Aconcagua / Den vita vinden

25 december
Reträtt till basecamp Plaza de Mulas

En natt att minnas. Det är lögn att sova i oväsendet. Jag ligger helt apatisk i sovsäcken och stirrar oseende rakt upp medan Våfflan, som har haft oturen att hamna på den sida som får ta emot de allra värsta vindstötarna, försöker hålla emot tältduken med händer och fötter. Det finns egentligen ingenting vi kan göra åt eländet. I alla fall inte så länge det är mörkt. Så länge inte tältet blåser sönder är det bara att försöka stå ut med kakafonin och hoppas att vinden bedarrar så pass så att vi kan få sova litet. Jag drar ner mössan djupare över öronen och försöker tvinga kroppen till slummer medan jag bönfaller tältet att inte rämna. Inte nu. Inte här.
     Timmarna masar sig fram. Det finns stunder då tältet bokstavligen slår oss mot marken, och när luften i tältet pressas samman av vindslaget tvingas jag att tryckutjämna trumhinnorna med ett fast grepp om näsan. Jag tänker på den gången i Oxtindan fyra år tidigare, inför Nepalresan, när Karlsson, jag och broder Håkan inte kunde röra oss ur tältet på flera dygn på grund av en ihållande storm. Men det här är värre. Inte nog med att vi befinner oss drygt fyra kilometer högre upp än Oxtindan och att vi har minusgrader. Den här vinden är totalt skoningslös och verkar inte vara ett dugg intresserad av att ta några fångar. Men de gamla stormmattorna håller stånd och jag är oändligt tacksam för alla stora stenbumlingar vi har lagt ut på dom runt hela tältet. Men trots det är vi verkligt oroliga. Hur ska det här sluta.

Aconcagua är inte bara känt för att vara världens högsta berg utanför Himalaya. Inte heller bara för att vara nummer två i ordningen av "Seven Summits". Aconcagua är också känt - många med personliga erfarenheter skulle säga ökänt - för "Viento Blanco", den vita vinden. Boven i dramat är Stilla Havet som bara befinner sig 15 mil väster om berget. När den fuktiga havsluften förs in med västliga vindar gläder sig vinodlarna utanför Santiago, och på caféerna säljs det lika mycket Caffé Latte och cervesas som vanligt. Men när luften möter Anderna och i synnerhet Aconcagua tvingas den att stiga till strax under 7 000 meters höjd vilket inte bara ger upphov till stormar utan där kondenseras den också till mikroskopiska iskristaller som formar en jättelik svampformad mössa runt de övre delarna av berget. En mössa man inte skall stoppa sitt huvud i. Sommartid kan även elektriska stormar förekomma, framförallt på nordvästflanken och högre upp. Hemsidor och böcker varnar för att ge sig upp på berget under de här förhållandena så Våfflan och jag är inte omedvetna om vad som står på utanför tältet.

Någon gång strax efter gryningen - det är i alla fall så pass ljust så att vi kan se varandras bleka ansikten - är situationen prekär. Vi sitter båda två med ryggarna mot vindriktningen och försöker hålla emot med utbredda armar så mycket det går. Vinden vrålar. Plötsligt går en tältbåge av med en smäll. Pang!
     - Helvete!
     - Tältet pallar inte länge till!, ropar Våfflan.
     - Jag går ut! Vi har i alla fall en reservbåge i packpåsen!
     - Okej!
     På med dunsockorna och ner med mössan över öronen. Ett snabbt trevande efter tältpåsen som ligger i absiden invid långsidan. Hitta reservdelspåsen, fram med extrabågen. Ett djupt andetag och så ner med blixtlåset och ut i ovädret. Jag upptäcker genast att flera linor fladdrar fritt i luften och att bågen i tältets ena kortända är knäckt. Genom att ömsom skjuta ut, ömsom dra i den trasiga biten, lyckas jag få ut resterna. Att däremot få in en ny båge i kanalen medan tältet är uppsatt klarar jag inte. Jag tvingas först lossa på flera linor och vräka undan en massa stenar från stormmattorna innan jag till slut har fått den nya bågen på plats. Sedan är det linornas tur. Två har gått helt av och måste nödtorftigt knytas ihop medan några andra bara har släppt från sina ankarpunkter. Och sedan tillbaka med stenarna på stormmattorna. Tårarna rinner i vinden och fingrarna stelnar men jag hinner i alla fall få fason på tältet innan jag blir helt utan känsel. En kort rapport till Johan och Henke i deras tält innan jag dyker in till Våfflan igen.

Senare på morgonen samlas alla för att diskutera situationen. Vi är överens om att någon toppbestigning givetvis inte är möjlig under rådande väder. Frågan gäller istället om vi alls kan ligga kvar här i Nido och vänta på en förbättring eller om vi skall satsa på att ta oss upp till nästa läger, Berlin, där vi kan ligga i skydd i något av de små vindskydden som skall finnas där uppe. Eller om vi skall slå till reträtt och gå ned till baslägret. Vi frågar parkvakten om råd. Till en början har han inte något klart besked att ge men någon timme senare meddelar han att det rådande vädret kommer att förvärras under de kommande två-tre dygnen. Vakten och hans kumpan tänker gå upp till Berlin och råda alla som finns där att gå ned från berget. Så var det med den saken.
     Jag måste erkänna att det är med ganska stor lättnad jag packar ihop mina saker och gör mig klar att gå ned. Vi beslutar dock att lämna kvar en del mat och Johans och Henkes kupoltält på platsen. Mitt Hillebergtält som ju är störst av våra tält får duga åt oss allihop nere i baslägret tills vi återkommer. För givetvis är vi inställda på att vara tillbaka så fort vädret har förbättrats. Jänkarna och Oskar och Marre slår följe med oss när vi ger oss av.
     Nedfärden är inte mycket att orda om, och några timmar senare är tälten uppsatta på våra gamla tältplatser. Och man kan uppsöka en korvkiosk för första gången på flera dagar. Bara en sådan sak.

Min krokiga och knäckta tältbåge efter natten i Nido.
     

Kvällen avslutas med middag vid riktiga bord på Refugion. Jag sitter tillsammans med Kevin och Kevin och vartefter kvällen lider får jag en väldigt bra kontakt med dem. Samtalen cirklar givetvis mycket kring de senaste dagarna men även i övrigt visar det sig att vi har mycket gemensamt. Trots ovädret på berget är det en trevlig kväll som slutar med en stående inbjudan att besöka Colorado.

26 december
Plaza de Mulas

Det är en smula trångt i tältet. Det gäller att vara uppfinningsrik för att hitta en position som inte innebär en flåsande käft eller ett par svettsura sockor under näsan. Antalet pissflaskor har ju också helt plötsligt fördubblats vilket inte gör saken trevligare.
     Natten blir betydligt kallare än senast vi låg här i baslägret och något som nästan liknar storm piskar tältet hela natten. Det är tur att baslägret ändå ligger relativt lågt och skyddat av de omkringliggande bergen för lika illa som den senaste natten uppe i Nido blir det inte. Sömnen kommer och går i perioder men en handfull timmar kan jag i alla fall summera på morgonen.
     Samtalsämnet för dagen är givetvis vädret. Jag är säker på att ingen av oss ens snuddar vid tanken på att vi inte skall lyckas bestiga toppen, men vädret är en faktor som kan ställa till bekymmer. Frågorna kretsar kring ovädrets vara eller inte vara och vilken strategi vi bör välja för att få de bästa chanserna till framgång. Våra förutsättningar att lyckas är ju trots allt goda. Henkes höft är så gott som återställd, Johans förkylning har gått över och varken Våfflan eller jag själv lider av några krämpor. Vi har redan varit ganska högt upp på berget i flera dagar och känner terrängen, är väl acklimatiserade och har en depå med mat och ett tält i Nido. Dessutom har vi gott om tid på oss fortfarande. I princip kan det få vara busväder en vecka innan vi behöver snegla på klockan. Enda orosmomentet är provianten. Under de senaste tio dagarna har förråden sinat betänkligt och nu har vi bara fem-sex dagsransoner kvar. Men eftersom det går att köpa torrkäk i Refugion, och säkerligen även i Fernando Grajales mässtält och av de gäng som lämnar berget, är våra odds ändå väldigt goda. Jag tror att vi snart kommer att vara tillbaka uppe i Nido igen, om en eller två dagar bara, och då kommer vi ha alla chanser att kunna ta toppen tillsammans. Jag är fullständigt övertygad om det. Låt bara vädret stabilisera sig först så kommer allting att gå bra.
     Våfflan däremot verkar inte alls förtjust i att ligga still på det här viset. Han menar att vi bör ge oss upp på berget så snart som möjligt, även om det fortfarande är vindigt, och ta oss upp till vindskydden i Berlin för att därifrån invänta väderomslaget. Maten håller ju på att ta slut och den här sysslolösheten känns nedbrytande är argumenten.
     Diplomaten Henke säger att båda strategierna kan vara riktiga sedda med facit i hand, men eftersom vi inte har någon kristallkula i tältet kanske det ändå är bäst att spela safe. Hur som helst kommer han att följa gruppens beslut.
     Personligen har jag ingen tanke på att inte följa parkvakternas rekommendationer. De känner ju berget bättre än alla andra och har ju dessutom radiostödda prognoser att luta sig mot. Blå himmel eller ej, men så länge vakterna inte säger fritt fram så förordar jag att vi håller oss lugna.
     Medan i huvudsak Johan och Våfflan pratar fram och tillbaka börjar folk komma ner från läger tre, Berlin. De har legat inblåsta i de små vindskydden i fyra-fem dagar utan att kunna göra någon attack mot toppen. För några har maten tagit slut, för andra tiden eller tålamodet. De ser hur som helst ut att ha fått nog av berget. Av några killar från Österrike som Våfflan pratar med får vi veta att de har haft -20°C och storm i Berlin i flera dagar. Det är vad jag kallar nedbrytande.
     Men det finns folk som ger upp och det finns folk som inte gör det. En och annan tjurskalle kommer att återvända till Berlin så fort vädret tillåter. Problemet är bara att vädret verkar lätta ena stunden för att i nästa åter dra igen. Sol och hagelskurar avlöser varandra hela dagen. Parkvakterna har fullt upp att ideligen försöka svara på samma frågor; Hur länge håller det här vädret i sig? Hur ser prognoserna ut? Vad rekommenderar ni? Till slut kommer ändå ett besked. En förbättring väntas redan i morgon.

Oskar och Marre flanerar förbi och undrar om någon känner för en liten promenad till andra sidan dalen, bakom Refugion, för att försöka bestiga Cerro Bonete på 5 100 meter. Det är ju ändå en hel del blå gluggar i molntäcket där borta. Jag avböjer artigt. Gubben är inte 20 längre och jag känner uppriktigt sagt inte för att slösa några krafter på någon annan topp än Aconcaguas. Våfflan tackar också nej och Johan vill försöka komma någon vart med sin stickning. Däremot bestämmer sig Henke för att hänga på. Vi önskar hårdingarna lycka till.
     Timmarna går. Vädret är oförändrat med hård vind och låga moln. Det blir middagsdags, skymningen faller och Johan har lyckats åstadkomma något som han efter viss tvekan hävdar skall bli en halsduk. Slutligen kommer Henke tillbaka efter turen med Oskar och Marre. De har tagit toppen men det har kostat på och någon vidare utsikt som belöning fick de inte heller. Utmattad fäller sig Henke raklång i tältet och det blir en smula trångt igen.

27 december
Plaza de Mulas

Skall aldrig den här vinden ta slut! Efter ännu en hård natt vaknar vi vid sextiden och kikar ut. Himlen är helt klar men barometertrycket är fortfarande lika lågt som de senaste dagarna. Vi räknar med minst sju timmar till vindskydden i Berlin, antagligen mer, och om vi skall hinna ta oss dit innan det blir kväll så får vi inte vänta för länge innan vi ger oss av. Alternativet att inte gå högre än till Nido är förstås en möjlighet men så länge det blåser så här tror jag inte mitt tält klarar påfrestningarna där uppe. Men skall vi överhuvud taget ge oss av eller inte? Den här tröstlösa vinden och barometern är ju svåra att argumentera mot. Vi beslutar att vänta ytterligare två timmar men sedan måste ett beslut fattas.

Klockan nio är situationen oförändrad. Johan går bort till parkvakternas mässtält för att få de senaste bulletinerna och återkommer med beskedet att vädret kommer att vara oförändrat ytterligare ett dygn. Men sedan skall det bli bättre. Oskar och Marre har bestämt sig för att stanna, jänkarna likaså. Saken är klar. Vi stannar i baslägret en dag till.
     Det vill säga Johan, Henke och jag stannar i baslägret en dag till. Våfflan har fått nog och meddelar nu sina avsikter att ensam gå upp till Berlin. Det är värt risken menar han. Han kommer att ta ett kök och sin återstående mat med sig, förutom sovsäcken och varma kläder, det är allt. Vad tycker vi andra? Johan är helt emot tanken och Henke håller med Johan. Jag blir som förlamad och har svårt att säga vad jag känner men mitt kroppsspråk ropar Fel! Fel! Fel!. Självklart är jag helt emot en splittring av gruppen på det här viset och jag tänker inte följa med Våfflan. De senaste dagarna har jag levt i tron att sådana här vädersituationer och de diskussioner som följer på dem både är oundvikliga och skall tas för vad de är. Just diskussioner och inget annat. Man behöver ventilera sin frustration när man drabbas av motgångar, visst, det må sedan vara sjukdomar eller väderomslag. Behöver man släppa ut litet ånga så är det okej. Jag minns nu hur tankarna gick ett år tidigare när Våfflan och jag insåg att två man var för få för en sådan här resa. Då verkade två tältlag vara det optimala för att ge oss de bästa chanserna att ta toppen tillsammans. Det värsta jag kunde föreställa mig då var att någon kunde bli sjuk eller göra sig illa och skulle behöva gå ned från berget eller stanna kvar i ett tält. Men då skulle hans tältkamrat fortfarande kunna fortsätta uppåt tillsammans med de andra två. Skulle situationen bli allvarlig kunde någon hjälpa vederbörande ned till baslägret utan att påverka de två övrigas chanser. Ja så där gick tankarna på hemmaplan. Men det här scenariot, att en av oss skulle lämna tre fullt friska och motiverade kamrater för att på egen hand gå upp på berget hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Att det också är just Våfflan som står i begrepp att göra det är nästan mer än jag kan klara av. Jag känner mig helt apatisk när insikten slår mig.
     Stämningen i tältet är inte bra. Våfflan rafsar snabbt ihop sina grejor men har sinnesnärvaro nog att be om den ena VHF-radion. Från och med klockan sex skall vi ha passning varje hel timme. Med Johans uppmaning att hålla radion så varm som möjligt ger han sig iväg.
     Efter 20 minuter kommer Kevin och Kevin och berättar att Steve håller på att få spelet totalt. Situationen hos jänkarna tycks påminna om den vi har haft hos oss på morgonen. Johan visar än en gång prov på fina egenskaper när han på sin bästa amerikanska accent försöker få Steve att sansa sig. Tio minuter senare är Steve på väg, springande, med sin packning i Våfflans fotspår. Nu är Kevin och Kevin lika knäckta som jag.

På eftermiddagen inträder dock en väderförbättring i baslägret. Vinden minskar, lufttrycket stiger något och det blir inte alltför otrevligt utomhus. Vakterna vidhåller nu att en förbättring är på gång samtidigt som de meddelar att två tält har försvunnit från Nido, ytterligare ett är förstört där, att ett tält har kollapsat i Canada och att det fortfarande blåser hårt uppe på berget.
     Klockan sex slår vi på radion men får ingen kontakt med Våfflan trots ideliga anrop. En timme senare, klockan sju, får vi dock kontakt. Mottagningen är mycket dålig och det är efter många omfrågningar vi förstår att Våfflan nu befinner sig i det största av de tre vindskydden uppe i Berlin. Steve är med honom och det finns flera andra personer där också. Nido såg ut som ett slagfält men Johans kupoltält stod kvar. Han är trött men vid gott mod och hoppas att kunna ta toppen följande dag.

Kvällen kommer och det är med tungt sinne jag försöker ägna mig åt de praktiska bestyren med middag och disk. Slutligen är det dags för ännu en natt i baslägret och när jag sluter ögonen vill en bild inte lämna näthinnan. Den där fantastiska morgonen den första augusti -99 på toppen av Mont Blanc. Vilken dag det var!

El Viento Blanco - den vita vinden - på Aconcaguas topp. Skulle vi nå toppen?

forts »»»