snön är ömsom djup och pulsig, ömsom hårdblåst och isig av vinden. Lutningen varierar men det går ständigt uppför. Som mörka väktare sticker enstaka svarta klippor upp och bryter av det vita.

Rasterna kommer tätare, andningen måste komma ikapp. Tankarna känns tomma denna dag. Det är som en enda lång meditation där mantrat består av att ta ett steg i taget. Kliva, andas, kliva, andas. Avbrotten för att laga mat, smälta snö och dricka känns ovälkomna. Jag vill tillbaka in i det enkla, monotona. Kameran glömmer jag bort. Hur timmarna går vet jag inte men det rödaktiga skymningsljuset får mig att inse att det är hög tid för tältet igen.

Natten är kall och sömnen minimal. Men när tältduken träffas av den uppgående solen får jag fart. Äntligen lite sol. Vyn när jag öppnar tältet ska jag aldrig glömma. En lågt stående sol belyser snön och bergen framför mig. Långt bort blänker det i små sjöar mellan de lägre fjällen. När jag kryper ur tältet och vänder mig uppåt blir jag ännu mer förvånad. Om jag inte tar fel så har jag nästan gjort en ”Anneliare”, så gott som tältat på toppen.

Jag packar snabbt ihop min utrustning och tar de sista stegen upp på berget. Andfådd står jag på toppen och blickar ut över en fantastisk utsikt av fjäll, moln, skogar och sjöar. Men det som är mest påtagligt är den mörkblåa himmelskupan. Skorna knorrar mot den kalla snön, jag börjar frysa och inser att mitt äventyr närmar sig sitt slut. Att till fots ta sig hela den långa vägen tillbaka är uteslutet.

Det är inte alla som vet att Hilleberg Akto med några enkla handgrepp och extra kopplingar kan byggas om till en hangglider. Sammanfogad med ryggsäckens remmar spänner jag den på ryggen och kontrollerar att den känns stadig. Jag går fram till hängdrivans kant och tittar utför stupet ner mot snön och isen nedanför. Det svindlar.

Ett djupt andetag och sen tar jag sats. Under bråkdelen av en sekund faller jag innan ”flopp” luften fyller tältduken och spänner ut vingarna. Jag dyker nedåt, får upp farten och hittar en uppvind. Glider på den upp och runt berget. Åt nordväst reser sig Sarekmassivet med sina taggiga toppar. Jag sveper förbi en järv på fullt språng över Padjelantas ödsliga vidder, ser Sulitelma stolt trona i dalgångens ena ände och svänger sen söderut över Sädvajaures långsträckta vattenspegel och Laisälvens vilda forsar.

Tar sikte mot Ammarfjället och blickar sen ner över de färggranna myrarna runt Tärnsjöns södra ände. Jag flyger tätt över Brakkos rundade topp och tar sen höjd igen för att segla över Gardfjället och Marsfjällen. Uredakke är strimmigt av smala sjöar och jag ser stora älgar fly när jag sveper ned över Vattudal. En skarp sväng för mig mot väster och Sösjö- och Skäckerfjällen.

Åreskutan speglar sig i Kallsjöns vatten. Kungsleden syns som ett upptrampat band där den ringlar fram mellan Snashögarna och Bunnerstöten. Den sista snön lyser från Sylarna och Helags. Vinden för mig högt över Flatruets hällristningar och skidbackarna i Tännäs. Möjligen ser jag en flock myskoxar öster om Rogen. Nipfjället ligger som en sista utpost innan jag lämnar fjällkedjan och nu breder skogslandskapet med sina myrar ut sig i en obruten matta.

Frusen och hungrig stiger jag återigen i höjd och tar sen fart söderut. Sent på eftermiddagen glider jag ned och gör en snygg landning framför vedboden hemma i Glava, lagom till fikat.

Keep on dreaming, gott folk.