Aconcagua / Den vita vinden

 

 

Reseberättelse från en resa till Aconcagua i Sydamerika år 2000.

I början är det litet skralt med bilder men håll ut, det tar sig.

Alla foton av mig såvida inte annat anges.

Och reagera gärna!

_________________________

"Rapporterna från alla de sällskap som kämpat sig upp till toppen är samstämmiga i att det ur klättersynpunkt är ett av de minst lockande berg man kan tänka sig. Ur alpin synvinkel finns det få, om ens några, svårigheter. Däremot är dess höjd så stor, dess kyla så bitter och dess stormar så svåra, att bestigningen kunna räknas till de hårdaste prövningar bland klättrare.
– En outhärdlig monoton slagghög, sydamerikas soptipp – detta är endast två av de mer tryckbara epiteten från dess plågade och utmattade utmanare."

James Ramsey Ullman, 1928.

 
Resan till Aconcagua börjar på Mont Blanc den första augusti 1999. I Goûter-hyttan närmare bestämt. Ur en orolig slummer vaknar jag strax efter klockan ett. Jag lyckas få tyst på mitt reseväckarur innan dess pipande väcker hela rummet och sätter mig upp i mörkret, rädd att somna om. Vanligtvis brukar inte tanken på sömn skrämma mig, tvärtom faktiskt, men den här gången gnuggar jag frenetiskt gruset ur ögonen. Och jodå, att döma av stönandet till vänster har även Våfflan vaknat. Jag drar på mig pannlampan, trevar mig ned från britsen och placerar en fot i ansiktet på mannen i underslafen. Excusé moi. Mitt väckarur skall jag aldrig mer återse. Jag greppar mitt kök, en bränsleflaska och tassar ut i natten och fyller en kastrull med snö. Fingrarna blir omedelbart stela. När brännaren tar fyr går jag in i stugvärmen igen och drar på mig ytterkläderna och kängorna. Jag breder en dubbelmacka, dricker litet sportdryck och undrar vad i helvete jag egentligen håller på med.
     Det tar tre timmar innan det går upp för mig. Vi har passerat Vallot-hyttan och befinner oss på Les Bosses på över 4 500 meters höjd med en bra bit kvar till den sista kammen före toppen. Natten har varit stjärnklar och gnistrande kall. Och så tyst som bara ett högt berg nattetid kan vara. Knäpptyst. I mörkret hörs bara ljudet från frasande GoreTex och krasande snö under våra stegjärn. Ett par kilometer under våra fötter strålar Chamonix nattbelysning. Horisonten i öster börjar gå från blåsvart till rosa. Mjuka former och bråddjup framträder alltmer. Bakom oss i mörkret skvallrar ett litet pärlband av fladdrande ljus att vi inte är ensamma om upplevelsen. I normala fall skulle närvaron av andra människor ha förtagit en del av naturupplevelsen. Jag brukar vara litet kinkig med sådant. Men inte nu. Det är så förbålt tjusigt alltsammans. Och så går solen upp. Vi blir tvungna att stanna. Efter en stund börjar folk gå förbi oss, men Våfflan och jag står kvar och fryser en stund till. Vissa ögonblick får man bara inte missa.

Från Mont Blanc på morgonen den 1 augusti 1999.
     

Klockan åtta på morgonen når vi toppen. Vårt dricksvatten har bottenfrusit så vi är duktigt törstiga och utmattade. Men två lyckliga polacker kommer fram och halar upp en flaska Gula Änkan ur en ryggsäck och bjuder. Något som tar min mage med total överraskning. Under några oroliga sekunder funderar jag allvarligt på att återbörda skumpan i ansiktet på polacken framför mig. Men det är en bra årgång så jag låter bli. Men det är nära. I stället ringer jag ett samtal till Idre och bölar en skvätt i örat på broder Håkan. Det är en mycket speciell upplevelse. En sådan man vill göra om. Nej, inte vill. Måste.

Vi har inte mer än hunnit hem till Sverige igen förrän vi båda inser att upplevelsen på Mont Blanc måste upprepas. Det är helt enkelt livsnödvändigt. Bestigningen i Chamonix har gett mersmak. I synnerhet gäller detta Våfflan som under de senaste tio åren mest har ägnat sig åt familjeliv. För min egen del är jag redan såld. Intresset för klassisk alpinism har alltid funnits där. Och inte har det minskat efter mina Nepalresor heller. Det tillför vanlig bergsklättring nya dimensioner där tunn luft och logistik bara är två exempel. Det är inslag som ju inte alls existerar under en tur i våra egna nordiska fjäll. Deltagarnas personliga egenskaper kommer också fram i dagen på ett annat sätt när det blir tuffare tag vilket för det mesta enbart är angenämt. Det ligger också i sakens natur att riktigt höga berg inte ligger i tätbebyggda områden, ett faktum som innebär att man kan påräkna högklassiga naturupplevelser på betryggande avstånd från vardagen. Vill man bestiga ett berg över låt oss säga 5 000 meter får man följaktligen räkna med en längre utlandsresa. Antagligen till något främmande exotiskt land på en helt annan kontinent med allt vad det innebär. Och ändå, i slutändan kanske man inte ens kommer halvvägs upp på berget. En stor del av lockelsen och utmaningen ligger just i de här faktorerna. Det och givetvis jakten på äventyret. Framförallt jakten på äventyret.
     Våfflan verkar ivrig och jag är som sagt inte nödbedd. 

 

Beslutet 

 

En sak är alltså klar. Vi vill bestiga ett högt berg. Och vi vill känna oss som äventyrare när vi gör det. Men vilket berg skall vi välja? Alperna i all ära, men vi vill högre upp än Mont Blanc den här gången. Vi lägger Alperna åt sidan. Vi diskuterar heller inte Himalaya vilket kanske annars hade varit naturligt. Men det finns andra alternativ. Kaukasus, Afrika, Anderna och Alaska far ut och in genom huvudet under några veckor. Det blir till att damma av en del gamla böcker för att skingra dimmorna. Det och internet. Internet behöver dock inte dammas av. Där finns alltid aktuell information.
     Det tar väl någon månad eller två. Hösten kommer och mot min vilja har jag börjat återgå till svenssonrollen med arbete och vardagsrutiner. Jobba, äta, sova. Enligt badrumsvågen börjar det bli hög tid att fatta ett beslut.
     Jag har fått Alaska och Mount McKinley på hjärnan när Våfflan en dag föreslår Aconcagua, Andernas högsta topp. Vi bestämmer oss i princip omgående. För egen del grundas beslutet mer på känslor än på topografiska överväganden. Visserligen uppfyller Aconcagua alla krav vi har på vårt berg, men det finns det även andra berg som gör. Här handlar det mer om att bejaka utforskarådran och äventyrslusten och att komma hem med en bra historia värd att berätta. Att sedan berget statistiskt sett är sydamerikas högsta, södra halvklotets högsta, ja faktiskt världens högsta utanför Himalaya är ju bara grädde på moset. En annan sak. På Aconcagua infaller klättersäsongen när vi har vinter på norra halvklotet, ett faktum som får oss att inse att vi antagligen kommer att vara de högst belägna människorna på hela planeten om vi kommer upp på toppen. Och namnet gör inte saken sämre heller. Aconcagua. Det klingar magiskt. Vi tycker valet är synnerligen välgrundat.
     Eventuellt har bergets höjd - 6 962 meter - något med beslutet att göra också.

Eftersom dopparedagen redan står för dörren inställer sig frågan om vi skall åka om ett år eller vänta i två år, till vintern 2001/2002. Av ekonomiska skäl börjar jag luta åt två år. Jag har nämligen nyss tagit ett medlemslån och tänker investera litet i min lägenhet. Jag misstänker också att min kropp skulle uppskatta två års uppbyggnadsträning. De kommande somrarna skall vi ändå kunna hinna med några träningsturer i Alperna tänker jag. Varpå Våfflan frankt föreslår en satsning redan på vintern 2000. Typiskt. Det innebär att en stor del av mitt lån får bekosta resan i stället för möbler och att kroppen skall späkas. Jag tvekar men lockas samtidigt av äventyret. Jag inser att det kan gå. Efter några dagars vånda säger jag ok och vi börjar genast planera.

forts »»»

 
     

Gruppen 

 

Först på dagordningen står frågorna hur och när. Den första frågan – hur tar vi oss till berget – visar sig inte vara helt lätt att få grepp om. Efter att ha kontaktat ett antal researrangörer visar det sig att vi kan resa via flera europeiska huvudstäder och vidare direkt till sydamerika. Vi kan även resa över Amerika. De olika bolagens priser kryddade med rabatter och hög- och lågsäsongspriser gör inte saken klarare. För att spä på förvirringen verkar ingen arrangör kunna ge ett klart svar på frågan hur mycket en tur/returbiljett till Santiago kommer att kosta ett år i förväg. Alla verkar avisera helt nya priser under det kommande året. Till slut väljer vi Air France och rutten Arlanda - Paris - Buenos Aires - Santiago.
     Den andra frågan – när åker vi – visar sig enklare att besvara. För att få ut så många lediga dagar som möjligt av så litet semester som möjligt vill vi utnyttja alla helgdagar över jul- och nyårshelgen 2000/2001. När det gäller hur länge vi skall vara borta spelar vi safe. Efter att ha tagit del av andra expeditioners misslyckanden på grund av tidsbrist och dålig acklimatisering enas vi om att vi behöver åtminstone en månad. Och gärna med någon extra reservvecka. Eftersom den huvudskliga klätterperioden på Aconcagua sträcker sig från december till början av mars är saken ganska klar. Vi vill åka i mitten av december. När det blir dags att preliminärboka biljetterna visar det sig dock att vi delar den här önskan med horder av utvandrade sydamerikaner som årligen reser hem för att fira jul och nyår i sina hemländer. De flesta plan är redan så gott som fullbokade.
     Men vi har ytterligare ett problem. Två personer är helt enkelt ett för litet antal om vi vill ge oss själva de bästa förutsättningarna att komma upp på toppen. En av oss kan få förhinder, bli sjuk eller skada sig, vilket ju kommer att sätta krokben för även den andres chanser. Gruppen måste alltså utökas.
     Först går frågan till Karlsson och broder Håkan. Efter Karlssons öde på Island Peak i Nepal hösten -96 skulle inget glädja mig mer än se honom på Aconcaguas topp. Samma sak gäller givetvis brorsan. Minnena från 1982 när Våfflan, jag och Håkan för första gången åkte till Okstindan i Norge tillsammans är svåra att förtränga. Efter den upplevelsen blev vi oskiljaktliga under en lång rad årliga fjällexpeditioner. Självklart vill vi ha Håkan med.
     Olyckligtvis har Karlsson nyligen bildat familj och står i begrepp att bli pappa för andra gången. Ja, olyckligtvis för mig och Våfflan alltså. Karlsson själv trivs med livet och menar att Aconcagua låter ju lockande men att det just för tillfället inte är riktigt läge för några expeditioner till främmande länder. Den nya villan drar ju pengar också.
     Och Håkan har sitt liv, sina slädhundar och sitt enmansföretag i Idre. Att slå igen butiken under så lång tid som vi skall vara borta går inte. Följaktligen tackar även Håkan nej till att följa med. Det är två ledsamma men ganska väntade besked.
     Frågan går vidare till Christer Mellgren och Johan Dackner från Nepalresan -96. Jag vet att de är grabbar att lita på på ett berg, det har jag ju själv sett tre år tidigare. Däremot vet jag inte så mycket om deras nuvarande liv eftersom våra kontakter de senaste åren varit högst sporadiska. Men båda blir intresserade av planerna. Christer nyfiken och Johan till och med entusiastisk.

Vi tar steget in i ett nytt millenium. Det vill säga det gör vi inte alls. De flesta står antingen packade som sillar mitt i en folkmassa någonstans och gapar mot gnistrande krevader i skyn, oooande och åååande. Eller också, om det finns tillräckligt svängrum, är de flesta för berusade eller glada för att kunna ta ett rakt steg. Snarare står, vinglar och dansar vi in i ett nytt millenium. De enda som har en sansad syn på årskiftet är antagligen hundarna och de utslagna. Hur som helst, nyårskvällen är svinkall och lätt hysterisk. De som inte har flytt spektaklet i Stockholm går mangrant ur huse och söker sig ner till den flytande plattformen mellan Skeppsholmen och slottet. Eller åtminstone någonstans inom hörhåll. Där ackompanjerar de sedan Europes The Final Countdown under det gamla årtusendets sista sekunder med skallrande tänder och klapprande knän. Luften stinker av fyrverkerier och isarna utefter kajerna dekoreras pietetsfullt av drivor av urdruckna champagneflaskor. Nästa morgon går solen upp som vanligt igen, till många olyckskorpars besvikelse, och datorer och hissar fortsätter att susa och krascha precis som de brukar. Folk börjar sätta in sina pengar på banken igen som om ingenting har hänt – vilket det inte har – och livet går vidare.

Johan som numera bor i Luxemburg tillsammans med Lyn, en av australiensiskorna från Nepalresan – ja där har vi en riktig solskenshistoria! – aviserar ett besök i Sverige i slutet av februari, och alla fyra passar på att träffas för ett litet samkväm och dryfta resan. För mig är det speciellt trevligt att träffa Christer och Johan igen. För Våfflan är det däremot nya bekantskaper. Tyvärr hinner vi inte stort mer än inta en middag hemma hos mig förrän Våfflan lämnar oss för att åka vidare till Åre där en helgs skidåkning och ny flickvän väntar. Vi andra fördriver dock flera timmar med att diskutera resan. Från och till halkar vi in på Nepalminnen. Det är en trevlig kväll.
      Några veckor senare meddelar Christer att han tyvärr hoppar av projektet. Skälen påminner om Karlssons. Ett giftermål står för dörren senare på året och han känner att han inte kan fokusera på båda sakerna samtidigt. Han är avundsjuk på oss andra men önskar oss lycka till. Johan är däremot fortfarande entusiastisk. Så än så länge är det för tidigt att börja tala om negerpojkar. Två har blivit tre, men vi behöver en till.

Det blir påsk och Våfflan åker till Alperna för att delta i en grupp som skall genomföra den klassiska Haute Route, en 5-dagars skidtur mellan Chamonix och Zermatt. Han frågar om jag vill hänga på men eftersom jag inte är någon överdängare på skidor avstår jag. Haute Route handlar ju om högalpin skidbestigning och friåkning. Nej, någon måtta får det vara på äventyrligheterna. Men Våfflan far ensam och hittar en sugen äventyrare i Boråsaren Henrik Jaensson, 27 år. Så kan det gå.
     Henke visar sig vara ett perfekt komplement till gruppen. Någon soffpotatis är han inte. Han har nyligen genomfört den svenska Klassikern genom att utsätta sig för Vasaloppet, Vansbrosimmningen, Vätternrundan och Lidingöloppet under ett och samma år. Och nu alltså Haute Route. Han har en speciell böjelse för isklättring också. Dock verkar Haute Route vara hans första erfarenhet av hög höjd. Slutligen rekommenderar Våfflan honom speciellt för hans bisarra humor. Henke blir vår fjärdeman.

Till frågorna hur och när kan vi alltså på våren år 2000 även lägga frågan vilka. Alla fyra är nu inställda på att åka i december och vi sätter igång med våra förberedelser. Jag börjar med att försöka få ett grepp om kostnaderna. De fasta kostnaderna - flygbiljetten, lokala transporter, tillstånd osv - uppskattar jag till ca 10.000 kr. Jag lägger till lika mycket fickpengar för en månads uppehälle. Slutligen tillkommer en hel del ny utrustning såsom varma kläder, nya kängor, medikamenter och proviant. Hjälp! 

 

Pennfäktning 

 

Något som roar mig mycket under den här tiden är att simma runt i eterrymden och leta efter all slags matnyttig information om Aconcagua. Jag inser snart att internet är rena guldgruvan när det gäller detta. Låt mig ge två exempel på vad det leder till. Det första gäller ett märkligt påstående som säger att lufttrycket på Aconcaguas topp motsvarar lufttrycket på ett 7 500- metersberg i Himalaya. Någon trovärdig förklaring till detta ges däremot inte. Jag kan inte släppa det här och konstruerar ett flertal egna hemvävda teorier över tänkbara orsaker varav de flesta inbegriper Tibets torra högplatå och sydatlantens kalla hav. Till slut går jag in på SMHI´s hemsida och ber om en förklaring till ryktet vilket leder till en liten trevlig korrespondens med en viss Hans Alexandersson över nätet. Min inledande fråga utelämnar jag och går direkt på SMHI´s svar:

SMHI 6 mars -00         
Hej Rune!
Det var ingen lätt fråga. En sak har du missförstått lite. Varm luft har LÄGRE densitet än kall luft. Detta gör att om man har lika lufttryck vid markytan på två platser och sedan rör sig vertikalt uppåt så har man lägre lufttryck på t.ex. 5 000 m höjd på den kalla platsen gentemot den varma. En av våra experter på globala dataset fick ur ett dataset att 400 hPa i genomsnitt återfinns på 7 300 m resp 7 500 m vid M:t Everest resp Aconcagua i januari. Motsvarande siffror i maj blev 7 500 resp 7 400 och i juli 7 600 resp 7 300. Den uppgift du anger håller alltså bäst i juli men är ändå troligvis lite överdriven.
MVH
Hasse Alexandersson

Jag trodde jag började förstå. Men var inte helt säker, så jag replikerade:
         
Hasse!
Tusen tack för ditt svar. Ber om ursäkt för mina bristfälliga kunskaper i ämnet. Låt se om jag har fattat saken rätt. Det är alltså luftens temperatur som orsakar variationerna i lufttryck vid olika tidpunkter. Eller? Eftersom Aconcagua befinner sig på södra halvklotet har vi ju sommar där när det är vinter i Himalaya. Att jämföra lufttrycket mellan de båda platserna vid samma tidpunkt borde ju därför ge olika resultat. Klättersäsongen på Aconcagua infaller under dec - mars med de mest gynnsamma villkoren under jan - feb. Enligt ditt svar har vi 400 hPa på 7 500 m vid Aconcagua i januari, under högsäsong alltså. Okey. På Everest infaller högsäsongen dels före monsunen, dels efter, vilket brukar anges till april - maj och sep - nov. Enligt ditt svar hade vi även en notering på 400 hPa på 7 500 m vid Everest i maj. Av detta drar jag slutsatsen att det inte finns några generella skillnader i lufttryck mellan de båda platserna vid jämförbara förhållanden.
Det verkar alltså som om varken närheten till kalla hav (sydamerika) eller jättelika högplatåer och monsuner (himalaya) påverkar lufttrycket, utan endast luftens temperatur. Rätt eller fel?
med vänlig hälsning / Rune
         
Varpå Hasse svarade:

SMHI 7 mars -00
Ja, jag tycker definitivt att du förstått. Det är i huvudsak temperaturen i skiktet 0-7000 m som ger skillnaderna och därför får vi dom årstidsbundna variationerna.
Hasse
         
Så var det med den saken. Uppgiften på internet stämmer alltså inte.
Vid ett annat tillfälle är jag inne på Göran Kropps hemsida och ramlar på uppgiften att hans flickvän, Renata Chlumska, planerar att bestiga Kilimanjaro och, om det blir tid över, även Aconcagua till årsskiftet. Detta leder till följande:

Hallå Renata!
I Stockholm sitter några killar i sina bästa år och planerar för en bestigning av Aconcagua i dec-jan år 2000/2001. Vi är nyfikna på din resa och tycker det skulle vara hemskt roligt om du kunde meddela när du har tänkt fara. Det vore också kul att få ta del av ditt upplägg inför resan. En specifik fråga vi undrar över är det här med olycksfallsförsäkring. Skandia lämnar ganska oklara besked i frågan, det verkar finnas en gråzon här. Hur löser du frågan?
Vi räknar för dagen med att resa under julhelgen och tillbringa nyåret i eller i närheten av baslägret/normalrutten. Skall vi ta med en extra hummer?
med vänliga hälsningar
/Rune Ahlström
PS: Vi håller tummarna för Göran och Ola på isen! DS.*

*Den minnesgode läsaren minns säkert Göran Kropps och Ola Skinnarmos nordpolsäventyr år 2000. Kropp sköt ihjäl en isbjörn, förfrös en tumme och fick avbryta medan Ola Skinnarmo ensam nådde nordpolen.

 

Renatas svar:

Hej!
Det verkar tufft att hinna med Aconcagua till vintern. Vi åker ju till Kilimanjaro med en hel grupp och är inte tillbaka förrän mitten av januari...
Håller dock tummarna att det går bra för er och hoppas att vi får chans att göra något i framtiden!
Ta med en extra hummer ändå - det kommer ni vara väl värda!
TOPPENhälsningar/Renata

Ja så där kan det se ut. Det är ett fasligt surfande hela tiden och många är de hemsidor och utlagda dagböcker som får påhälsning. Att jag tycker att det är si och så med kvaliteten på mycket av det som finns där ute är en annan sak. Men efter en tid börjar jag ändå få en uppfattning om vad som väntar oss och den värsta inledande osäkerheten börjar övergå i smygande tillförsikt. Det här ska vi fixa.
     Månaderna går. För en gångs skull går jag också helhjärtat in för min träning. Och framåt höstkanten, några månader innan avresan, inser jag att jag antagligen för första gången i mitt liv är i riktigt bra form. Vilket förvånar mig lika mycket som det gläder mig. Rapporterna från Luxemburg och Borås pekar i samma riktning. Allt flyter på och det är all systems go.

Och det blir december. Dags att gå från ord till handling.

forts »»» 

 

Resan

13 december

Buenas Dias senores

 

Något är fel. Det känns inte alls som jag har förväntat mig att det skall göra när vi ankommer till flygplatsen i Santiago de Chile. Jag har förväntat mig horder av tjattrande taxiförare, backpackers och äventyrare dignande under bördor, skrikande mottagningskommiteér, rappakalja strömmande ur spräckta högtalare, hindrande bagagevagnar, vilsekomna gråtande barn, panik- såväl som glädjescener, ryckande fingrar i armar och kläder, kort sagt kaos. Faktum är att jag har sett fram emot allt detta. Men det här är inte Katmandu, Nepal. Det är bara de reströtta lederna och behovet av att gå på toaletten som känns välbekant. Nej, flygplatsen i Chiles huvudstad är ingenting annat än en civiliserad, ren, välorganiserad besvikelse. Vi orienterar oss, hittar en bänk och sätter oss att vänta på bagaget.

     På bänken intill sitter i alla fall två mogna gentlemän som skulle ha smält in väl på Tribuvan Airport i Katmandu. Det syns lång väg att de inte är här för de vackra senoritorna eller bränningarna vid Stillahavskusten. Det visar sig att Etienne och Urban är från Belgien och har kommit för att bestiga Aconcagua via The Polish Glacier Route från nordsidan, men olyckligtvis har en del av deras packning kommit på avvägar. Precis som vi har de tänkt ta sig vidare till Mendoza i Argentina redan samma kväll så vi beslutar att göra varandra sällskap. Så fort belgarna har ordnat med en förlustanmälan tar vi en buss ned till den larmande busstationen i Santiago. På biljettkontoret beställer vi direkt en minibuss vidare över gränsen till Mendoza och någon timme senare sitter vi på bussen med chokladkakor och vattenflaskor i händerna. Packningen är ordentligt fastsurrad på taket.

Chile ligger inte bara väldigt långt bort från Sverige - mer än ettusen tvåhundra mil - utan också väldigt långt ned på södra halvklotet. Men det betyder inte nödvändigtvis att landet är gudsförgätet. Exotiskt ja. Men gudsförgätet? Knappast. Den 430 mil långa kusten bjuder på all världens klimat- och landskapstyper i koncentrat - rykande vulkaner, soliga sandstränder, stäpp, djupa skogar, öknar, laxrika floder, glaciärer, fjordar och ett bördigt jordbrukslandskap - allt sammanbundet mellan Andernas snötäckta bergsmassiv och Stilla Havet. I norr finns jordens mest extrema ökenklimat, Atacamaöknen, medan vissa platser längst ner i söder har regnmängder på över 5 000 mm årligen. Huvudstaden Santiago med sina totalt ca 5 miljoner invånare ligger endast två timmar med buss från havet och de bakomliggande bergen på mellan tre och fyra tusen meter ger staden ett fantastiskt läge. Här råder medelhavsklimat med torra och varma somrar och regniga vintrar. Utanför Santiago ligger också många berömda vingårdar. Men trots att staden tillhör världens sydligaste huvudstäder känns Europa inte alltför avlägset. Språket, spanskan, gör väl sitt till antar jag, men även Santiagos rätlinjiga geometri. De kilometerlånga breda avenyerna kantas av en arkitektur som vittnar om influenser hämtade från vår egen kontinent. Vid första ögonkastet är det väl bara palmerna och de indianska anletsdragen som skvallrar om att man faktiskt inte är på hemmaplan. En tredjedel av befolkningen i Chile är vita, resten består i huvudsak av mestiser och indianer.
     Ingenting av detta far dock genom mitt huvud medan vår buss stånkande börjar klättra uppför Andernas, La Cordilleras, sluttningar.

Utsikten från bilfönstret under den första timmen är rätt enahanda och bjuder inte på mycket. Vingårdar förstås, människor med hattar, några flockar hästar och fler människor med hattar, det är allt. Och kaktusar. Rätt många kaktusar faktiskt. Och stora rackare. Jag försöker minnas ledmotivet till TV-serien High Chaparall men det enda som poppar upp i huvudet är Manolitos flin och slagsmålen i dammet.
     När bebyggelsen ebbar ut tar ett tröstlöst rödbrunt landskap vid. Den stackars bussen kvider på ettans växel uppför serpentinvägarna men lyckas på något sätt till slut ta sig upp till gräns- och tullstationen på 3 800 meters höjd. Arkitekten av den hangarliknande betongbyggnaden måste ha låtit sig inspireras av rymdskeppet Nostromo från filmen Alien. Stället är stort, kallt, dåligt belyst och totalt färglöst. Runt ett antal personbilar och stora landsvägsbussar inne i byggnaden flockas ett hundratal molokna resenärer. Den omgivande karga miljön understryker känslan av att befinna sig på en främmande planet.
     Vår chaufför tar ett snack med en av gränsvakterna. Samtalet verkar gå ut på att hans passagerare ju är gringos och dessutom andinistas (i Alperna säger vi ju alpinister så i Anderna heter det följaktligen andinister), och därför finns det säkert inte någon anledning att lasta av bussen och gå igenom packningen. Efter några minuters dividerande fram och tillbaka lotsar han oss in i en liten kur och ser till att formaliteterna med passen stökas undan ganska snabbt. Packningen lämnas ifred. Och vi kan fara vidare. Adiós Chile! Hola Argentina!

Nyss segade vi oss uppför. Nu rullar vi snabbt utför. Ettans växel får pusta ut medan vanens bromsar upplever skärselden. Det dröjer inte länge förrän vi passerar hotellen, eller hosteriorna som det heter här, vid Puente del Inca och Los Penitentes. Någon av de här platserna skall bli vår utgångspunkt när vi återvänder från Mendoza dagen därpå. Johan, som sitter på bussens vänstra sida, hojtar att han ser berget när vi passerar Puente del Inca och chauffören instämmer med ett "Si! Cerro Aconcagua!" Själv har jag en fönsterplats på den motsatta sidan så jag ser ingenting. Uppriktigt sagt är jag just nu mer intresserad av en middag och en säng. Jag skall nog ändå få min beskärda del av berg framöver misstänker jag. En timme senare är vi framme vid busstationen i Mendoza och kan äntligen kliva ur och sträcka på ryggarna. Klockan är över nio och det börjar skymma.

När jag lämnade Stockholm var det vinter och minusgrader. Nu, ett drygt dygn senare, smeker en ljum sommarvind ansiktet, brunbrända människor flanerar i skjortärmarna och på serveringarna vi passerar flödar allehanda drycker. Jag känner direkt att jag kommer att gilla Mendoza.
     Jag har via internet tagit reda på adressen till Hotel Savigliano alldeles i närheten av stationen, och eftersom det ligger inom gångavstånd så släpar vi våra packningar dit. Etienne och Urban känner också till stället så de hakar på. Vi får ett rum med våningssängar, stuvar in våra grejor, njuter av en riktig toalett och går ut och ser till att få någonting i magen innan vi stupar omkull. För ögonblicket har vi fått nog av att resa. Behöver jag nämna att vi tar varsin öl?

 

14 december

Mendoza

 

För första gången i mitt liv vaknar jag i en säng på södra halvklotet. Borde inte det firas med någon ritual?, tänker jag. Jag vill minnas att sjömännen brukar få sig en sup första gången de rundar Kap Horn, och det här är ju ganska nära. Jag vrider på huvudet men ser varken till alkohol eller gratulanter. Jag inser att det inte kommer att bli några ritualer och svänger benen över sängkanten. En blick genom fönstret skvallrar om sol och sommarvärme. Etienne och Urban är redan vakna och strax är hela gänget på benen. Efter en spartansk frukost på övervåningen skickar jag ett Allt väl-STOP-Skicka sololja-STOP-Hälsa mamma-STOP-mail till broder Staffan från innehavarens dator som står i ett rum innanför receptionen. Så är vi klara att ta itu med dagens göromål.

Att skaffa klättertillstånd och bränsle till våra kök står först på dagordningen. Tillstånden utfärdas av Dirección de Bosques y Parques Provinciales, som ligger i södra änden av parken General San Martin Park, där gatorna Libertador och Emilio Civit möts. Enligt stadskartan ligger kontoret inom gångavstånd så vi greppar våra solglasögon och kliver ut i den ljumma decembervärmen. (Ni får ursäkta men jag var bara tvungen att använda det ordet. Som svensk får man inte många tillfällen)
     Det blir en trevlig promenad i miljonstaden och våra ärenden avklaras utan problem. Johan hinner även med att bli snaggad hos en barberare innan vi tar en taxi till ett stort matvaruhus i utkanten av staden. Vi har tänkt köpa färskvaror för att kunna njuta av några goda middagar under de första dagarna på vandringen men trots att stället är stort som ett ordinärt varuhus har vi problem att hitta sådant som lockar våra svenska magar. Framförallt grovt, mörkt bröd och pålägg på tub, men även soppor, krämer och torrdrycker av olika slag tycks vara okända livsmedel i den här delen av världen. Vi muttrar missbelåtet men fyller några korgar med pasta, kryddiga korvar, chokladpulver och kexpaket innan vi tar en ny taxi tillbaka och ägnar oss åt ett lass rejäla argentinska biffar, potatis, grönsaker och öl i närheten av hotellet. Livet leker.

Våfflan har under nedresan tagit upp frågan om vårt ruttval fram till och upp på berget. Han låter oss nu förstå att han har personliga skäl att vilja återvända hem till Sverige så fort som möjligt och vill att vi byter anmarschväg och bestigningsrutt. Vi tar en ordentlig diskussion om saken. Vår plan har sedan en tid tillbaka varit att från Puente del Inca eller Los Penitentes vandra tre dagsmarscher – fyra, kanske fem inklusive vilodagar – till Plaza Argentina vid Aconcaguas nordsida för att sedan, precis som Etienne och Urban, antingen följa The Polish Glacier Route direkt mot toppen, eller, som en reservplan, från Camp 2 på 5 900 meter traversera runt nordsidan fram till normalrutten på västsidan, och därefter följa den mot toppen. Planen har både för- och nackdelar. Fördelen är att vi slipper trängas med alla de vandrare som färdas utefter normalrutten under anmarschen. Känslan av äventyr och att vara upptäcktsresande är ju faktiskt det som drivit oss framåt under det sista året och tanken på att bli en del i ett större lämmeltåg lockar oss inte det minsta. Nackdelen med att söka oss bort från normalrutten är å andra sidan att det innebär sämre komfort och säkerhet.
     Henke håller en låg profil under diskussionen medan jag och Johan förespråkar den ursprungliga planen. Vår argumentation bygger i huvudsak på det faktum att vi sannolikt aldrig kommer att återvända till Aconcagua. Flera av oss, kanske alla, kommer antagligen aldrig ens att återvända till sydamerika. Varför då inte göra så mycket som möjligt av vistelsen? Här har vi alla förberett oss på bästa sätt under ett helt år och lyckats uppbåda både pengar och sex veckors ledighet från våra normala liv, så varför stressa nu när vi är på plats? Vårt upplägg är det heller inget fel på. Vi har läst på läxan ordentligt det senaste året och fastnat för en led som är väl känd och beprövad. Vad är det för nackdel om den dessutom anses bjuda på vackrare naturscenerier och är mindre trafikerad än normalrutten? Visst, anmarschen är längre och kommer antagligen att ta några extra dagar i anspråk, men om det är något vi har gott om så är det ju tid. Och visserligen är lederna mot toppen från Plaza Argentina tuffare än normalrutten på andra sidan berget, men vadå? Berget anses ju som det lättaste av "Seven Summits" (en sammanställning av de högsta bergen på jordens sju kontinenter), tekniskt sett i alla fall. Dessutom är vi vuxna, vältränade, har bestigit höga berg förut och är mentalt förberedda på vad tuffa tag på ett högt berg innebär. Slutligen har vi ju varit kloka nog att planera för en lång vistelse på berget och har dessutom en alternativ plan om vår rutt skall visa sig för svår. Varför ändra en bra plan?
     Våfflans motargument bygger faktiskt till stor del på samma fakta. Vi kan inte räkna med att komma tillbaka i brådrasket och ta revansch om vi inte kommer upp på toppen, oavsett orsakerna. Är det då inte bättre att prioritera möjligheterna att bestiga själva toppen framför allt annat? Normalrutten är ju både snabbare och säkrare och har den största serviceapparaten vid baslägret, så varför utsätta sig för risken att få problem och inte ha tillgång till de bästa oddsen till framgång?
     Medan Johan och Våfflan bollar sina argument fram och tillbaka kan jag inte låta bli att tänka att den här diskussionen borde vi ju ha haft bakom oss sedan ett halvår tillbaka. Och hur kommer det sig att så inte är fallet? Om det är något jag har känt som speciellt viktigt inför resan så är det ju att vi alla skall vara helt överrens om varför vi är här och vilket upplägg som gäller. Nu känns det som om min självpåtagna roll som planeringsansvarig och samordnare blir kritiserad och det känns inte bra.
     Men den här dagen skiner solen. Hemma i Sverige fryser folk och knäar under sina julförberedelser. Hemmen skall pyntas. Sillsallader, korvar och skinkor skall göras. Knäck skall kokas. Presenter skall inhandlas och små fyndiga rim skall nedskrivas på små etiketter under sena kvällar och nätter. Köer skall stås i. Det är trots allt inte speciellt svårt att se positivt på alltsammans. Vi har ett äventyr att avverka. Vi avslutar lunchen och bestämmer oss för att bestiga Aconcagua via normalrutten.

Precis som i Himalaya har det i Anderna vuxit upp ett flertal företag som livnär sig på guidning, uthyrning och transporter. Alla resehandböcker såväl som internet är fulla av addresser till dessa s.k. Outfitters eller Trekking Agencys. Och vi har redan bestämt oss för vilken firma vi vill anlita för multransporten av vår tunga packning till och från baslägret. Att vi nu har bestämt oss för att ändra vår rutt påverkar inte vårt val. Firma Fernando Grajales huvudkontor ligger på José Federico Moreno 898 i Mendoza, lämpligt nog alldeles i närheten av Hotel Savigliano och det dröjer inte länge förrän vi står utanför en imponerande vacker entré och samtalar med Fernando Grajales själv.
     Så snart vi har förklarat vårt ärende och ruttval försäkrar Fernando oss att det inte innebär några problem att hyra några mulor och vaqueros för vår utrustning. Invägning och betalning kan ske direkt vid firmans kontor vid Los Penitentes så fort vi kommer dit och Fernando erbjuder sig att ringa och förboka. Vill vi ha en minibuss upp redan ikväll eller i morgon? Det finns ett billigt hotell där vi kan övernatta om vi är intresserade.
     Vi tar en snabb diskussion om saken. Trots att vi blir litet tagna på sängen över möjligheten att redan samma kväll åka upp till Los Penitentes inser vi fördelen med att sova på hög höjd så tidigt som möjligt. Dessutom är det fortfarande bara eftermiddag och alla viktiga ärenden är ju redan avklarade. Vi hinner packa, åka till Los Penitentes och checka in på hotellet där innan det blir alltför sent. Saken är klar. Vi låter Fernando boka en minibuss åt oss till klockan sex utanför Hotel Savigliano och återvänder för att säga farväl till belgarna och packa ihop våra grejor.

Jag och Henke vid vår buss utanför Hotel Savigliano strax innan avfärden till Los Penitentes.

forts »»»

     

Det finns hotell och det finns hotell. Hotel Savigliano i Mendoza tillhör den andra kategorin. Hotel Penitentes däremot tillhör inte någon av dem. Däremot går det bra att mot en billig penning få sova och uträtta sina behov där. Någonstans bland stall- och logementkategorin skulle jag vilja placera det. Resten av Los Penitentes är inte mycket bättre. Ett antal flervåningshus och de obligatoriska hangarlika hotellbyggnaderna flankeras av höga rödbruna branter och vassa klippor. Landsvägen skär rätt igenom platsen och då och då mullrar en långtradare eller buss förbi. Det blåser givetvis och några stora skyltar som hänger från höga stolpar svänger och slår i vinden. Det är en sådan där plats man gärna lämnar. Stället ger också ett övergivet intryck.
     Tyvärr är vi inte på väg härifrån. Inte än i alla fall. Vår bil svänger av vägen och stannar utanför Fernando Grajales barack. Eller nåja, kontor då. Kontoret vaktas av den effektivaste vakthund jag någonsin sett. Fast vaktas kanske inte är rätt ord. Det råkar ligga en hund i dammet utanför dörren i alla fall, ett djur som säkert en gång i tiden har varit en söt hundvalp. Det är den inte längre. Men den varken skäller ilsket eller visar tänderna eller uppträder hotfullt på något sätt. Den här hunden behöver inte nedlåta sig till sådana billiga trix. Faktum är att den inte tar speciell notis om oss alls. Den här hundens avskräckande vapenarsenal består i stället av människans djupt nedärvda skräck för dödliga åkommor. I synnerhet de där åkommorna som inbegriper feberfrossa, kaskadkräkningar, blindhet och kallbrand innan döden kommer som en befriare. Den här jycken har antagligen alla sjukdomar en människa kan dö av, plus några extra överraskningar att döma av den där knytnävsstora variga bölden på ryggen och pälsen som har fallit av i stora sjok. Dysenteri, rabies och ebola är bara de första jag tänker på. Den kliar sig ihärdigt med något som antagligen är en tass medan den ger oss en trött blick. Vi lyckas i alla fall ta oss förbi den utan att bli slickade på händerna.

Inne på kontoret får vi packningen vägd och märkt av en gammal man som uppenbart är hundens husse. Att döma av det gråa, toviga håret - eller manen snarare - som går långt ner på ryggen, den pergamentgrå rynkiga hyn och den grumliga blicken utesluter jag inte någon annan form av släktskap heller. En förtorkad, vindpinad man. Han tittar upp, krafsar sig på bröstet och ur en spricka i skäggstubben kommer - till min stora förvåning - begriplig engelska. Vi håller oss på avstånd och betalar, behåller litet toalettartiklar och våra vattenflaskor och tassar bort till hotellet och lägger oss. Vilket ställe. Vinden drar och viner utanför och jag tror vi alla känner av höjden på 2 580 meter. Jag gör det i alla fall.

Los Penitentes.
     

Puente del Inca, 8 kilometer väster om Los Penitentes. Här viker man av den stora vägen och tar av på en mindre grusväg ett par kilometer tills man kommer fram till Guardaparque, Horcones Ranger Station, där alla papper och tillstånd stämplas. Därefter gäller enbart fötter.

 

15 december

Anmarschens första dag

 

Det känns spänt att kliva upp ur britsen morgonen därpå. Och det beror inte enbart på att den är hård, smal och luktar hund. Det kanske är platsen som gör det, eller höjden. Jag vet inte, men jag känner mig i alla fall inte som någon kalv på grönbete precis. Antagligen är det väl alla de där sakerna plus egna förväntningar inför det kommande äventyret. En anständig frukost serveras i alla fall i hosterian intill vår barack vid åttatiden och efter en stund böjd över koppar och fat känns det ändå litet bättre.
     Vi går bort till Fernando Grajales kontor och ägnar oss åt ompackning. Ryggsäckarna skall endast packas med så mycket vi behöver under anmarschen till Plaza de Mulas. Det innebär tält, sovsäckar, en del kläder, kök, en bränsleflaska och maten vi har köpt i Mendoza. Plus kameror och en del personligt smått och gott. Resten skall gå med multransport två dagar senare. Jag lyfter prövande på ryggsäcken och stönar. Något avspänt flanerande i terrängen de kommande dagarna kommer det tydligen inte att bli tal om.
     När allt är klart hivar vi upp våra grejer på kontorets pickup och den långhårige skjutsar bort oss till Guardaparque, Horcones Ranger Station, där våra tillstånd stämplas och vi kvitterar ut en sopsäck av blå plast för det facila priset av 100 dollar. Pengarna skall vi dock få tillbaka när vi återlämnar säcken plus allt skräp vi producerat vid utträdet ur nationalparken. Stationen ligger ca en mil väster om Los Penitentes och vi är extremt tacksamma att vi slipper förbränna frukosten på att vandra utefter landsvägen hela sträckan. Efter en sista försäkran av vår chaufför att resten av utrustningen kommer att vänta på oss i Plaza de Mulas när vi kommer dit vinkar vi grazias, adios amigo och axlar våra ryggsäckar. Dags att gå.

Anledningen till att Våfflan, jag och Henke är på spralligt humör syns i bakgrunden. Aconcagua. Foto Johan.
     

Vi står på tröskeln till Rio Horcones dalgång och skall följa den fram till Camp Confluencia där den delar sig i Rio Horcones Inferior och Rio Horcones Superior. Leden är bred och lätt att följa och vi spänstar iväg med god fart. Naturen är svagt böljande utan någon större stigning att tala om och morgonens lätta melankoli övergår raskt i ett glatt humör. Marken täcks av ett tunt lager vasst grönt gräs, och här och där plirar små grupper av låga blomster mot oss. Himlen är blå, solen steker och efter bara några kilometer är ryggen blöt av svett. Ändå är temperaturen i skuggan inte mer än 12-13 grader. Runt omkring oss reser sig höga rödbruna rasbranter och berg på mellan tre- och fyratusen meter. Landskapet är torrt och vittrat. Och så blåser det förstås. Men vind är något vi kommer att få vänja oss vid. Hela tiden har vi Aconcaguas massiva sydsida vänd mot oss och toppens dragningskraft får tiden och kilometerna att snabbt rinna iväg.
     Det finns en del motstridiga uppgifter om avståndet från Guardaparque till Confluencia men en trovärdig uppgift är 16 kilometer. Vi har inte kunnat finna någon bra topografisk karta heller utan vi får nöja oss med en karta från kontoret i Mendoza där vi fixade våra tillstånd, en karta som - för att uttrycka det milt - har en bit kvar till schweizisk lantmäterikvalitet.

Efter ett par timmar är vi framme i Confluencia. Lägret ligger på södra sidan av Rio Horcones Superiors flodbank strax norr om Inferiors utflöde. Floden har format en liten slingrande klyfta här och vi stiger ned, korsar den via en enkel bro, passerar ett antal tält och fortsätter ytterligare några hundra meter uppför den slingrande stigen till en vackert grönskande äng där det till och med porlar friskt vatten. Inte ett tält så långt ögat når och en underbar utsikt åt alla håll. Vi är framme och låter ryggsäckarna falla till marken.
     Jag sätter mig tungt på ryggsäcken och pustar ut med huvudet i händerna. Jag är blöt av svett och duktigt törstig. Dessutom har jag huvudvärk vilket inte förvånar mig det minsta. Men vi har gjort ett bra dagsverke och befinner oss nu på drygt 3 300 meters höjd. Snart är tälten resta och köken puttrar och vår aptit när maten är färdig tyder på att alla mår bra, trots litet huvudvärk här och där. Vi försöker trycka i oss så mycket vätska vi kan för att lindra symptomen och till slut rundar vi av med några droppar smäktande whisky. Därefter finns det inte mycket annat att göra än att krypa ned i sovsäcken. Dessutom faller temperaturen rejält så fort solen försvinner bakom bergstopparna. Jag tar ändå en kort sväng med kameran i omgivningarna medan Johan, iklädd shorts, vindjacka, grova kängor och australiensisk bushhatt av känguruskinn sitter på sin lilla uppfällbara stol och stickar. Stickar! Att friluftsfolk tar med sig personliga tidsfördriv för att slå ihjäl dötid med har man ju sett många exempel på. Vissa tar med sig en kortlek, Yatzy-tärningar eller ett munspel medan andra tar med sig små anteckningsböcker som de skriver i. Johan har sin stickning. Synen är obetalbar och litet som att tänka sig Conan Barbaren stryka spetsgardiner.
     Efter att ha pinkat för femtioelfte gången och fyllt på vattenflaskan ser jag ingen större anledning att utsätta mig för kylan och vinden längre. Även om det har mojnat betydligt, ja det är nästan vindstilla nu, kryper jag in till Våfflan i tältet igen och ser fram mot en natt i det fria på behörigt avstånd från Hotel Penitentes och malätna hundar. Ljudet från Johans stickor och den friska luften är extremt rogivande och jag kommer på mig själv med att ligga och småle. Livet är ändå gott att leva.

Tältlägret i Confluencia. Längst bort i bildens högerkant syns branterna ovanför Plaza Francia dit vi går på vår acklimatiseringstur nästa dag.

forts »»»

 

16 december

Anmarschens andra dag

 

En gammal god tumregel är att lägga in vilodagar var tusende höjdmeter man passerar för att ge kroppen en chans att anpassa sig till den allt syrefattigare luften. Det är en regel man givetvis kan tumma på på lägre höjder, men ju högre upp man kommer desto viktigare blir den. Förutom den självklara anledningen, att ge kroppen tillräckligt med tid att hinna bilda röda blodkroppar, tycker jag också man ska måna om sin själ. Att bestiga berg gör man nämligen inte bara med lungor och muskler. Och dom som faktiskt gör det begriper jag mig inte på. Självklart kan man både nå toppen och samtidigt må bra och njuta fullt ut av naturupplevelsen. Och receptet är enkelt. Ta det lugnt och koppla av. Ta inte med några vardagsbekymmer upp på berget och glöm all prestige. Och framförallt - ha kul tillsammans. Dock stöter man ibland på folk som bredbent förespråkar uppfattningen att ett högt tempo med lätt packning är ett annat sätt att kringgå riskerna på hög höjd. Snabbt upp och snabbt ned är deras melodi. Personligen har jag alltid haft svårt att se någon som helst fördel med den där tjurrusningstaktiken. Och följderna är ju rätt uppenbara om man råkar skada sig på hög höjd, eller blir fast i dåligt väder t.ex., utan att ha skött sin acklimatisering på vägen upp. Dessutom missar man ju hela naturupplevelsen om man stressar, har en tid att passa eller ett rekord att slå. Det är ju först på extrema höjder, från 7 000 meter och däröver, där kroppen bryts ned även i vila, som tidsfaktorn är viktig. Nej, kombinationen natur och stress är inte min tekopp.
     En annan tveksam metod som förekommer är att äta höghöjdsmedicin, Diamox t.ex., i förebyggande syfte. Men att på detta sätt undertrycka kroppens naturliga signaler är ju också riskfyllt.
     En vilodag är följaktligen inplanerad här i Confluencia. Men så mycket vila tycks det inte bli. Planen är att följa leden längs Rio Horcones Inferior upp till Plaza Francia på 4 100 meters höjd, baslägret för de expeditioner som är galna nog, eller tillräckligt professionella, för att klättra på den enorma sydväggen. Tanken är att gå dit, beundra väggen, inta en lätt lunch och vandra tillbaka ned till Confluencia. Piece of cake. En lämplig acklimatiseringstur på pappret. Kartan antyder dock att det är mer än en mil upp till Plaza Francia från vår tältplats, faktiskt närmare 15 kilometer, och i så fall hotar ju dagsturen att bli närmare tre mil lång. Dessutom finns det enligt uppgift inget vatten utefter leden. Men å andra sidan är det ju en vedertagen acklimatiseringstur för många vandrare som passerar och stannar vid Confluencia, så vi tänker minsann inte vara sämre än de.
     Efter frukosten packar Våfflan och jag en lätt ryggsäck med ett kök, litet bränsle, några soppor och kex och så mycket vatten vi kan ta med oss. Henke och Johan gör likadant på sitt håll. Dessutom tar Johan med sina vattenreningstabletter och Henke sitt portabla reningsverk. Någonstans måste det väl ändå finnas litet vatten hoppas vi. Vi drar igen tältöppningarna och ger oss iväg.
     Det blir en tuff tur. Till att börja med återvänder vi i våra fotspår från föregående dag tills leden delar sig alldeles söder om Confluencia. Här tar ett genombrutet klipplandskap vid och stigen vindlar sig vackert uppför Rio Horcones Inferiors högra sida. Det ser ut att bli en strålande dag. Knallblå himmel och absolut vindstilla. Morgonen har varit kylig men solen kommer säkert att grilla oss ordentligt om några timmar. Jag är redan törstig som en flodhäst men vi snålar på vårt vatten och då och då turas Våfflan och jag om att bära ryggsäcken. Landskapet är i alla fall häftigt och tiden rinner undan lika friskt som svetten på ryggen.
     Gårdagens huvudvärk har inte gett med sig och efter några timmars flåsande börjar jag känna mig illamående. Kängorna känns som bly och det går tungt framåt. Men jag är i gott sällskap. Alla klagar på hög puls och dunkande huvud. Jag tror att Våfflan är den förste som går åt sidan och kräks. Eller om det är Henke. Hela tiden tittar jag upp mot dalsidorna efter tecken på vatten. Men inte en rännil så långt ögat kan se. Allt är bara grus och sten och små fläckar av kort, nålvasst gräs. Uppför, uppför hela tiden. Vi kämpar på.
     Till slut börjar dalen breda ut sig. Den gör en svag krök åt väster och stigningen avtar. Klungor av stora stenblock vittnar om enorma ras från bergssidorna och längre fram skvallrar grusåsar om att vi närmar oss den stora glaciären nedanför Aconcaguas sydvägg. Av baslägret Plaza Francia ser vi dock inga tecken. Alla är duktigt trötta nu och vattnet är på upphällningen. Medan jag står vid ett stort block och lättar mig ser jag ändå något som får det att vattnas i munnen. Ett par hundra meter upp mot bergssidan på vår sida reser sig en kon av jord och grus upp mot klippan, och är det inte en stråle av glittrande vatten som springer fram ur berget där uppe och försvinner i den där grushögen? Jajamen!
     - Grabbar! Vad sägs om lunch? Det rinner vatten däruppe på klippan och vi kan luncha vid de där stora blocken i närheten innan vi vänder tillbaka.
     Ingen knorrar utan alla tycks ha fått nog. Vi lämnar leden och tar sikte på några stora stenar långt där uppe och knogar på. Till slut kommer vi fram. Medan de andra pustar ut gör jag slut på mina sista reserver genom att ta några tomma PET-flaskor och fortsätter ända upp mot den livgivande strålen ovanför oss. Den lösa jorden rinner undan under fötterna på mig och jag flämtar som en blåsbälg. Jag tror huvudet skall gå i bitar men till slut står jag ändå precis under en liten utskjutande klipphäll där en klar stråle muntert plaskar fram och sugs upp under mina fötter. Jag står ett tag och bara njuter av det kalla vattnet innan jag fyller flaskorna och vänder mig om. Och lyckas faktiskt uppskatta utsikten. En bra bit längre ned ligger två av mina kamrater utslagna medan den tredje rör sig släpande upp mot mig. Jag vänder försiktigt nedåt och möts efter en stund av Henke med en tom flaska i näven.
     Vi får fyr på köken och ser till att få i oss så mycket vätska och näring vi förmår. Våfflan värmer en fruktsoppa men det dröjer inte många minuter förrän jag stapplar åt sidan och kräks. Ingen verkar ha den minsta aptit och det är ett håglöst gäng som efter mindre än en timme återvänder nedför dalen. Solen steker och svetten bränner. Och alla passar på att åtminstone någon gång under nedfärden lufta sina magar. Men enligt Johans GPS har vi i alla fall nått över 4 000 meters höjd.

Det har blivit sent på eftermiddagen när vi återkommer till våra tält ovanför Confluencia, och medan de andra tar igen sig med en Alvedon eller ser om sina fötter lagar jag och Våfflan till en gemensam middag med de varor som vi köpte i Mendoza två dagar tidigare. Dagen innan har Johan och Henke stått för en kanonmiddag och nu är det vår tur. Det blir två fulla kastruller med makaroner och en sås av några burkar krossade tomater, skuren lök och ett paket skivade starka korvar, allting ihopkokat med en bit grönmögelost. Som tur är har alla återfått aptiten efter någon timmes vila i de skuggiga tälten så vi har en trevlig avslutning på dagen. Fast Henke äter nästan upp hälften av maten på egen hand. När vi har fikat och diskat sitter vi och diskuterar dagens och de kommande dagarnas händelser en stund tills kvällskylan driver oss in i tälten. Vilodagen är äntligen slut.
     Men om den här dagen klassas som en vilodag så bävar jag inför morgondagen. Då skall vi gå hela vägen till Plaza de Mulas, vårt basläger.

 

17 december
Anmarschens tredje dag.

 

Jag vaknar av något kallt och blött mot mitt ansikte. Kondens. Mina andetag har fuktat ned en stor bit av min hemmagjorda ytterpåse av polyester som jag har stoppat sovsäcken i och nu ligger jag med ansiktet rakt mot den kalla väven. Men bortsett från det obehaget, en stel rygg och en blåsa som hotar att explodera vilken sekund som helst mår jag fint. Det stramar visserligen i ben och axlar efter de två senaste dagarnas vedermödor men huvudvärken är borta och jag känner inte av några andra krämpor heller. Jag ålar mig ut ur tältet och gör vad jag ska medan jag njuter av omgivningarna. Himlen ser ut att lova ytterligare en klar, het dag även om det knastrar i gräset och biter i fingrarna nu på morgonen.
     Snart skramlar det från allehanda kastruller från båda tälten och efter en rejäl frukost från sovsäckens sköna värme packar vi ihop. Avståndet till Plaza de Mulas är enligt uppgift 23 km med en stigning på 850 meter. Med packning på ryggen och på hög höjd är det precis lika jobbigt som det låter. Men ingen har en tanke på att klaga. Det är ju det här vi vill göra. Vi kränger på oss ryggsäckarna och traskar iväg.

Playa Ancha, den breda playan, börjar strax efter Camp Confluencia.
     

Till att börja med ringlar sig leden mjukt fram genom det sönderbrända landskapet. Färgskalan går i olika brungula nyanser bortsett från det där sträva, vassa gräset som ger gröna inslag. Men allt är torrt. Jord och damm. Det är tur att det inte blåser så mycket eftersom alla redan går med gapande munnar och böjda nackar.
     Efter en stund kommer vi fram till Piedra Grande (Big Rock), den stora stenen där Playa Ancha, den breda playan, börjar. Ett annat namn, Colorado, har playan fått på grund av det röda stoft som sätter sig på kängorna och kryper in i porerna på dem som korsar den enorma platta dalbottnen. Båda namnen passar bra i alla fall.

Floden, Rio Horcones Superior, för inte mycket vatten så här i juletider, men den är ändå ganska bred på sina ställen. Vi korsar den utan större problem efter någon kilometer och följer sedan dess norra sida. Timmarna går och det börjar bli jobbigt under den stekande solen. I likhet med dagen innan försöker vi hushålla med vattnet så gott det går. Vi måste ju ha tillräckligt för att kunna luncha på vägen också. Vinden som från början inte alls har varit besvärlig börjar mitt ute på playan irritera oss. Jag är tacksam för mina Vuarnet-glasögon men jag har smaken av Colorado i hela munnen. Något som jag tycker är speciellt jobbigt är frånvaron av litet större stenar eller något som man kan sitta på under vilopauserna. En Chesterfieldfåtölj med fotpall varannan kilometer skulle uppskattas av rygg och axlar. Henke har fått ont i höften också. Någonting med avbärarbältet som inte fungerar tydligen. Vid något tillfälle stjälper vi av oss ryggsäckarna rätt ned i dammet och sätter oss på dem och mumsar sakta på något sött. Från Sverige har jag den här gången tagit med mig en stor påse med nötcreme eftersom jag har fått för mig att nötcreme skulle kunna funka som fett- och energigodis, något slags fattigmans-Powerbars. Dessutom har jag alltid varit svag för smaken av nötcreme, och nu längtar jag efter att få trycka ut en liten påse i munnen. Men jag har bestämt mig för att spara alltihop till högre höjder och har därför låtit hela förrådet bli kvar i huvudsäcken som skall gå med multransporten. Så jag sitter där och nöjer mig med russin, Singoallakex och några slurkar vatten.
     Vi lunchar vid en slänt vid dalbottnens övre ända, strax innan den böjer av åt norr, och medan vi sitter där och låter oss väl smaka och solen torkar våra svettdrypande t-shirts passeras vi av en karavan mulor och några vaqueros. Vi känner igen våra ryggsäckar på några av djuren och vinkar åt förarna. Firma Fernando Grajales verkar i alla fall hålla sin del av avtalet. Mulorna skrittar på i god fart och deras spruckna hovar slår mot stenarna. Efter några minuter är de försvunna i den dallrande hettan. Det har blivit långt lidet på eftermiddagen nu, så vi stuvar undan kastrullerna och fortsätter.

Mulåsnor och några vaqueros skrittade förbi oss med våra ryggsäckar mitt på dagen. Tanken att be om lift låg nära till hands i hettan.
     

Efter ytterligare några kilometer står vi inför dagens enda krux. Leden har fört oss över till flodens södra sida igen och när nu dalen svänger norrut gör floden detsamma. Vi måste tillbaka till andra sidan. Här tycks Johans och Henkes strategi skilja sig från Våfflans och min för vi kommer längre och längre ifrån varandra. Vattnet är givetvis iskallt men eftersom det är en het dag och jag har mina gympaskor i ryggsäcken tycker jag det är bäst att gå kortaste vägen över. Våfflan håller sig strax bakom mig medan Johan och Henke fortsätter längs flodfåran uppströms efter ett ställe att ta sig över torrskodda. Vattnet är knädjupt nästan överallt och ganska stritt, men jag bestämmer mig för att det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Strax har jag gympaskorna på mig, kängorna dinglande runt halsen och byxorna uppkavlade så långt det går. Jag blir blöt och iskall långt upp på låren men jag kommer över utan större problem. Jag sätter mig på slänten och masserar mina iskalla fötter medan jag betraktar Våfflans överfart. Inga problem där heller, men av Johan och Henke syns inte en skymt. Vi tar oss upp för slänten och kommer upp på huvudleden igen. Det känns som om vi har tagit oss över på ett bra ställe trots allt för när vi efter några hundra meter tittar ned mot floden vi nyss har lämnat ser vi hur strid och djup den börjar bli och hur branta sidorna helt plötsligt är. Dalen håller på att förvandlas till en klyfta. Och inte en skymt av våra kamrater så långt vi kan se. Har de hunnit ännu längre fram eller har de vänt tillbaka? Vi vet inte men fortsätter själva framåt. Leden börjar luta alltmer uppför och efter en stund stannar vi och pustar ut. Det börjar kännas ordentligt i axlarna nu. Och huvudvärken som jag lämnade bakom mig i Confluencia kommer svepande uppför stigen. Tjenare Rune, om du visste vad jag har saknat dig tycks den säga och kliver in genom tinningen.
     Flera hundra meter bakom oss syns plötsligt en figur komma uppför slänten, och strax bakom kommer ännu en. Henke och Johan. De har tydligen gått för långt upp och tvingats vända tillbaka nedströms för att komma över floden. Våfflan och jag passar på att torka upp medan vi inväntar våra kamrater.
     Strax efter vadet passerar vi Refugio Ibanez, ett murat vindskydd med plåttak, och efter ytterligare någon timme den uppiggande synen av ett förtorkat mulkadaver. Vi börjar närma oss den sista branta stigningen upp från dalen och efter ett delvis nedrasat litet stenhus, Ruinas på kartan, börjar leden sicksacka sig uppför bergssidan. Jag vet att vi bara har någon eller några få kilometer kvar till Plaza de Mulas nu, men det är en tröst som kroppen inte vill lyssna på. Den skriker hela tiden åt mig att jag är på väg käpprätt åt fel håll och att det skall fan vara kropp åt en sådan plågoande.

Törsten var svår och huvudvärken plågade mig, men när vi passerade det här mulkadavret insåg jag att det kunde vara värre.
     

Vår samlade tropp dras ut ju högre upp vi kommer och efter några hundra meter har jag hamnat ordentligt på efterkälken. Till slut passerar vi förbi Hotel Refugio, en imponerande lång träkåk i två plan där det enligt uppgift skall finnas duschar, vattentoaletter, restaurang, telefon, kiosk och möjlighet att hyra utrustning. Nu har vi inte långt kvar till baslägret och efter en sista uppförsbacke ligger Plaza de Mulas framför oss. Äntligen framme! Vi stapplar in i lägret och låter ryggsäckarna falla till marken. Klockan är fem på eftermiddagen och jag har hela Aconcaguas västsida intill mig. Höjden är     4 270 meter.
     Vi lokaliserar våra mulor och resten av vår utrustning och fyller på våra vattenflaskor från friskt rinnande glaciärvatten. Livsandarna sprattlar till. Anmarschens sista dag har varit en pärs men äntligen är vi här och allt känns trots allt bra. Och efter en kort promenad bland tälten omkring oss hittar vi en bra tältplats. Snart är tälten resta, sovsäckarna utlagda och köken puttrar. Men gud vad trött jag är. Att studera omgivningarna får vackert vänta till morgondagen. Här skall ätas, drickas och vilas!

forts »»»

 

Berget

18 december

Baslägret, Plaza de Mulas, 4 270 m

 

Sten och morän. Några smutsiga snöfält och en liten isbelagd sjö och en sådan där böljande, på sina ställen undanglidande, fuktig, råkall mark man alltid finner efter stora jordskred och i glaciärers kölvatten. Omringade i norr och väster av rödbruna femtusenmetersberg. Buskar? Gräs? Blommor? Glöm det. När färgen grönt delades ut stod Plaza de Mulas med båda händerna bakom ryggen. Här är det rödbrunt och ockra som gäller. De kulörta inslagen står tälten, dunjackorna och gluggarna av blå himmel för. För övrigt är Plaza de Mulas en sådan där plats där folk rör sig fåordigt och med nedböjt huvud. Ofta med en rulle toapapper i ena näven.
     Förutom ett tjugotal kupol- och tunneltält och några s.k. korvkiosker vars funktion och skick jag inte vill gå närmare in på här, finns det några stora blå mässtält där guider och parkvakter håller till. Där finns radio ut till civilisationen, möjlighet att köpa bränsle och proviant, läkare m.m. Vill man skaffa sig bulletiner om läget på berget, den senaste väderprognosen eller bara sitta på en stol och prata med folk så får man pallra sig iväg till något av de där stora mässtälten. På ett av dem står det målat Fernando Grajales med stora bokstäver, dock utan hund utanför. Räknar man in hotellet, Refugion, i närheten så är det ganska välorganiserat alltsammans.

På morgonen den 18 december vaknar jag vid åttatiden med den välbekanta känslan ett hål har efter ett besök av en pålkran. En pålkran av den där sorten som tar sitt arbete på allvar. Det buckliga underlaget gör inte saken bättre heller. Jag tänker att om det här är normaltillståndet efter en anmarsch till baslägret, hur skall det då inte bli närmare toppen. Men i enlighet med den tidigare beskrivna regeln om vilodagar var tusende höjdmeter har vi bestämt att sova i baslägret i tre nätter innan vi flyttar upp på själva berget. Den här morgonen är jag tacksam för det. Långsamt börjar jag röra på axlar och rygg och finner efter en stund att jag trots allt inte är alltför lemlästad. Jag märker att Våfflan också är vaken och vi ligger och småpratar litet innan det blir frukostdags. Min vattenflaska är tom så jag blir tvungen att åla mig ur sovsäckens värme för att fylla på den. Brr, det är definitivt ingen värme i luften. Termometern pekar på noll, men så har heller inte solen kommit tillräckligt högt på himlen för att nå ned till den plats vi befinner oss på. Jag drar på mig skorna och snubblar ut ur tältet. Och får omedelbart känslan av att vara iakttagen. Alla som någon gång har befunnit sig, eller tältat, vid foten av ett stort berg vet vad jag talar om. Till och med när man ligger inne i tältet är den där krypande känslan av att något av stor vikt betraktar en högst påtaglig. Det brukar ta flera dagar innan den försvinner. Jag vänder mig om och höjer blicken. Nästan 2 700 meter ovanför mig kan jag ana toppen på Aconcagua. Oj.

Plaza de Mulas ligger alldeles intill foten av Aconcaguas västsida.
     

Efter de senaste dagarnas arbetsinsatser känns det skönt att kunna ta det litet lugnt. Jag känner att kroppen verkligen behöver återhämta sig så jag bestämmer mig för att ligga lågt den här dagen. Huvudvärken har sjunkit undan, men ligger ändå och lurpassar under ytan, och jag är helt enkelt för orkeslös. Våfflan känner likadant. Däremot bestämmer sig både Johan och Henke för att försöka ta sig upp till läger 1, Camp Canada på 4 900 meter, för att få en första uppfattning om leden. Det ger oss ett bra tillfälle att testa våra komradioapparater för första gången. Redan när vi planerade resan ansåg vi att radiokommunikation på berget var om inte absolut nödvändigt så i alla fall önskvärt. Därför har Johan investerat i ett par VHF-apparater. Vi gör upp om att ha radiopassning varje hel timme, synkroniserar klockorna, och Henke och Johan ger sig iväg.
     Till allas glädje fungerar sambandet alldeles utmärkt. När Johans första knastrande rapport fyller tältet förnimmer jag för första gången på allvar känslan av äventyr. De har nått en grupp raukformade klippor, Conway Rocks, på ca 4 600 meters höjd och befinner sig litet drygt halvvägs upp till Canada men siktar på att fortsätta hela vägen upp efter en stunds vila. Båda lider av höjden, och Henke plågas av sin onda höft, men vädret är strålande fint och de hoppas lämna nästa rapport direkt från Canada. En timme senare är de uppe, svettiga och med varsin präktig huvudvärk. Trots att leden är brant har det tagit dem bara 2 timmar, visserligen med minimal packning, men ändå. Det är goda nyheter och Våfflan och jag känner oss upplivade. Några timmar senare är våra vänner tillbaka i baslägret. Båda ser slitna ut, Henke linkar och Johan hostar och snorar.
     Senare på dagen gör vi ett gemensamt besök på Refugion. Insidan av hotellet ser inte fullt lika flott ut som fasaden men föreståndaren, Eduardo, är en glad prick. Rummen kostar från 17 dollar och uppåt och att duscha i växelkallt vatten nere i källaren kostar 10 dollar. Det bästa med hotellet, förutom möjligheten att kunna ringa hem till nära och kära, är annars restaurangen som dagligen har kött, potatis, grönsaker och spagetti på menyn. Men vi stålsätter oss. Vi har ju egen gourmetmat i form av frystorkat med oss. I stället köper jag några vykort innan vi återvänder på den slingrande stigen genom is och sten tillbaka till våra tält.
     Jag känner mig fortfarande orkeslös så efter att ha diskat efter maten och fyllt på vattenflaskan kryper jag ned i sovsäcken. Utanför tältet skvallrar några amerikanska röster om att vi har fått nya grannar under dagen. Solen står lågt och temperaturen sjunker mot nollstrecket. Jag lyssnar till Johans nysningar och tältdukens fladder tills jag törnar in.

 

19 december
Baslägret. Första lyftet till Camp Canada

 

Jag vaknar tidigt och ligger och studerar rimfrosten runt ventilen ovanför huvudet medan tankarna far omkring. I huvudsak kring praktiska ting eftersom det har blivit dags att göra det första s.k. lyftet. När man släpar omkring på så mycket packning som vi gör finns det ingen möjlighet att orka baxa upp alltsammans till högre läger på en gång, utan man tvingas lyfta upp utrustningen i omgångar. Även om man skulle ha hjälp av bärare eller mulor så finns det också en poäng i att på detta sätt gå upp och ned på berget flera gånger. Man vänjer sig succesivt vid höjden samtidigt som man kommer i form och lär känna terrängen. Tältet, köket och det man går och står i blir det sista man bär upp till nästa lägerplats.
     Bortsett från en liten del av packningen som vi vill lämna kvar i Fernando Grajales mässtält som en reserv tillsammans med litet rena kläder och värdesaker skall all packning upp på berget, till att börja med till Camp Canada men därefter även till läger 2, Nido de Condores, på 5 350 meters höjd.
     Morgonen är kall, termometern visar -7°C, men himlen ser lovande ut och när klockan blir sju börjar Våfflan och jag med morgonbestyren. Efter frukosten packar allihop varsin lätt packning på ca 12-15 kg i tursäckarna. Det vill säga allihop utom Johan. Han känner sig förkyld och hängig och har beslutat att ta en vilodag i lägret för att kurera sig. Han vill få rätsida på stickningen också. Låter klokt. Henke ser också ut att plågas av sin höft men avböjer mitt erbjudande att ta en dos Voltaren, inflammationsdämpande tabletter, från mitt reseapotek. Strax efter klockan nio ger vi oss av mot Canada.
     Jag plågas inte alltför mycket av huvudvärk längre utan känner mig i ganska bra skick. Men vi tar det ändå väldigt lugnt, och det finns ju heller ingen anledning att anstränga sig i onödan. Henke tar täten. De första hundra meterna passerar vi uppför ett litet glacialt isfält bestående av rödpudrade meterhöga istinnar, antagligen formade av de speciella förhållanden som dagsmeja, kyla, vind och torr luft ger. Sedan är det bara att följa den tydliga stigens serpentinsvängar och krumbukter uppför den hårda röda jorden. Det dröjer inte många steg förrän munnen står på vid gavel och de första svettdropparna letar sig ner för pannan. Men som sagt, vi håller ett tempo som alla kan följa utan större besvär. Vi vinner i alla fall höjd snabbt. Då och då stannar vi till för en slurk vatten, och vid Conway Rocks tar vi en längre rast. Till vår överraskning tar det oss bara två timmar att nå ända upp till Canada, trots packningen.

Vy en bit ut från baslägret upp mot bergssidan där leden går. I mitten av bilden, alldeles till höger om det långa snöfältet syns en mörk klippa. Bakom den klippan ligger läger 1, Camp Canada. Bakom passet i bildens vänsterkant ligger läger 2, Nido de Condores. Avstånd och lutning framgår inte utan måste upplevas. Kameran är riktad uppåt, inte rakt fram. Dessutom är inte perspektivet rätt eftersom bilden är ett montage av tre bilder. I verkligheten är allting mycket större. Bara höjdskillnaden mellan Canada och Nido är 450 meter.
     

Camp Canada är en liten lägerplats, med plats för bara en handfull tält. Den ligger på en stor utskjutande klipphylla rakt ovanför baslägret och är därför oåtkomlig för stenras. Däremot blåser det duktigt. Utsikten är helt okey. När vi kommer fram sitter det några personer vid två kupoltält och iakttar oss. Vi går förbi och hälsar, stjälper av oss packningen vid några stora stenar och pustar ut. Vi tömmer ryggsäckarna i ett stort blixtlåsförsett ryggsäcks-överdrag som vi låser med ett litet hänglås och förankrar under stenar. Sedan går vi bort till killarna vid tälten. En av dem presenterar sig som Willie, guide i området, och han berättar om förhållandena högre upp. Under den gångna natten har han varit med om att rädda två personer från berget. En kroat som hade förfrysit fötterna och en svensk kille med hjärnödem. Så fort han sade "swede" spetsade vi öronen. Svensken hade kommit från nordsidan, på andra sidan berget alltså, uppför Polish Glacier Route, tillsammans med en kamrat och hade ensam bestigit toppen trots symptom på höjdsjuka. Hans kamrat befann sig fortfarande någonstans på andra sidan med bådas packning. Men enligt Willie var det ingen fara med vare sig svensken eller kroaten, båda hade flygits ut ur området med helikopter i tid. Men de kunde påräkna en saftig räkning för räddningsinsatsen.
     - Hoppas dom där hemma slipper läsa om det där i kvällstidningarna, säger jag.
     - Ja, de skulle genast börja gasta om att det var någon av oss som råkat illa ut, säger Våfflan.
     - Jag skulle inte klandra dom. Men jag tror inte tidningarna skriver om tillbud härifrån, oavsett om det är svenskar inblandade eller inte. Måste nog till dödsfall först.
     - Då föreslår jag att vi ser till att de inte får anledning att skriva nåt i fortsättningen heller.

Efter någon timmes vila beslutar vi för att gå ned till baslägret igen. Våfflan har fått en sprängande huvudvärk och ser bister ut. Själv har jag bara en lätt värk men är slak som en trasa, och Henke ser inte stort bättre ut med sin onda höft. Vi vinkar adjö till Willie och hans kompis och ger oss av, och inom mindre än 45 minuter är vi nere hos Johan i baslägret igen, duktigt trötta och törstiga.
     Efter att ha slagit upp en vak i den lilla sjön nedanför våra tält, ägnat mig åt fotvård, tvättat mig och ätit lunch, ansluter jag till Johan och Henke som sitter och pratar med våra nya amerikanska grannar. De heter Steve, Kevin Cooper och Kevin Lund. De två Kevins är gissningsvis i trettiofemårsåldern, ganska tystlåtna och med en tillbakalutad, stillsam humor som jag genast gillar. Steve däremot håller hela tiden låda, är extremt energisk och visar gärna sitt Hollywoodleende. Han är 34 men ser ut som max 25. En typisk sportig jänkare klädd i tajta shorts och dunjacka. Kevin och Kevin kommer från Boulder, Colorado, och jag utgår från att även Steve kommer därifrån eftersom de tre är kompisar. Steve berättar att han springer ultramarathon när han inte bestiger berg eller dejtar fruntimmer, vilket inte förvånar mig det minsta. Hela tiden håller han igång. Stackars Johan som har varit ensam i lägret halva dagen har inte lidit brist på sällskap i alla fall. Men Johan som är den mest sociala av oss svenskar tycker bara det är kul med nya kompisar. Och dessutom är jänkarna imponerade av hans flytande amerikanska. För att inte tala om stickningen.
     Framåt kvällningen kommer kylan igen och tunga moln drar in över baslägret. Det börjar snöa litet lätt och det känns rätt meningslöst att sitta ute och bli kall när man har en varm sovsäck att krypa ner i. Efter middagen försöker jag dricka så mycket vätska jag kan och ligger och vilar. Att somna är inga problem.

Plötsliga väderomslag kunde förvandla baslägret från en skapligt trevlig plats till ett verkligt trist ställe.
     

I väntan på bättre tider. Från vänster Kevin Cooper, Steve, Johan, Henke och Kevin Lund.

forts »»»

 

Henke hade som synes en hel del att stå i. Bilden tagen vid Conway Rocks mellan baslägret och Canada.

 

20 december
Baslägret. Andra lyftet till Camp Canada

 

Morgonen är kall men strålande klar. Vi förbereder oss tidigt för det andra lyftet till Canada, och idag följer Johan med eftersom han känner sig litet bättre. Henke fortsätter dock att besväras av sin höft och den här gången passar det med en dos Voltaren. För dagen verkar det annars som om gubbarna i laget, Våfflan och jag själv, är de piggaste av oss. Ett faktum som noteras med tillfredsställelse.
     Även den här dagen tar det oss bara ca två timmar att nå Canada. Efter dumpningen av packningen och en fruktsoppa känner jag mig fortfarande pigg och bestämmer mig för att ta en tur vidare uppför leden mot nästa lägerplats, Nido de Condores. Våfflan och Johan väljer att stanna kvar i Canada medan Henke följer med. Det finns flera stigar och spår som ringlar sig snett upp mot en sadel 450 meter ovanför oss till vänster där nästa läger ligger. Huvudleden startar ganska brant i serpentinsvängar i flera hundra meter innan den svänger av mot vänster och håller höjden mot sadeln, medan andra svagare stigar håller en mer diagonal linje, mot slutet även över några snöfält. Plant är det inte någonstans utan man tvingas gå på skrå hela tiden vilket är plågsamt för vristerna och vaderna där kängskaften trycker på. Jag tar med mig en vattenflaska och väljer en diagonal linje som jag tycker ser behaglig ut och stolpar iväg.
     Efter en god stund börjar stigen bli brant och hjärtat slår hårt. Men jag känner mig stark idag och vågar pressa på i ett ganska högt tempo. Efter ett snöfält vänder jag mig om och ser att jag har lämnat både Henke och Canada långt under mig. Upplyft av synen, ja bildligt alltså, fortsätter jag vidare. När jag börjar närma mig sadeln möts jag dock av en tjutande motvind. Jag segar mig flåsande upp till huvudleden som möter mig från höger och stannar till för en kisspaus i lä av en stor klippa strax nedanför själva sadeln. Men nu får det räcka med promenaden. Orken är på upphällningen. Hukande i vinden beslutar jag ändå att bara gå upp en liten bit till innan jag vänder om. Och möts där uppe av en karg stenplatå, några snöfält och litet längre bort några fladdrande tält. Jag inser att jag redan är framme vid Nido. Det var som tusan, tänker jag. Jag har alltså tagit mig upp mer än en kilometer i höjd sedan jag lämnade baslägret i morse. Inte illa pinkat av en gammal trähäst. Men det är rejält kallt här uppe, och inget lä för vinden någonstans, så efter en stund går jag ner till den skyddande klippan igen och inväntar Henke. Han ser plågad ut när han till slut dyker upp, och efter att ha bytt några ord med honom och förklarat att Nido bara ligger en kort bit bort men att det blåser som tusan där uppe vänder vi båda om och går tillbaka, nu utefter huvudleden.

När vi till slut på brännheta fötter är tillbaka i Canada möts vi av Våfflan, Johan och jänkarna som har tagit en acklimatiseringstur upp från baslägret.
     - Hey Ronee! You’re moving fast man! You look like sunshine!, gastar Steve från långt håll.
     Av någon anledning kan jag inte låta bli att le och tänker på när Hillary och Tenzing togs emot av John Hunt i sydpasset efter den första bestigningen av Everest. Det blev ryggdunkningar och uppmärksamhet då också, och även om min lilla rush upp till Nido verkligen är blygsam i sammanhanget känner jag mig upplivad och glad över att uppenbarligen vara på väg att komma i skaplig form.
     - Thanks guys, piece of cake, flinar jag åt dem och anstränger mig för att andas normalt.
     - Vi knatar väl ned till tälten igen, säger Våfflan.
     - Absolut, ge mig tio minuter bara. En bärs skulle sitta fint.

Väl nere i baslägret igen dråsar jag kvidande in i tältet som en fallen fura. Å gud så skönt att få dra av sig kängorna och ligga i strumplästen utsträckt på sovsäcken! Stackars Våfflan däremot har fått sin dagliga dos huvudvärk på nedvägen igen och frågar efter reseapoteket. Efter en soppa och kaffe med smörgås känns allting dock mycket bättre så vi traskar bort till jänkarnas tält där Kevin och Kevin bjuder på kex och konserverad fisk. Jo faktiskt, fisk. Herring står det på burken men innehållet påminner mer om rökt makrill än sill eller strömming. Fantastiskt gott. Som ett brev på posten slår vädret om igen och en munter hagelskur smattrar mot flinten.

Framåt kvällningen anländer två nya grannar, och till vår glada överraskning är det två svenska grabbar från Stockholmsområdet den här gången, Oskar och Marre. Trevliga killar är de också. Oskar berättar att de har träffat svensken som flögs ut med hjärnödem. Det var vid parkvaktstationen och killen mår efter omständigheterna bra. Men all hans packning, inklusive pass och pengar, finns fortfarande kvar hos hans kompis på berget.

En annan, och hemskare nyhet når oss. En irländsk tjej, Veronica, har fallit och avlidit när hon skall ut i natten för att uträtta behov vid läger tre, Camp Berlin, på 5 830 m. Det finns branta klippor vid Berlin, det vet vi, och lägerplatsen är liten, men det är ändå svårt att förstå hur någon kan ramla utför ett stup och slå ihjäl sig vid ett sådant tillfälle. I synnerhet tjejer som sitter ner. Men vi antar att hon måste ha gått ut i mörkret utan lampa och helt enkelt varit oförsiktig eller sjuk. En plötslig kastby kanske fick henne att snubbla. Till råga på allt befinner sig Veronicas syster i baslägret. Alltsammans är fruktansvärt att tänka på och en tydlig väckarklocka att ta det försiktigt i alla lägen på berget. Det är mycket som rör sig i huvudet, och det dröjer länge innan sömnen kommer den här kvällen. Och inte blir det bättre av att det är så förbålt lyhört här i baslägret heller. Steves evinnerliga pladder tränger genom märg och ben liksom ett större gäng spanjorer en bit bort som har någon slags fest just den här kvällen. Deras eviga trummande på tomma provianttunnor får oss att avge kraftfulla kötteder. Till slut somnar jag i alla fall.

 

21 december
Läger 1, Camp Canada, 4 900 m

 

På morgonen visar Våfflans termometer -2°C i tältet. I sovsäcken är det dock varmt och det är med största motvilja jag tvingar mig ut för att tömma blåsan. Himlen är klarblå och det ser ut att bli ännu en strålande dag. Men vi avvaktar solens ankomst för att kunna torka ur tälten innan vi river lägret. Efter frukosten fördelar vi återstoden av packningen mellan oss utom det som skall lämnas kvar i Fernando Grajales mässtält. Bland annat diskuteras huruvida vi skall baxa upp vår enda tvål eller inte. Efter en mindre polsk riksdag segrar dock fåfängan och den lilla tvålen får följa med. Johan släpper inte sin stickning heller. Efter en slurk choklad är vi klara för avfärd och säger bye bye till jänkarna som skall ligga kvar i baslägret ytterligare en natt.
     Packningen är tung den här dagen och trots att vi nu har börjat acklimatisera oss till höjden går det långsamt för alla. Strax ovanför Conway Rocks möts vi av en grupp som transporterar Veronicas kropp inlindad i en blå presenning nedför berget. Det är ingen trevlig syn och vi fortsätter tysta. Till slut, två och en halv timme efter starten är vi så äntligen uppe i Canada. Alla är helt slut men Henke verkar särskilt sliten. Till sist är tälten uppe och vi kan rulla ut sovsäckarna och sträcka ut på det steniga underlaget. Förutom våra två tält finns här ytterligare tre. Ett av tälten bebos av två norrmän och ett annat av tre amerikanska studenter som har en pc och satellittelefon från vilken de dagligen skickar webrapporter till sin skola. Efter någon timme anländer ytterligare ett gäng, engelsmän den här gången, och slår upp sitt tält.
     Resten av dagen går i huvudsak åt till att smälta snö från ett närbeläget snöfält och att försöka dricka och äta tillräckligt. Till slut vänjer vi oss vid det ständiga väsandet från köken. Vinden utomhus börjar dock bli tjatig, dessutom verkar den tillta, så det finns inte mycket roligare att ta sig för än att slumra och vila. Vi tar en sen middag och festar på varsin Alvedon till efterrätt, utom Henke som föredrar Voltaren. Vi är i alla fall uppe på berget nu.

Camp Canada.
     

Vy från Canada ner mot baslägret. Tälten syns som små vita prickar långt där nere.

 

22 december
Camp Canada. Lyft till Nido de Condores

 

Stackars tält. Mitt Keron 3 från Hilleberg har ristit och slagit och haft ont i sömmarna hela natten. Det har varit en trogen följeslagare sedan början av 80-talet, men den här morgonen tycker jag litet synd om det. Innertältet är fläckigt av gammal impregnering, bottenduken har otaliga små lagningar och hål och hade det inte varit för stormmattorna som jag lät sy dit för femton år sedan skulle säkerligen inte yttertältet ha överlevt så här länge heller. Det viktigaste, bågarna, är i alla fall av glasfiber och 90-tal. Men trots sin ålder bjuder det fortfarande på mycket bra komfort för två man med full packning, och det är endast de bästa kupoltälten som är säkrare. Jag är inte det minsta orolig för att tältet inte skall hålla i vindbyarna som den gångna natten säkert har nått stormstyrka, men däremot är jag fullt på det klara med att det hädanefter får duga som sommartält hemmavid. Även det bästa tunneltält måste ju ha rätt till en trygg pension.

På morgonen har vi -5°C i tältet. Efter hand mojnar vinden något och det ser ut att bli ännu en strålande dag. Trots blåsten har både Våfflan och jag sovit bra och Våfflan har för en gångs skull ingen huvudvärk när han vaknar. Däremot har han än en gång, till sin egen häpnad, lyckats fylla sin pissflaska till brädden under natten. Trots detta måste han under stön och stånk ut ur tältet så fort han vaknar. Själv har jag en enliters bränsleflaska av röd aluminium lindad med silvertape som pissflaska och en vanlig 1,5 liters PET-flaska som dricksflaska. Det vill till att ha ordning på flaskorna under natten så man inte blandar ihop dem om man är törstig. Tvi vale! Det här med pissflaskor kanske inte låter så trevligt men det är i alla fall att föredra framför att lämna sovsäckens värme flera gånger mitt i natten och öppna tältet för nattkylan när kompisen ligger och sover. Fast det är synd om tjejerna på berget på den här punkten. De måste nog kliva ut i alla fall. Nog om ämnet.

Vi börjar omedelbart att smälta snö. Snart hörs samma väsande ljud också från Johans och Henkes tält. Alla är vakna. Efter frukosten förbereder vi oss för att lyfta upp halva packningen till Nido de Condores. Under den senaste veckan har ju packningen minskat i vikt en hel del samtidigt som vi har börjat vänja oss alltmer vid höjden, så vi räknar med att kunna ta upp all utrustning i två omgångar. Johan tar en ganska lätt packning medan vi övriga tre fyller ryggsäckarna med så mycket vi tror oss orka bära. Det blir ändå en bit över 15 kilo på ryggen uppskattar jag.
     Tusan vad tungt det är! Första timmen går hyfsat men sedan rör vi oss i snigelfart uppför berget. Ju högre upp vi kommer desto mer motvind får vi också. Stackars Henke tar helt slut och mår illa. Johan som har den lättaste bördan byter med honom halvvägs. Det här med Henke börjar bli en källa till oro för oss andra. Till skillnad från oss har han ju inte vilat någon dag utan hållit igång hela tiden. Med sin onda höft dessutom. Men det är inte allt. De senaste dagarna har Henke dessutom haft blödande tandkött. Uppenbarligen är det något som inte står rätt till med Henke, och som läget är just nu är han säkert inte i stånd att ta sig till toppen. Han behöver helt klart vila, äta och dricka mycket och friskna till från den infektion han uppenbarligen bär på. Genom att ta hans packning och hålla ett öga på Henke visar Johan vilken kompis han är i sådana här situationer.
     Äntligen når vi Nido de Condores. Det är väldigt vindigt och i byarna tappar vi nästan balansen. Men vi är framme. Själva lägret ligger alldeles invid en snötäckt kulle rakt fram till vänster där vi dumpar packningen i samma stora packpåse vi använde nere i Canada. Vi förankrar den noga under flera tunga stenar, pustar ut och studerar omgivningarna. Platån framför snökullen är stor som en fotbollsplan och utsatt, inte för laviner eller stenras utan för den ständiga blåsten. Risken att tälten faktiskt kan blåsa ner från berget är inte obetydlig. Det understryks också av resterna av ett kupoltält som fladdrar och slår framför oss. För övrigt finns här inte många tält den här dagen, ca fem stycken bara. Och inga korvkiosker finns här, utan behoven uträttas bakom en hög klippa ett tiotal meter bort. Eller framför, att döma av hur det ser ut. Två små parkvakttält är uppsatta på sluttningen mittemot oss och efter en stund kommer en hukande figur i täckjacka fram och vill se våra tillstånd. Ett trevligt ställe, Nido. Utsikten går i alla fall inte av för hackor och en vindstilla dag kanske det inte är så tokigt ändå. Strax efteråt återvänder vi ned till Canada, nu med vinden i ryggen.

Resten av dagen ägnas åt vila och det eviga snösmältandet. Min brännare har trilskats litet de senaste dagarna så jag ägnar en timme åt att plocka isär den och rensa munstycket med det toolkit som följer med köket. Och si! Efter servicen dånar brännaren för fullt igen.
     Jänkarna har också anlänt till Canada under dagen och Steves sonora stämma är ett av tidsfördriven att ligga och lyssna till. Efter middagen går Johan och Henke över till deras tält för att spela kort, medan Våfflan och jag stannar hemma.
     Medan jag ligger där och filosoferar kan jag inte låta bli att notera att jag tycks ha kommit igenom den första acklimatiseringen utan problem. Visst flåsar jag som alla andra och blir fort trött under ansträngning, men jag återhämtar mig också lika fort och konditionen tycks inte vara sämre än hos någon annan i gänget. Fötterna mår också bra, men så försöker jag titta till tår och hälar varje dag. Någon torrhosta har jag heller inte och allt det här gör att jag känner mig hoppfull där jag ligger i sovsäcken och funderar på vad de kommande dagarna kan föra med sig. Men jag vill inte utmana ödet för mycket så jag håller de här tankarna för mig själv. Det vore ju för snöpligt om jag skulle gå och bli smittad av Johans förkylning eller råka ut för något annat elände nu när vi är uppe på berget. Nej, bort med sådana tankar!

Temperaturen sjunker utomhus (borde det inte heta utomtält här förresten?) och trots att solen går ner fortsätter det att blåsa friskt. Jag ser till att ha underställ, sockor och luva på mig trots att jag krupit långt ned i sovsäcken. Ja, till och med fingervantarna åker på. Med fylld vattenflaska intar jag fosterställning.
     - Ja godnatt då.
     - Godnatt.

Gänget på klippan i Camp Canada. Från vänster jag, Henke, Våfflan och Johan.

forts »»»

 

23 december
Läger 2, Nido de Condores, 5 350 m

 

Klockan 06 visar Våfflans termometer -8°C i tältet. Det är dagen före dopparedagen och en viss julstämning sprider sig när jag vaknar. För en gångs skull är det vindstilla och helt tyst, och innertältet är täckt av rimfrost. På linan som löper under taket hänger våra sockor, och det är inte svårt att föreställa sig att de är fyllda med godis. Det enda som saknas för att fullborda stämningen är ett stillsamt snöfall och doften av saffran. Då - som på beställning - hörs ett frustande och ett moln av dun fyller stämningsfullt tältet. Jag förs bryskt tillbaka till verkligheten.
     - Helvete, muttrar Våfflan.
     - Vad är det som händer?
     - Sovsäcken är paj. Snördragningen runt skallen har gått sönder. Inte konstigt att jag har frusit i natt. Skit också!
     Men jag har däremot sovit gott. Kanske litet väl gott för jag känner mig tung i huvudet och längtar efter något varmt att dricka. Strax dånar köket och ett stilla regn uppstår när rimfrosten smälter från tältduken ovanför mitt huvud. Efter frukosten inväntar vi solen för att torka ur alltsammans och Våfflan passar på att laga sin sovsäck med nål och tråd som Steve lånar ut. Det hinner bli sent på förmiddagen men till slut har vi rivit lägret och är klara att flytta upp till Nido.
     Det blir en strålande dag, soligt och nästan vindstilla. Men vandringen till Nido är jobbig, speciellt för Våfflan som ju har haft en dålig natt och nu går med tunga steg och - som vanligt får man säga - en präktig huvudvärk. Men vi har ju råd att ta det lugnt, och huvudsaken är att vi kommer upp hela och friska innan det blir för sent på dagen. Nästan fyra timmar tar det, men till sist är alla uppe. När sedan tälten är uppsatta och ordentligt förankrade runt kraftiga stenblock och packningen undanstoppad får även jag en attack av huvudvärk. Jag tar en tablett och kryper ned i säcken en stund.
     Hälsoläget tycks annars vara ganska gott. Johans förkylning har gett med sig och Henkes onda höft är mycket bättre efter de senaste dagarnas Voltarenkur. Att vi känner oss svaga under dagsturerna är ju inget att förvånas över på sådana här höjder och orken blir ju också bättre för varje dag som går. Vi är i alla fall inte i sämre form än någon annan på berget. Ja, bortsett från guiderna förstås. Och Steve och kanske någon till. Det värsta är nog ändå de här stunderna med huvudvärk. Det påverkar ju aptiten också, och orkar man inte äta och dricka tillräckligt så bäddar man ju för mer huvudvärk. Det där blir lätt en ond cirkel som man helt enkelt måste tvinga sig ur. Jag misstänker att Johan och jag har klarat oss bäst i gänget när det gäller det här, medan Våfflan nog är den som har drabbats värst hittills.
     Medan jag ligger där för mig själv hör jag plötsligt Oskars och Marres röster. De är uppe i Nido på en acklimatiseringstur och har mage att uttrycka en viss skepsis angående mitt tälts möjligheter att klara av vindarna här uppe. Må så vara, tänker jag för mig själv, men mitt Hilleberg är nog segare än ni olyckskorpar där ute anar. Det enda jag är orolig för är att linorna skall skavas av mot stenarna. Men det finns reservlina så det skall nog ordna sig.
     Litet senare dyker också guiden Willy upp tillsammans med sina två klienter. Eller de dyker snarare ner för de har tagit toppen och är på gott humör men har bråttom att fortsätta till baslägret. Klienterna travar på i skaplig fart, påbylsade och med händerna i fickorna medan Willy hukar under två stora ryggsäckar. Han får slita för brödfödan, vår gode Willy, men så drar han också säkert in en hel del dollar under en säsong.
     Efter middagen ligger vi och lyssnar till hur vindbyarna rycker och sliter i tältduken. Litet obehagligt är det men jag försöker att inte bry mig om oväsendet och till slut kommer tröttheten krypande.

Camp 2, Nido de Condores. Mitt Hillebergtält syns bakom det andra gula kupoltältet från vänster.

 

24 december
Julafton, Nido de Condores

 

En natt med ihållande, mycket hård vind övergår till slut i en morgon med ihållande, mycket hård vind. Oväsendet i tältet tar på psyket och när Våfflan återkommer efter att ha varit ute och tömt sin pissflaska berättar han att flera tältlinor lossnat från stenarna under natten men att de mirakulöst nog inte har gått av och nu sitter som de skall igen. Även jag tvingas ut och passar på att lägga litet extra sten på stormmattorna runt om. Än så länge ser jag inga tecken till att tältet håller på att ge upp även om det skakar och rister riktigt duktigt. Temperaturen utomhus är -5°C men köldeffekten är ju helt fantastisk i den hårda vinden. Däremot lyser solen och bortsett från en stor plym av moln runt Aconcaguas topp så är himlen nästan helt molnfri. Ett vackert landskap i all sin dramatik.
     På morgonen stoppar Henke in nunan genom tältöppningen.
     - Ho ho ho, finns det några snälla pensionärer här inne? Och in genom öppningen singlar två 200 grams Marabou chokladkakor åtföljda av ett:
     - God jul gubbar!
     - God jul Henke! Men vad är detta? Mjölkchoklad?! För tusan grabben, har du släpat på den här ballasten hela tiden?
     Det är precis vad Henke har gjort. Fyra stycken stora svenska chokladkakor som tillsammans väger hela åtta hekto har han släpat på. Med sin onda höft och allting. Våfflan och jag har svårt att finna ord men det är heller inte lätt med munnen full av choklad.
     Några timmar senare, klockan ett, har hela gänget en gemensam julsupé i tältet. Alla har bottenskrapat sina packningar efter godsaker och vi har dukat upp både gåsleverpastej (två burkar!), salamikorv, julost, skorpor och syltkex och en hel kastrull rykande choklad. Johan fullbordar julstämningen med att hänga upp en liten röd julstrumpa som han fått från Lyn hemifrån. Jänkarna som nyss kommit upp från Canada och satt upp sitt tält intill bjuds givetvis in i gemenskapen och sålunda sitter till slut sju stinkande, orakade personer i mitt tremannatält och firar jul. Stämningen är på topp och när vi svenskar skrålar Hej Tomtegubbar tycks inte ens Steve ha något att tillägga. Det är en synnerligen minnesvärd julafton.

Dopparedagen i Nido. Johan tar ett kort...
     

... och här är resultatet. Våfflan, jag och Henke ser trots omständigheterna ut att trivas. Vilket vi gjorde!
     

Och utomhus är det minst lika livat. Om inte värre. Ett tält tillhörande parkvakten har kollapsat, han har dock ett extra som tur är, och det finns ett flertal andra som också sjunger på sista versen. Lösa linor och bitar av väv flaxar i vinden. Hela tiden är någon figur ute för att staga upp eller byta någon lina någonstans. Det hela börjar faktiskt bli bekymmersamt. Enligt vårt schema har vi tänkt ta oss upp till läger 3, Camp Berlin på 5 780 m, i morgon med minsta möjliga packning för att sedan satsa direkt på toppen tidigt dagen därpå. Men under rådande omständigheter är det säkert omöjligt, för att inte säga dumdristigt, att närma sig toppen. Vi behöver helt enkelt bättre väder.
     Någon timme senare troppar jänkarna av, frusna och slitna efter sin dagstur. Strax därpå är det Johans och Henkes tur. Julafton eller ej, men i ett nollgradigt tält är det förståeligt om man längtar till sin egen sovsäck.
     Våfflan och jag återgår till vår invanda rutin med snösmältning och litet senare en middag. Tankarna på Jansson, sillsallad och skinka är svåra att hålla ifrån sig inför det gamla vanliga frystorkade riset och kycklingcurryn. Utomhus börjar det snöa och vindarna tilltar än mer. Jag ligger och betraktar oroligt hur tältduken smäller som det värsta stormsegel medan Våfflan ligger tyst och längtar hem. Idag saknar han barnen.

Vilken julafton.

forts »»»

 

25 december
Reträtt till basecamp Plaza de Mulas

 

En natt att minnas. Det är lögn att sova i oväsendet. Jag ligger helt apatisk i sovsäcken och stirrar oseende rakt upp medan Våfflan, som har haft oturen att hamna på den sida som får ta emot de allra värsta vindstötarna, försöker hålla emot tältduken med händer och fötter. Det finns egentligen ingenting vi kan göra åt eländet. I alla fall inte så länge det är mörkt. Så länge inte tältet blåser sönder är det bara att försöka stå ut med kakafonin och hoppas att vinden bedarrar så pass så att vi kan få sova litet. Jag drar ner mössan djupare över öronen och försöker tvinga kroppen till slummer medan jag bönfaller tältet att inte rämna. Inte nu. Inte här.
     Timmarna masar sig fram. Det finns stunder då tältet bokstavligen slår oss mot marken, och när luften i tältet pressas samman av vindslaget tvingas jag att tryckutjämna trumhinnorna med ett fast grepp om näsan. Jag tänker på den gången i Oxtindan fyra år tidigare, inför Nepalresan, när Karlsson, jag och broder Håkan inte kunde röra oss ur tältet på flera dygn på grund av en ihållande storm. Men det här är värre. Inte nog med att vi befinner oss drygt fyra kilometer högre upp än Oxtindan och att vi har minusgrader. Den här vinden är totalt skoningslös och verkar inte vara ett dugg intresserad av att ta några fångar. Men de gamla stormmattorna håller stånd och jag är oändligt tacksam för alla stora stenbumlingar vi har lagt ut på dom runt hela tältet. Men trots det är vi verkligt oroliga. Hur ska det här sluta.

Aconcagua är inte bara känt för att vara världens högsta berg utanför Himalaya. Inte heller bara för att vara nummer två i ordningen av "Seven Summits". Aconcagua är också känt - många med personliga erfarenheter skulle säga ökänt - för "Viento Blanco", den vita vinden. Boven i dramat är Stilla Havet som bara befinner sig 15 mil väster om berget. När den fuktiga havsluften förs in med västliga vindar gläder sig vinodlarna utanför Santiago, och på caféerna säljs det lika mycket Caffé Latte och cervesas som vanligt. Men när luften möter Anderna och i synnerhet Aconcagua tvingas den att stiga till strax under 7 000 meters höjd vilket inte bara ger upphov till stormar utan där kondenseras den också till mikroskopiska iskristaller som formar en jättelik svampformad mössa runt de övre delarna av berget. En mössa man inte skall stoppa sitt huvud i. Sommartid kan även elektriska stormar förekomma, framförallt på nordvästflanken och högre upp. Hemsidor och böcker varnar för att ge sig upp på berget under de här förhållandena så Våfflan och jag är inte omedvetna om vad som står på utanför tältet.

Någon gång strax efter gryningen - det är i alla fall så pass ljust så att vi kan se varandras bleka ansikten - är situationen prekär. Vi sitter båda två med ryggarna mot vindriktningen och försöker hålla emot med utbredda armar så mycket det går. Vinden vrålar. Plötsligt går en tältbåge av med en smäll. Pang!
     - Helvete!
     - Tältet pallar inte länge till!, ropar Våfflan.
     - Jag går ut! Vi har i alla fall en reservbåge i packpåsen!
     - Okej!
     På med dunsockorna och ner med mössan över öronen. Ett snabbt trevande efter tältpåsen som ligger i absiden invid långsidan. Hitta reservdelspåsen, fram med extrabågen. Ett djupt andetag och så ner med blixtlåset och ut i ovädret. Jag upptäcker genast att flera linor fladdrar fritt i luften och att bågen i tältets ena kortända är knäckt. Genom att ömsom skjuta ut, ömsom dra i den trasiga biten, lyckas jag få ut resterna. Att däremot få in en ny båge i kanalen medan tältet är uppsatt klarar jag inte. Jag tvingas först lossa på flera linor och vräka undan en massa stenar från stormmattorna innan jag till slut har fått den nya bågen på plats. Sedan är det linornas tur. Två har gått helt av och måste nödtorftigt knytas ihop medan några andra bara har släppt från sina ankarpunkter. Och sedan tillbaka med stenarna på stormmattorna. Tårarna rinner i vinden och fingrarna stelnar men jag hinner i alla fall få fason på tältet innan jag blir helt utan känsel. En kort rapport till Johan och Henke i deras tält innan jag dyker in till Våfflan igen.

Senare på morgonen samlas alla för att diskutera situationen. Vi är överens om att någon toppbestigning givetvis inte är möjlig under rådande väder. Frågan gäller istället om vi alls kan ligga kvar här i Nido och vänta på en förbättring eller om vi skall satsa på att ta oss upp till nästa läger, Berlin, där vi kan ligga i skydd i något av de små vindskydden som skall finnas där uppe. Eller om vi skall slå till reträtt och gå ned till baslägret. Vi frågar parkvakten om råd. Till en början har han inte något klart besked att ge men någon timme senare meddelar han att det rådande vädret kommer att förvärras under de kommande två-tre dygnen. Vakten och hans kumpan tänker gå upp till Berlin och råda alla som finns där att gå ned från berget. Så var det med den saken.
     Jag måste erkänna att det är med ganska stor lättnad jag packar ihop mina saker och gör mig klar att gå ned. Vi beslutar dock att lämna kvar en del mat och Johans och Henkes kupoltält på platsen. Mitt Hillebergtält som ju är störst av våra tält får duga åt oss allihop nere i baslägret tills vi återkommer. För givetvis är vi inställda på att vara tillbaka så fort vädret har förbättrats. Jänkarna och Oskar och Marre slår följe med oss när vi ger oss av.
     Nedfärden är inte mycket att orda om, och några timmar senare är tälten uppsatta på våra gamla tältplatser. Och man kan uppsöka en korvkiosk för första gången på flera dagar. Bara en sådan sak.

Min krokiga och knäckta tältbåge efter natten i Nido.
     

Kvällen avslutas med middag vid riktiga bord på Refugion. Jag sitter tillsammans med Kevin och Kevin och vartefter kvällen lider får jag en väldigt bra kontakt med dem. Samtalen cirklar givetvis mycket kring de senaste dagarna men även i övrigt visar det sig att vi har mycket gemensamt. Trots ovädret på berget är det en trevlig kväll som slutar med en stående inbjudan att besöka Colorado.

 

26 december
Plaza de Mulas

 

Det är en smula trångt i tältet. Det gäller att vara uppfinningsrik för att hitta en position som inte innebär en flåsande käft eller ett par svettsura sockor under näsan. Antalet pissflaskor har ju också helt plötsligt fördubblats vilket inte gör saken trevligare.
     Natten blir betydligt kallare än senast vi låg här i baslägret och något som nästan liknar storm piskar tältet hela natten. Det är tur att baslägret ändå ligger relativt lågt och skyddat av de omkringliggande bergen för lika illa som den senaste natten uppe i Nido blir det inte. Sömnen kommer och går i perioder men en handfull timmar kan jag i alla fall summera på morgonen.
     Samtalsämnet för dagen är givetvis vädret. Jag är säker på att ingen av oss ens snuddar vid tanken på att vi inte skall lyckas bestiga toppen, men vädret är en faktor som kan ställa till bekymmer. Frågorna kretsar kring ovädrets vara eller inte vara och vilken strategi vi bör välja för att få de bästa chanserna till framgång. Våra förutsättningar att lyckas är ju trots allt goda. Henkes höft är så gott som återställd, Johans förkylning har gått över och varken Våfflan eller jag själv lider av några krämpor. Vi har redan varit ganska högt upp på berget i flera dagar och känner terrängen, är väl acklimatiserade och har en depå med mat och ett tält i Nido. Dessutom har vi gott om tid på oss fortfarande. I princip kan det få vara busväder en vecka innan vi behöver snegla på klockan. Enda orosmomentet är provianten. Under de senaste tio dagarna har förråden sinat betänkligt och nu har vi bara fem-sex dagsransoner kvar. Men eftersom det går att köpa torrkäk i Refugion, och säkerligen även i Fernando Grajales mässtält och av de gäng som lämnar berget, är våra odds ändå väldigt goda. Jag tror att vi snart kommer att vara tillbaka uppe i Nido igen, om en eller två dagar bara, och då kommer vi ha alla chanser att kunna ta toppen tillsammans. Jag är fullständigt övertygad om det. Låt bara vädret stabilisera sig först så kommer allting att gå bra.
     Våfflan däremot verkar inte alls förtjust i att ligga still på det här viset. Han menar att vi bör ge oss upp på berget så snart som möjligt, även om det fortfarande är vindigt, och ta oss upp till vindskydden i Berlin för att därifrån invänta väderomslaget. Maten håller ju på att ta slut och den här sysslolösheten känns nedbrytande är argumenten.
     Diplomaten Henke säger att båda strategierna kan vara riktiga sedda med facit i hand, men eftersom vi inte har någon kristallkula i tältet kanske det ändå är bäst att spela safe. Hur som helst kommer han att följa gruppens beslut.
     Personligen har jag ingen tanke på att inte följa parkvakternas rekommendationer. De känner ju berget bättre än alla andra och har ju dessutom radiostödda prognoser att luta sig mot. Blå himmel eller ej, men så länge vakterna inte säger fritt fram så förordar jag att vi håller oss lugna.
     Medan i huvudsak Johan och Våfflan pratar fram och tillbaka börjar folk komma ner från läger tre, Berlin. De har legat inblåsta i de små vindskydden i fyra-fem dagar utan att kunna göra någon attack mot toppen. För några har maten tagit slut, för andra tiden eller tålamodet. De ser hur som helst ut att ha fått nog av berget. Av några killar från Österrike som Våfflan pratar med får vi veta att de har haft -20°C och storm i Berlin i flera dagar. Det är vad jag kallar nedbrytande.
     Men det finns folk som ger upp och det finns folk som inte gör det. En och annan tjurskalle kommer att återvända till Berlin så fort vädret tillåter. Problemet är bara att vädret verkar lätta ena stunden för att i nästa åter dra igen. Sol och hagelskurar avlöser varandra hela dagen. Parkvakterna har fullt upp att ideligen försöka svara på samma frågor; Hur länge håller det här vädret i sig? Hur ser prognoserna ut? Vad rekommenderar ni? Till slut kommer ändå ett besked. En förbättring väntas redan i morgon.

Oskar och Marre flanerar förbi och undrar om någon känner för en liten promenad till andra sidan dalen, bakom Refugion, för att försöka bestiga Cerro Bonete på 5 100 meter. Det är ju ändå en hel del blå gluggar i molntäcket där borta. Jag avböjer artigt. Gubben är inte 20 längre och jag känner uppriktigt sagt inte för att slösa några krafter på någon annan topp än Aconcaguas. Våfflan tackar också nej och Johan vill försöka komma någon vart med sin stickning. Däremot bestämmer sig Henke för att hänga på. Vi önskar hårdingarna lycka till.
     Timmarna går. Vädret är oförändrat med hård vind och låga moln. Det blir middagsdags, skymningen faller och Johan har lyckats åstadkomma något som han efter viss tvekan hävdar skall bli en halsduk. Slutligen kommer Henke tillbaka efter turen med Oskar och Marre. De har tagit toppen men det har kostat på och någon vidare utsikt som belöning fick de inte heller. Utmattad fäller sig Henke raklång i tältet och det blir en smula trångt igen.

 

27 december
Plaza de Mulas

 

Skall aldrig den här vinden ta slut! Efter ännu en hård natt vaknar vi vid sextiden och kikar ut. Himlen är helt klar men barometertrycket är fortfarande lika lågt som de senaste dagarna. Vi räknar med minst sju timmar till vindskydden i Berlin, antagligen mer, och om vi skall hinna ta oss dit innan det blir kväll så får vi inte vänta för länge innan vi ger oss av. Alternativet att inte gå högre än till Nido är förstås en möjlighet men så länge det blåser så här tror jag inte mitt tält klarar påfrestningarna där uppe. Men skall vi överhuvud taget ge oss av eller inte? Den här tröstlösa vinden och barometern är ju svåra att argumentera mot. Vi beslutar att vänta ytterligare två timmar men sedan måste ett beslut fattas.

Klockan nio är situationen oförändrad. Johan går bort till parkvakternas mässtält för att få de senaste bulletinerna och återkommer med beskedet att vädret kommer att vara oförändrat ytterligare ett dygn. Men sedan skall det bli bättre. Oskar och Marre har bestämt sig för att stanna, jänkarna likaså. Saken är klar. Vi stannar i baslägret en dag till.
     Det vill säga Johan, Henke och jag stannar i baslägret en dag till. Våfflan har fått nog och meddelar nu sina avsikter att ensam gå upp till Berlin. Det är värt risken menar han. Han kommer att ta ett kök och sin återstående mat med sig, förutom sovsäcken och varma kläder, det är allt. Vad tycker vi andra? Johan är helt emot tanken och Henke håller med Johan. Jag blir som förlamad och har svårt att säga vad jag känner men mitt kroppsspråk ropar Fel! Fel! Fel!. Självklart är jag helt emot en splittring av gruppen på det här viset och jag tänker inte följa med Våfflan. De senaste dagarna har jag levt i tron att sådana här vädersituationer och de diskussioner som följer på dem både är oundvikliga och skall tas för vad de är. Just diskussioner och inget annat. Man behöver ventilera sin frustration när man drabbas av motgångar, visst, det må sedan vara sjukdomar eller väderomslag. Behöver man släppa ut litet ånga så är det okej. Jag minns nu hur tankarna gick ett år tidigare när Våfflan och jag insåg att två man var för få för en sådan här resa. Då verkade två tältlag vara det optimala för att ge oss de bästa chanserna att ta toppen tillsammans. Det värsta jag kunde föreställa mig då var att någon kunde bli sjuk eller göra sig illa och skulle behöva gå ned från berget eller stanna kvar i ett tält. Men då skulle hans tältkamrat fortfarande kunna fortsätta uppåt tillsammans med de andra två. Skulle situationen bli allvarlig kunde någon hjälpa vederbörande ned till baslägret utan att påverka de två övrigas chanser. Ja så där gick tankarna på hemmaplan. Men det här scenariot, att en av oss skulle lämna tre fullt friska och motiverade kamrater för att på egen hand gå upp på berget hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Att det också är just Våfflan som står i begrepp att göra det är nästan mer än jag kan klara av. Jag känner mig helt apatisk när insikten slår mig.
     Stämningen i tältet är inte bra. Våfflan rafsar snabbt ihop sina grejor men har sinnesnärvaro nog att be om den ena VHF-radion. Från och med klockan sex skall vi ha passning varje hel timme. Med Johans uppmaning att hålla radion så varm som möjligt ger han sig iväg.
     Efter 20 minuter kommer Kevin och Kevin och berättar att Steve håller på att få spelet totalt. Situationen hos jänkarna tycks påminna om den vi har haft hos oss på morgonen. Johan visar än en gång prov på fina egenskaper när han på sin bästa amerikanska accent försöker få Steve att sansa sig. Tio minuter senare är Steve på väg, springande, med sin packning i Våfflans fotspår. Nu är Kevin och Kevin lika knäckta som jag.

På eftermiddagen inträder dock en väderförbättring i baslägret. Vinden minskar, lufttrycket stiger något och det blir inte alltför otrevligt utomhus. Vakterna vidhåller nu att en förbättring är på gång samtidigt som de meddelar att två tält har försvunnit från Nido, ytterligare ett är förstört där, att ett tält har kollapsat i Canada och att det fortfarande blåser hårt uppe på berget.
     Klockan sex slår vi på radion men får ingen kontakt med Våfflan trots ideliga anrop. En timme senare, klockan sju, får vi dock kontakt. Mottagningen är mycket dålig och det är efter många omfrågningar vi förstår att Våfflan nu befinner sig i det största av de tre vindskydden uppe i Berlin. Steve är med honom och det finns flera andra personer där också. Nido såg ut som ett slagfält men Johans kupoltält stod kvar. Han är trött men vid gott mod och hoppas att kunna ta toppen följande dag.

Kvällen kommer och det är med tungt sinne jag försöker ägna mig åt de praktiska bestyren med middag och disk. Slutligen är det dags för ännu en natt i baslägret och när jag sluter ögonen vill en bild inte lämna näthinnan. Den där fantastiska morgonen den första augusti -99 på toppen av Mont Blanc. Vilken dag det var!

El Viento Blanco - den vita vinden - på Aconcaguas topp. Skulle vi nå toppen?

forts »»»

 

"You pick the place and I’ll choose the time
and I’ll climb
The hill in my own way
just wait a while for the right day
And as I rise above the treeline and the clouds
I look down hear the sound of the things you said today"

Fearless, Pink Floyd 1971

 

Bestigningen

28 december

Nido de Condores, 5 350 m

 

Ännu en natt passerar i Plaza de Mulas. Inte för att den har speciellt bråttom när den gör det. Man har svårt att tro att den faktiskt har en tid att passa. Men med den förbannade vinden och en hagelskur i ryggen ger den till sist upp och låter en blek och kall morgon ta över. Jag ligger några minuter och försöker samla ihop alla morgnar med tältplatser den senaste tiden men är inte säker på att jag får ihop dagarna i rätt ordning. Och hur många dagar är det egentligen? Skärpning nu, tänker jag, det här vill du ju minnas efteråt. Få se nu. I går var vi här i baslägret. Och i förrgår. Morgonen före det låg vi i Nido, det var ju då tältet pajade. Och dagen innan var det julafton. Hur länge sedan är det nu...tre dagar? Nej fyra. Och dagen innan kom vi upp från Canada. Nej vänta...vi låg ju en hel dag i Nido och tog igen oss så vi kom alltså upp dagen före det. Och dagen före det låg vi i Canada. Nej vänta här, det där är fel. Vi kom upp till Nido dagen före julafton, den 23:e. Det var då Våfflans sovsäck hade gått sönder. Just det. Och före det, hur många nätter sov vi i Canada? Två var det väl... jo två. Tusan också, det här kommer att bli ett helsike att få ordning på efteråt.
     Jag kommer att tänka på en annan natt, 1984 i Indien, ute på vischan någonstans mellan Jaipur och Delhi. När jag blundar ser jag ett träd fullt med eldflugor under den gnistrande södra stjärnhimlen. Det är inte kallt. Möjligen svalt efter dagens tryckande värme. Och inte blåser det heller. Det finns en del ord som inte känns rätt att använda i Indien och blåser är ett sådant. Däremot andas luften om nätterna. Och vadå ont i ryggen? Inte den gången. Just nu byter jag gärna det här tältet mot den där glödande trädkronan. Eller skulle jag det förresten? Allt det där hände ju på en annan, betydligt fuktigare och varmare planet känns det som.
     Men åter till verkligheten. Jag masar mig ut för att hämta en flaska iskallt vatten och noterar att det fortfarande är vindigt men ändå långt ifrån stormstyrka. Molntäcket är ganska tjockt och dansar snabbt fram över bergen. Inte alltför illa ändå. Sedan sätter jag igång med frukosten. Johan och Henke har också vaknat och delar på ett kök i den motsatta absiden så jag har gott om svängrum för mig själv. Jag börjar kunna de här morgonbestyren nu. Först rotar jag fram en påse soppa, bröd, pålägg, te och socker ur en gul packpåse. Kåsan och skeden ligger på marken bredvid. Var är den lilla vispen? Där. Sedan pumpar jag upp trycket i bränsleflaskan med 15-20 tag. Sedan skall brännaren tändas. Tändaren ligger i den lilla röda Tupperware-burken. Sedan fyller jag en kastrull med vatten och placerar ovanpå brännaren. Ett lock ovanpå. Efter denna ansträngning ålar jag mig stönande ner i sovsäcken igen och lägger mig på rygg och lyssnar till brännarens väsande tills vattnet sjuder upp. Det brukar ta ca 10 minuter. Läpparna är nariga och spruckna och den förbaskade skäggstubben kliar. Det drar litet kallt runt öronen.
     - Är ni laddade för en liten promenad idag då grabbar?
     - Absolut!
     - Självklart! Vi kan ju inte låta Våfflan bli den ende av oss som tar toppen.
     - Nej för helvete, den tillfredsställelsen ska vi inte unna honom.
     - Om han tar den ja. Som det ser ut nu så lär han nog sitta fast i sitt lilla vindskydd.
     - Säkert. Hur känns det själv då?
     - Äh kroppen känns helt ok. Rätt förvånande faktiskt. Men motivationen har ju fått sig en törn.
     - Joo...
     - Hur gör vi med tältet? Det får väl stå uppsatt eller?
     - Ja, och vi lämnar allt vi inte behöver. Utom kläderna, säckarna och käket.
     - Och kameran. Jag går inte upp på den där toppen utan en kamera.
     - Hur gör du med stickningen Johan?
     - Ta med den Johan. Det blir en kanonbild. Du vid röset, stickande på din halsduk.
     - Njaa he he.
     Efter frukosten går det ganska fort att packa ihop. Vi behöver ju bara rulla ihop liggunderlagen och sovsäckarna och stuva ned mat, bränsle, kök och kläderna i ryggsäckarna så är vi klara. Kevin och Kevin går också upp idag och vi blir klara för avfärd ungefär samtidigt. Efter en sista kontroll av tältlinor och stormmattor på mitt Hillebergtält ger vi oss av. Dock utan Johans stickning.
     Även utan tältet på ryggen känns packningen tung. Johan och Henke klagar också. Jag räknar ut att det här är fjärde gången jag lämnar baslägret för att gå upp på berget. Måtte det inte bli fler gånger. Fyra får räcka. Fram till Conway Rocks går det bra men därefter blir det bara tyngre och tyngre. När vi till slut passerar Canada börjar dessutom vindbyarna att kasta rött damm i munnen på mig. Sabla elände. Kevin och Kevin hänger också med huvudena men Johan och Henke ser fortfarande starka ut. Allting är givetvis en mental grej också. Vid en paus ungefär halvvägs mellan Canada och Nido föreslår Johan att vi kanske skulle kunna kämpa oss ända upp till Berlin.
     - Inte utan en rast i Nido först, säger Henke.
     - Självklart. Vi stannar och vilar och käkar i Nido en stund, men sedan kanske vi skulle kunna puscha upp till Berlin innan mörkret faller.
     - Not to Berlin, säger en Kevin. Not me. I’m exhausted. I’ll chrash in Nido tonight.
     - Yeah.
     - Sorry Johan, säger jag och skakar på huvudet. Jag tror inte jag pallar ända upp till Berlin heller.
     - Ronee, you can stay in our tent if you like, säger Kevin Lund. Right Coop?
     - Yeah sure. You can stay with us Ronee.
     - Thanks guys. Ok Johan, jag stannar med jänkarna så kan du och Henke fortsätta till Berlin. Jag går upp i morgon bitti istället.

Vi har försökt få radiokontakt med Våfflan några gånger under dagen utan att lyckas, men när vi närmar oss Nido får vi kontakt och Johan meddelar att vi är på uppgång och eventuellt tänker försöka gå ända till Berlin. Våfflan säger att det blåser som sjutton där uppe och att ingen har kunnat göra någon toppattack idag. Maten är så gott som slut och humöret dalar men Steve håller honom sällskap och vi är välkomna upp. Det är trångt i vindskydden säger han, men flera personer har lämnat Berlin och gått ned under dagen så det finns plats åt oss om vi kommer.
     När vi till slut är uppe i Nido är jag ordentligt utpumpad. Vi stapplar bort till Johans och Henkes tält som verkar ha stått rycken bra under de senaste dagarnas oväder. Vår depå verkar också vara orörd och jag tar fram en av mina packpåsar med de sista matransonerna. När Kevin och Kevin har fått upp sitt kupoltält kryper jag in till dem och vilar innan vi lagar till något varmt. Efter någon timme stoppar Johan och Henke in sina huvuden och säger bye bye och ger sig av vidare upp mot Berlin.
     Jaha, tänker jag och känner mig som den sista negerpojken. Vad är det som händer här egentligen? Och vem eller vilka är det nu som har de bästa oddsen att nå toppen? Jag gissar på Steve och Johan i första hand. Det känns litet snöpligt eftersom jag själv fortfarande känner mig skapligt stark. Men ingen panik. Jag känner att jag gör rätt i att stanna här. Mina egna möjligheter skulle inte alls må bra av att jag sliter mig hela vägen upp till Berlin den här dagen bara för att sedan stå inför en lång topptur i morgon. Nej, det här är rätt för mig. Jag sover här i natt, går upp till Berlin i morgon och tar toppen dagen därpå. Lugn och fin bara.
     Kevin, Kevin och jag gör det så bekvämt för oss vi kan och ligger sedan och småpratar tills ljudet av tunga steg utanför får oss att tystna.
     - Hi guys, we are back!
     - Johan! Whats up? Did you forget something?
     - No. We just changed our minds about going up. It didnt felt right splitting up like this after all.
     - Hedersknyfflar! Fan vad glad jag blir grabbar!
     Och efter att nyss ha varit deppig är det ändå med en hel del positiva tankar jag några timmar senare överlämnar mig åt nattens famntag. Nu kommer säkert allting att ordna sig!

 

29 december
Camp Berlin, 5 780 m

 

För en gångs skull har natten varit lugn. Helt lugn faktiskt vilket känns overkligt. När jag kryper ur jänkarnas tält på morgonen och går bort till toaklippan uppskattar jag temperaturen till ca tio minusgrader, kanske litet mer. Det blir litet stelt om fingrarna efter några minuter men annars är temperaturen inget problem. Efter två veckors campande har jag vant mig. En sådan här stilla morgon är Nido trots allt en fin plats att vara på och jag går en bit bort och beundrar utsikten västerut. Inte ett moln på himlen. Och ingen svamp runt Aconcaguas topp ovanför mig heller. Någonstans där uppe rör sig säkert ett pärlband av flåsande människor uppför branterna just nu tänker jag. Våfflan och Steve lär vara två av dem. Några kanske redan har brutit och är på väg ned igen medan andra funderar på det. Stackare. Men det finns säkert också de som känner sig starka. Många kommer nog att kunna ta toppen en sådan här dag. Ja, vindskydden är antagligen helt tömda på folk just nu. Gott om plats för oss alltså.
     Efter frukosten packar vi ihop och gör oss klara att gå upp till Berlin. Båda tälten får stå kvar här i Nido så det tar inte lång stund för oss att komma i ordning. Vi har "bara" drygt 400 höjdmeter att avverka vilket inte låter alltför avskräckande men jag känner ändå inte den där rätta gnistan trots det fina vädret. Och dessutom är ju ryggsäcken lika tung som dagen innan. Så fort vi har satt oss i rörelse börjar jag flåsa och hänga med huvudet. Men kroppen rör sig i alla fall framåt i takt med de övriga. Henke tar täten medan Kevin och Kevin bildar kö.
     När vi har korsat platån som Nido ligger på, och ett större snöfält, börjar stigningen. Jag försöker hela tiden tänka positivt och gå i en lugn takt. Inga höga knälyft nu utan släpa gärna fötterna efter marken, mumlar jag för mig själv. Det är ok så. Försök att hålla munnen stängd och andas genom näsan så mycket det går för att behålla så mycket vätska som möjligt. Stanna och pusta ut så fort du känner att du behöver. Bry dig inte om ifall de andra rinner iväg framför dig. Ta det bara lugnt och hitta din egen takt. Tänk på att du har gått från baslägret till Canada på två timmar med samma packning, och höjdskillnaden mellan Nido och Berlin är mer än 200 meter mindre. Det här kommer att gå fint. Det ska vara jobbigt. Såja, ta sikte på den där stenen där framme och vila en minut där.

Efter någon timme ropar jänkarna halt. De har börjat sacka efter till och med mig som inte håller någon högre fart. Det är Kevin Lund som nu ger upp.
     - This is it for me man. I wont make it.
     - Are you sure Kev? It cant be far now and we have all the day.
     - I wont make it to the top anyway so why sit and freeze in a cold shelter up there? No I rather go down. I’ll wait for you in the tent Coop.
     Det är såklart ett klokt beslut. När krafterna sinar och man inte kan återhämta sig skall man givetvis inte fortsätta. Dessutom har Kevin underhållit oss med en skrällande hosta de senaste dagarna så han har inte varit i bästa form heller. Det vore säkert dumt att pressa honom att fortsätta. De båda kompisarna från Colorado tar farväl av varandra där på stigen och sedan vänder Kevin tillbaka. Coop och vi andra fortsätter uppåt.

Ungefär en timme senare är vi alla uppe. Sista biten har jag spagetti i benen och flämtar efter något att dricka, men jag är inte alltför långt efter Johan och Henke. Men det var en pärs.
     Själva lägerplatsen är inte mycket att hurra för. Det är kargt och stenigt förstås, med undantag av några små, hårda snöfält. På två mindre avsatser, en alldeles ovanför den andra, finns tre hundkojor av trä. En större och två mindre. Vi väljer den nedre avsatsen med de två mindre vindskydden. En liten bit bort slutar alltsammans i ett bråddjup och jag börjar förstå hur Veronica kunde ramla ned och slå ihjäl sig. Berlin är ingen bra plats för brännboll precis. I alla fall inte om man tillhör utelaget.
     Men utsikten västerut är fantastisk. När vi har lagt ut våra liggunderlag och sovsäckar i den närmaste kojan och kommit igång med snösmältningen kan jag inte låta bli att gå bort till kanten av stupet och bara stå och stirra på alltsammans. Bortom alla de underliggande bergen kan jag se ett mörkare band och jag gissar att det är Stilla Havet. Jag har ju läst att man skall kunna se ända till havet härifrån. Jag står och kisar men är inte riktigt säker på vad det är jag ser egentligen. Men jag bestämmer mig för att det nog är Stilla Havet ändå. Om inte annat så låter det ju bra.

Läger 3, Camp Berlin. Vi fick privilegiet att bo i den vänstra hundkojan.
     

Utsikten västerut från Berlin värmde i den bitande kylan.
     

Berlin är en kall plats. Rejält kall faktiskt. Mina fingervantar räcker inte riktigt till här uppe så jag kryper in i vindskyddet för att ta fram mina varma dunisar ur ryggsäcken. Och upptäcker att de inte finns där.
     - Neeeej...inte det!
     - Vad står på?, säger Henke.
     - Mina dunvantar ligger kvar i Nido. I depåsäcken. Det är ju katastrof!
     - Det var illa Rune.
     - Illa? Utan vantar i morgon kommer jag ju att frysa händerna av mig!
     Det finns bara två saker att göra. Antingen måste jag skena ned till Nido igen, rota fram vantarna, och sedan återuppleva vandringen hit upp. Och det måste ske snabbt innan mörkret kommer. Men tänk om de inte ligger i Nido heller? Tänk om de ligger kvar nere i tunneltältet i baslägret? Hemska tanke, i så fall skulle jag ju skena omkring och trötta ut mig på berget till ingen nytta. Nej, att återvända till Nido är ett alternativ jag inte alls känner för. Det kommer helt enkelt inte på fråga.
     Då återstår att hitta någon här i Berlin som vill låna ut sina vantar eller har ett extra par. Plötsligt kommer jag på lösningen. Våfflan. Jag måste helt enkelt leta rätt på honom innan jag somnar ikväll och be att få låna hans egna vantar. Men tänk om han inte lyckas ta toppen idag och vill göra ett nytt försök i morgon? Nej, känner jag Våfflan rätt så kommer han att satsa allt på att ta toppen idag. Jag får helt enkelt sitta och hålla utkik efter honom.

Vi sitter ute och äter medan vi ser solen sjunka och färga bergen i ett gulrött sken, vilket är vackert, och vi ser de första trötta klättrarna komma nedstapplande efter dagens toppförsök, vilket är intressant. Att döma av alla tummen-upp verkar de flesta ha nått toppen idag. En av de första vi får syn på är Steve.
     - Steve! Over here! Did you make it?
     - Yeah!, hojtar Steve och viftar med armen. I made it!
     - Great! Congratulations man!, ropar vi alla i munnen på varann och samlas runt Steve för att dunka honom i ryggen och få alla detaljer.
     - Where is Wolfgang?, frågar Johan.
     - Last time I saw him he still had about an hour to the top. I passed him on my way down. He was exhausted but I’m sure he finally made it. He is a fighter. The upper part is very loose and steep but I’m sure you guys will make it too. Sorry, but I have to rush down before dark hits. Good luck!
     Säger Steve och ångar iväg. Vi står med gapande munnar och undrar var den mannen får sin energi ifrån.

Två timmar senare står jag fortfarande lutad mot klippväggen vid den övre avsatsen och väntar på att Våfflan skall komma ned. De flesta som gav sig iväg i morse är redan tillbaka, men fortfarande ingen Våfflan. Det är kyligt att bara stå så här och jag längtar efter sovsäcken. Några av de jag frågar säger sig dock ha sett honom under nedfärden så det är bara att vänta. Men litet orolig börjar jag ändå bli. Nu när solen är på väg ned och skuggorna växer kan det inte vara alltför roligt att ta sig ned för branterna.
     Precis när jag bestämmer mig för att bli nervös på allvar ser jag en figur sakta komma nedstapplande ovanför mig. Äntligen kommer Våfflan och jag drar en suck av lättnad inombords. Några minuter senare är han nere på avsatsen och känner igen mig. Fan vad han ser sliten ut tänker jag när han kommer fram. Två veckor i fält utan rakhyvel har ju satt sina spår men det är de senaste dagarnas ansträngning som syns mest.
     - Tjena polarn, säger jag. Hur gick det, tog du den?
     - Hej. Ja, jag grejade det, säger han utmattad.
     - Man får gratulera. En tuff tur ser jag.
     - Tack. Ja det var fanimig på håret. Jag trodde faktiskt inte jag skulle palla ett tag. Sista biten är för jävlig.
     Det blir inte mycket mer sagt. Våfflan är helt slutkörd och vill bara in och lägga sig i säcken. Jag förstår honom. Innan vi skiljs får jag i alla fall låna hans vantar. Tack och lov för det. Nu har jag också fått en ärlig chans i morgon.

Jag återvänder till vindskyddet och kan äntligen åla ner i sovsäcken. Till att börja med behåller jag alla kläder på utom dunjackan. Fleecen, understället, byxorna, fingervantarna och mössan djupt nerdragen. Kängorna drar jag motvilligt av mig men senare kommer jag att stoppa ner även innerskorna i säcken. Hade ytterskorna fått plats hade jag tagit dem också. Långsamt, långsamt börjar det kännas drägligt. Temperaturen utomhus är -15°C men sjunker snabbt nu när skymningen kommer.

 

30 december
Aconcaguas nordtopp, 6 962 m

 

Järnspikar vad det är kallt! Ett kungarike för ett hett skumbad. Men tack och lov att det är vindstilla i alla fall. Det är bistert nog ändå. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag står och stampar i mörkret utanför vindskyddet. Vid fötterna fräser och hostar min brännare och jag kämpar mot lusten att stoppa in den innanför byxorna. Sikten är obefintlig men vi har pannlamporna på och de dansande ljuskäglorna - nej ljuskäglor är fel ord, det handlar mer om det ljussken ett flämtande värmeljus avger - skvallrar om att Johan och Henke också är i farten. Coop ser jag inte till. Jag vill ner i säcken igen. Vill, vill! Jag försöker få i mig så mycket energi jag bara kan men det är stört omöjligt att få ner en hel påse Wildlife Chicken Hot Pot vid den här tiden på dygnet. Jag tvingar i mig halva påsen men sedan är det stopp. Det får bli soppa och choklad i stället. Jag måste ju få i mig så mycket som möjligt. Sedan måste vattenflaskorna fyllas på igen. Så det blir till att smälta ännu mer snö. Jäkla evighetsgöra! Jag stampar vidare och försöker röra på lederna.
     Halv sju är vi klara. Coop också. Några svaga ljus i mörkret ovanför oss visar att folk redan har börjat ge sig iväg. En sista koll att kameran är med och vattenflaskorna innanför jackan den här gången. Temperaturen är nästan 20 minusgrader och något lärde man sig ju på Mont Blanc. Sedan bär det iväg.

Att det alltid skall vara så jobbigt i början. Att man nästan går på knäna efter flera timmars ansträngning är ju lättare att förstå, men att det skall behöva ta emot så förbålt bara efter hundra meter! Det känns inte direkt uppmuntrande. Inte när man vet att man har 1 200 höjdmeter att avverka i tunn luft och att man inte kan påräkna någon vila förrän långt in på eftermiddagen när man är tillbaka. Fast just den vetskapen är kanske en del av förklaringen. Det är lätt att börja tänka att nej det här kommer jag aldrig att klara och varför i helvete håller jag på med sånt här självplågeri. Och genast börjar man flåsa och hänga med huvudet. Så mycket är nog en mental grej. Men det handlar förstås också om att kroppen inte har hunnit komma upp i arbetstemperatur än. Man känner rätt tydligt när den gör det och det gäller att ta sig till den punkten så skonsamt som möjligt. Och att sedan balansera där. Andra andningen som vi säger. När man väl är där brukar det kännas bättre och den känslan kan sedan hålla i sig flera timmar.

Vi använder lätta teleskopstavar när vi går, och de är ovärderliga i mörkret. Utan dem hade det gått mycket långsammare uppför. Man blir inte alls lika trött i armarna heller som man annars blir utan stavar. En bra sak, att gå med stavar.
     Efter någon timme har det blivit så pass ljust att jag kan urskilja omgivningarna. Torra, vindpinade klippor och grus. På den här vindutsatta sidan finns det heller nästan ingen snö alls att tala om. Några små fläckar här och där bara. Men det är fortfarande bitande kallt. Vi närmar oss Independencia Hut, ett knippe bräder som gäller för att vara det högst belägna vindskyddet i världen när Coop kastar in handduken. Han har sladdat i kön hela tiden och nu vänder han helt sonika om och går ner igen. Det ser ganska lockande ut men jag känner mig faktiskt inte alls så slut som jag har befarat. Coop och jag vinkar åt varandra men sedan vänder jag mig om och fortsätter uppåt. Den där andra andningen känns inte alltför långt borta där jag traskar på, långsamt långsamt men kanske bara tio-tjugo meter bakom Johan och Henke. Men det är synd att Kevin och Kevin inte kommer att ta toppen. Det hade varit kul att inspektera toppröset tillsammans med dem. Eller med en av dem åtminstone eftersom vi har blivit litet av kompisar. Men c'est la vie.
     Vi kommer fram till Independencia. Det restes redan 1951 och namngavs som en hyllning till den folkkäre presidenten Juan Peron. Numera är vindskyddet fallfärdigt och ser ut att möjligen vara lagom stort åt två personer med lätt packning. Men enligt uppgift skall tre eller fyra personer kunna få rum därinne. Men det vete tusan. Platsen ligger litet skyddad bakom en klippa på 6 400 meters höjd. Nytt höjdrekord alltså.
     Vi pustar ut en stund. Hittills har det gått riktigt bra och såvitt jag kan se av leden verkar den närmaste biten inte bjuda på några problem heller. Det är inte speciellt brant och strax ovanför Independencia viker leden av till höger och fortsätter utmed en vågrät passage med det passande namnet Windy Crest. Möjligen borde den ha hetat Steep Windy Crest istället, men mannen som namngav den kanske aldrig tittade ned.
     Jag hade nyss kommit in i en bra lunk så jag vill inte stå still för länge. Jag fortsätter femtio hasande steg uppför leden och stannar och flåsar en stund. Femtio steg, flås, femtio steg, flås. Så där håller det på tills Johan och Henke sakta går förbi mig. Dagens ungdom, tänker jag. Ingen respekt alls för oss äldre. Men ute på Windy Crest kommer jag ifatt grabbarna igen.

Windy Crest.
     

Det är en fin dag för en toppbestigning. Nästan ingen vind alls och nu när solen kommit upp stiger temperaturen också och det börjar rentav kännas varmt på ryggen. Ibland drar några moln fram alldeles över våra huvuden men de blå gluggarna överväger. Håller det här i sig kommer det att gå bra alltsammans. Humöret skulle ha varit på topp om det inte vore för en liten skitsak. Nej, ingen liten förresten. Jag behöver gå på muggen.
     Vid bortre änden av Windy Crest har det uppstått en mindre folksamling och när vi kommer fram förstår vi varför. Leden tycks försvinna rakt in i berget. Eller det ser ut som om det har gått en lavin av grus och sten just här. Jag betraktar hur några personer har tagit sig ett par meter upp och står tungt framåtlutade och flåsar. En av dem tar ett steg upp men glider tillbaka i gruset och tvingas parera med andra benet och stannar omedelbart upp och flåsar tungt. Jaha, tänker jag, då är vi alltså framme då. Den lätta delen av leden är gjord och nu återstår bara 400 höjdmeter av löst undanglidande grus och småsten. Det här är alltså den berömda Canaletan.

Vissa saker hör ihop. Vad vore Helan utan Halvan till exempel? Kräftor utan små fåniga hattar? Vem skulle minnas Arkimedes idag om han bara haft dusch? Om jag säger Cyrano de Bergerac ser nog många en stor kran framför sig. Exemplen är många och likadant är det med Aconcagua. Pratar man om normalrutten kommer man förr eller senare in på Canaletan. Canaletan är den rasbrant som är sista utmaningen före toppen om man kommer via normalrutten. Jag har väntat mig någonting mer i stil med en ränna eftersom det spanska ordet canal betyder just kanal eller ränna. Men nu när jag står här ser jag varken kanaler eller rännor. Inte för att jag är pigg nog för att titta efter närmare heller. Jag sitter på en större sten och pustar ut medan jag ser hur Johan och Henke tar några hasande steg uppför bråten. Johan som ju säkert är tjugo-trettio kilo lättare än Henke halkar inte omkring alltför mycket utan tar sig ganska lätt uppåt, trippande och klivande på de större stenarna, medan Henkes fötter mal som två propellrar i gruset. Det ser inte alltför lustfyllt ut.
     Det är inte med någon större entusiasm jag faller in bakom Henke. Men jag ser att Johan redan har kommit ett tiotal meter upp så uppenbarligen går det ju att ta sig fram i alla fall. Jag tar ett andetag och hugger in på eländet. Efter bara några meter stannar jag upp med bultande hjärta och ser mig vilt omkring efter fastare mark. Jag sneddar ut åt sidan och går sedan långsamt i vida serpentinsvängar medan Johan och Henke tycks hålla en mer direkt linje. Långsamt, långsamt går det. Men det går.
     Jag söker mig ut på högra flanken där det ser ut att vara litet fastare terräng. Till min förvåning går det ju riktigt bra. Brant och jobbigt, jovisst, men jag vinner höjd. Jag närmar mig flera personer som för bara en kort stund sedan var långt ovanför mig men som nu står och flämtar och knappt kan ta sig ur fläcken. Till och med energiknippet Henke befinner sig nu nedanför mig, tungt lutad mot en sten och med en flaska i ena näven. Men Johan är fortfarande en bra bit ovanför mig, men det ser inte längre ut som om jag sackar efter honom speciellt mycket. Om det inte vore för det allt större behovet att gå på muggen skulle jag antagligen se ljust på framtiden. Men det är tusan vad det trycker på! Jag inser till slut att nöden inte har någon lag. Det finns bara en sak att göra, hur motbjudande tanken än må vara. Jag börjar se mig om efter en lämplig plats och upptäcker några större stenblock ovanför och ute till höger om mig där marken ser fast ut och där jag kanske kan hitta en bra sittplats. Sagt och gjort. Jag tar mig med lätt glasartad blick upp till stenarna och rundar dem för att gömma mig på baksidan. Och blir stående. På andra sidan sluttar det bara brant utför, underlaget ser ut att vara samma förbaskade grus som på min sida, och några större stenar att skydda sig bakom finns inte så långt ögat ser. Jaha, så var det med det. Det blir till att göra det bästa av situationen och förrätta ritualen just där jag står. Uppe på själva kanten där alla kan se mig tydligt i relief. Strålande grabben. Bara megafon och doakör som saknas. Men ingen tvekan här. Av med dunjackan, ner med hängslena, upp med knappar och blixtlås, ner med brallorna, understället, kalsingarna och ner med ändalykten mellan de två största stenarna. Ingen tid att vara finkänslig här. Så. Och pris ske gud. Halleluja. Vilken lättnad.
     Sanningen att säga är det riktigt trevligt att sitta vänd mot solen så här, med ryggen bekvämt lutad mot en sten och med perfekt överblick över Canaletan. Det finns en del moln och dimbankar runt omkring men just här runt toppen sitter jag i ett blått hål. Och med undantag av en japansk tjej alldeles nedanför mig tycks ingen ha lagt märke till min striptease heller. Nej, alla verkar fullt upptagna med att dubbelvikta studera sina egna fötter. De är inte så många heller. Jag gör tummen upp till japanskan men hennes tomma blick tycks se rätt igenom mig. Vore det inte för att benen börjar somna och jag har en topp att bestiga skulle jag gärna sitta kvar hela dagen. Men Johan håller ju på att skaffa sig ett ointagligt försprång och Henke närmar sig nedifrån, så jag avslutar det jag håller på med, ordnar till klädseln och sneddar ned till leden igen. Och några minuter senare tillhör även jag det flämtande fotskådargänget.
     Tiden går, men om den rusar eller masar sig fram är svårt att säga. Det heter ju att tiden rusar fram när man har roligt eller något obehagligt att se fram emot, som tandläkarbesök till exempel. Och omvänt, att den kryper fram när man har tråkigt eller något trevligt att se fram emot. Men tusan vet om det här är kul eller tråkigt egentligen. Jag antar att tiden går ganska fort i alla fall. Det är svårt att fokusera tankarna på någonting en längre stund utan de pendlar hela tiden fram och tillbaka mellan ren självömkan, dunkar med rabarbersaft, långa skumbad eller bara ett torrt konstaterande av vad som finns framför ögonen. Det vill säga ännu en vickig, undanglidande sten och mina egna kängor. En sak muntrar i alla fall upp mig medan jag sakta avverkar meter för meter. Mina små påsar med nötcreme. Nästan hela förrådet har ju gått åt under de senaste två veckorna men jag har sparat ett tiotal inför just Canaletan. Kylan gör att de är hårdare än knäck, men med tanke på årstiden är ju det ganska passande. Goda är de men jobbiga att suga på samtidigt som pulsen ligger nära max och jag flåsar som en hund. En har jag redan tappat i dammet.

Jag tittar upp och finner att det blåa hålet håller på att sluta sig över mig. Men något väderomslag är det inte fråga om. Det är fortfarande nästan helt vindstilla och molnen är ljusa och påminner litet om lätta dimbankar. Ordet whiteout poppar upp i huvudet men jag slår genast bort det eftersom det inte är någon risk att drabbas av det just här. Kanske på andra sidan, på Polish Glacier, men inte här.

(Whiteout är ett optiskt fenomen som ibland förekommer i mulet väder och kal terräng där marken är is- eller snötäckt. En förutsättning är också att molnet, eller dimman, når ända ner till marken. Orsaken är s.k. multipelspridning av solljus mellan det vita underlaget och molnbasen. Effekten blir att varken horisontlinje, skuggor eller moln kan urskiljas utan omgivningen blir helt konturlöst vit. Whiteout förekommer främst i polarområden eller på glaciärer. En svensk term är flatljus. Man kan nästan säga att det är motsatsen till mörker. Och precis som i mörker ser man ingenting. Man blir i princip helt blind. Och det är just det som är grejen. Att inte se någonting trots allt ljus.)

Jag ser ett krön ett femtiotal meter ovanför mig, kanske litet mer, och jag undrar om det är toppen eller om leden fortsätter vidare bakom krönet. Plötsligt känner jag igen Johans röda dunjacka framför mig. Han är på väg ned! Under några sekunder förstår jag ingenting. Sedan står han framför mig, leende.
     - Hallå Rune! Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag har rusat iväg så här men jag kände mig litet frusen och var orolig för att molnen skulle börja dra in.
     - Det är lugnt Johan, flämtar jag. Jag var tvungen att sätta mig en stund längre ned, det var litet panik där ett tag, annars hade jag nog flåsat dig i nacken. Är det toppen där uppe?
     - Jajamen. Du har bara 20 minuter kvar. Jag hade tur och fick litet blå himmel där uppe också. Fantastisk utsikt men jag känner mig litet svag och kall så jag tyckte det var bäst att gå ner. Drickat är slut också. Jag går ner till Berlin nu. Var är Henke?
     - Han är här nere någonstans. Där. Ute på kanten i den mörka jackan och röda damaskerna.
     - Okey, jag ser honom. Jag säger grattis till toppen redan här Rune, så ses vi senare.
     Medan Johan försvinner nedåt fortsätter jag steg för steg, långsamt upp mot krönet. Stavarna ritar två spår i gruset bakom mig och efter bara tio-tjugo steg stannar jag och vilar. Jag är väldigt, väldigt trött nu men förstår ju att jag strax kommer att nå toppen. Om nu bara det här förbaskade molnet jag är på väg upp i kunde lätta också.
     Alldeles under själva toppen följer leden en smal hylla åt vänster och jag stannar till en sista gång och tittar efter Henke. Han är fortfarande en bra bit under mig och står och vilar med blicken vänd uppåt.

Ögonblicket jag har väntat på i över ett år har kommit. Bara fem meter kvar nu. Fem meter. Jag har tid att sitta här och smaka på den karamellen ett tag. Det finns ingen anledning att puscha längre. Jag låter pulsen gå ned och sitter och filosoferar en stund. Sedan bestämmer jag mig för att gå de sista stegen upp till toppen och invänta Henke där. Klockan är strax efter ett.
     Jag kommer upp på en bred gråbrun platå, kanske tjugo meter tvärs över. Den främre delen består av sönderbrutna, vittrade stenblock medan den bortre verkar vara en öppen yta. Inte mycket att skriva hem om egentligen. Vid ett meterhögt lättmetallkors några meter bort står två personer och fotograferar varandra några minuter innan de vänder tillbaka ned. Det finaste att vila ögonen på en molnfri dag är annars den vindlande kammen ett par hundra meter österut till sydtoppen. Tyvärr är inte detta en molnfri dag men jag har ju sett bilder på kammen så jag vet att den finns där. Sikten pendlar mellan femtio-hundra meter och av resten av världen omkring mig ser jag ingenting. Kanske bäst att inte gå för nära kanten på andra sidan tänker jag och sätter mig istället bredvid korset som markerar södra hemisfärens högsta punkt. Korset är invirat i vimplar, sjalar och tygstycken och överallt sitter meddelanden fastknutna eller tejpade. Hade jag varit litet piggare hade jag säkert lagt märke till att det hänger en liten röd julstrumpa där också. Men jag är inte direkt i form för något högskoleprov just nu så jag sitter bara som en annan sfinx för mig själv. Tittar tungt rakt fram och tänker inte på något speciellt. Jag bara är.

Efter en stund rör sig någonting i ögonvrån och jag reser mig upp och går fram till kanten. Det är Henke. Jag betraktar hans sista ansträngning upp till toppen och möter honom med en kram.
     - Grattis Henke.
     - Åh tack Rune. Grattis själv.
     Vi delar på en del av det återstående vattnet och Henke ger mig en av sina sista powerbars. Snällt av honom. Jag vet inte om vi njuter av stunden direkt. Tröttheten och den dåliga sikten medger inte mycket mer än att bara stå där och andas tungt. Se sig omkring på stenarna och varandra. Byta några få ord om vandringen upp. Annars finns inte mycket att säga egentligen. Det är ändå ett starkt tillfälle och vi delar upplevelsen med varandra.
     Molnet verkar inte vilja lätta från toppen så till slut tar jag ändå fram kameran och vi tar några kort på varandra vid korset. Klockan har hunnit bli två.
     Sedan går vi ned tillsammans.

En trött äventyrare på Aconcaguas topp. Observera Johans lilla julstrumpa. Foto Henke.
     

Från högsta toppen mot sydtoppen. Foto Våfflan.
     

Nedstigningen till Berlin tar några timmar men går utan problem. Till Independencia går det till och med lätt men därefter börjar det bränna ordentligt under fotsulorna. Jag går där och är litet orolig att knäna skall börja gnissla, men det är en obefogad oro och jag slås av hur bra kroppen ändå har betett sig på berget. Och efter den första veckans acklimatisering har jag inte haft någon huvudvärk att tala om heller. Det är inte utan att jag är litet nöjd med mig själv.
     Det har redan börjat skymma när Henke och jag närmar oss Berlin och jag stannar till en stund strax ovanför vindskydden och studerar hur den sjunkande solen får bergsidan att glöda. Ganska fint ändå. Sedan går jag ned och får en kram av Johan. Varken Coop eller Våfflan är kvar och vi utgår från att de vid det här laget befinner sig i baslägret. Men vi tänker stanna här över natten. Att sedan få varm vätska i magen och krypa ned i sovsäcken efter att ha bestigit Aconcaguas högsta topp känns som en försmak av en välbehövlig semester.

Från nedstigningen från toppen. Berlin strålar välkomnande i skumrasket.

 

31 december
Nyårsafton, Plaza de Mulas

 

Morgonen kommer med kyla och stela leder. Det känns overkligt att ligga där på trägolvet i hundkojans mörker och tänka på gårdagen. Några ögonblicksbilder kommer för mig men annars är alltsammans ganska otydligt.
     Vi intar en spartansk frukost utanför vindskyddet, fyller våra vattenflaskor med smält snö, förhoppningsvis för sista gången, och packar ihop. Och så iväg. Knakande och knarrande till att börja med men efter en stund mjuknar lederna och det flyter på riktigt bra.
     Det tar inte ens en timme för oss att komma ned till Nido. Medan Johan och Henke tar ned sitt kupoltält undersöker jag depån. Och jodå, där ligger mina nya, svindyra dunvantar och väntar på att få komma upp till toppen. Sorry kompisar, tänker jag, men ni har i alla fall fått vara ute och rest.
     Vi städar upp och fördelar alltsammans så gott det går på våra tre ryggsäckar och fortsätter sedan ned mot baslägret. Ju längre ned på berget vi kommer, desto varmare blir det. Eller mindre kallt snarare. Det är ju fortfarande minusgrader, ganska många också, men varje gång solen tittar fram bakom ett moln så värmer det i ansiktet. Törsten börjar sätta in ordentligt. Vi passerar Canada och det känns litet som att vara på väg hem.
     När vi kommer fram till det sista isfältet ovanför Plaza de Mulas står två figurer och väntar nedanför. Jag känner mig fullständigt tömd på energi men när jag ser Kevin och Kevin kan jag inte låta bli att vinka. När vi till slut är igenom isfältet och kommer fram till dem tas vi emot med ryggdunkningar, vatten och kex. Kex! Bara en sådan sak. Vilka hyvens grabbar!
     - Welcome down! Did you guys make it?
     - Yeah! We did!
     - Great! Here, have a cracker grandpa!

Tusan vad skönt det är att vara nere till slut. Jag stjälper av mig ryggsäcken och fyller på mina två vattenflaskor från rinnande vatten vid kanten av isfältet. Jag gissar att vi ser en smula härjade ut för jänkarna propsar på att bära min och Henkes ryggsäckar den sista biten fram till mitt Hillebergtält. Det känns nästan litet pinsamt men min rygg tycker att det är en bra idé.
     Av mottagningskommitéen får vi också veta att både Våfflan och Steve har lämnat lägret med multransport redan föregående dag. Samtidigt som det är skönt att höra att Våfflan tycks ha sin egen situation under kontroll, så är det ändå tråkigt att inte få avsluta de här dagarna tillsammans med honom. Känner jag honom rätt lär han redan befinna sig i Santiago eller rentav på ett plan till Europa. Nåja, här i Plaza de Mulas vankas det nyårssupé i Refugion om några timmar och tiden fram till dess måste utnyttjas på bästa sätt.
     Först på dagordningen står att gå upp till Fernando Grajales mässtält och hämta Henkes jätteväska med vår övriga packning så vi kan byta kläder. Samtidigt bokar vi vår egen multransport till Puente del Inca. Vi har tur eftersom det väntas in en grupp till baslägret dagen därpå och vår packning kan gå med vändande post redan samma dag. Skönt att få det avklarat. Men ändå inte lika skönt som att få på sig en ny omgång strumpor och dra på sig gympaskorna!

Oskar och Marre kommer förbi vilket är kul. Det var några dagar sedan jag såg dem senast och vi tycks ha gått i otakt uppe på berget. Dagen till ära har de tagit toppen och har nyss kommit ned. Hårda grabbar, men för en gångs skull en smula slitna.
     Sedan går vi bort till två holländare i närheten som har en stor expeditionstunna av hårdplast halvfull med förnödenheter som de vill bli av med. Perfekt för oss som har gjort slut på nästan allt ätbart av vår egen packning. Men eftersom vi själva skall lämna området dagen därpå behöver vi egentligen bara en lunch och litet smått och gott att ha i fickorna på vägen. Frukosten kan vi klara själva. Vi baxnar när vi ser vad holländarna har att erbjuda. I tunnan har de hela skinkor, inte helt olika våra svenska julskinkor, något mindre bara, och hela Gouda-ostar och påsar med pasta och ris och allehanda konserver. Russin givetvis och en hel del chokladkakor och powerbars. Mulan som bar hit den där tunnan gjorde verkligen skäl för traktamentet. Vi plockar på oss en ost och litet snask, det får räcka.

Därefter går vi ned till Refugion för att duscha före middagen. Eduardo, föreståndaren, tycks vara en man med gott minne för han hälsar hjärtligt på oss när vi kommer. Johan förklarar att vi vill snygga till oss i etablissemangets hygienavdelning och Eduardo skiner genast upp och förklarar att såpa och stålull finns att köpa i kiosken. Som tur är har jag en liten flaska hederlig svensk duschcreme med mig så jag tror jag klarar mig ändå. Glada i hågen betalar vi de tio dollarna per person och går ned genom en råkall trappa bredvid huvudentrén. Här skall lögas, borstas, skrubbas, tvagas och duschas så det står härliga till. Och finns det bastu så inte mig emot.
     Givetvis visar sig ställets hygienavdelning påminna om någonting helt annnat än den varma, ångande, välkaklade duschinrättning jag har hoppats på. Nog för att det är en duschinrättning alltid, men den här ser ganska skamsen och håglös ut. Det finns några bås utefter ytterväggen och när jag kikar in i ett av dem ser jag att de är kombinerade duschtoaletter. I det lilla utrymmet finns en sprucken toalettstol i ena hörnet, givetvis översvämmad, och en droppande duschslang som sitter uppsatt i en krok på den obehandlade träväggen mittemot. Ovanför toalettstolen drar en uppfriskande ström av svinkall luft rakt in genom ett sprucket fönster. Men om det bara går att få fram varmt vatten ur den där slangen så antar jag att man ändå kan kalla stället för en duschinrättning.
     Alltnog, Johan är redan inne och rumsterar om i ett annat bås intill och eftersom den där varmvattenberedaren som står i hörnet och ser ut som en blindgångare från Falklandskriget kanske bara innehåller några få liter varmt vatten gäller det att sätta fart. Jag skalar av mig kläderna vid en bänk och tar med mig creme och en handduk in i det lilla utrymmet. Och si! Inte hett, inte ens varmt, men faktiskt ändå hyfsat ljummet vatten rinner i en trött stråle ur slangen när jag vrider på en gnisslande kran. Jag vrider och vrider på kranen tills jag nästan har demonterat den från väggfästet men mer vatten än den första trötta strålen tycks inte gå att klämma fram. Nåja, inte hänga läpp för småsaker här tänker jag och ställer mig med hopknipen mun under strålen. Något muntert gnolande kan det inte bli tal om men efter tio minuter verkar jag ändå ha fått av mig de värsta smutslagren. Fast av det stigande vattnet runt anklarna att döma tycks det givetvis vara stopp i golvbrunnen också. Men vadå, vad får man för tio dollar i världen nu för tiden?
     Efter detta äventyr återvänder jag upp till den halvfulla restaurangen. Och när jag kliver in genom dörren passerar jag som den naturligaste sak i världen en julgran vid min högra sida. Bara så där. Vad tusan gör en svensk julgran på det här gudsförgätna stället hinner jag tänka innan jag kommer på att man faktiskt firar jul även på andra håll i världen. Antagligen även i Argentina. Men det är med en hel del misstro jag betraktar trädet. Eventuellt är den av plast men visst tusan är det en julgran. Med en ljusslinga virad runt grenarna och pyntad med glitter och kulor och allting. Riktigt stämningsfullt och det är inte utan att suget efter Janssons Frestelse, glögg och Kalle Anka infinner sig. Min verklighetsuppfattning gungar till litet grann men jag försöker låtsas som ingenting och tar sikte på vårt bord vid ena kortväggen och slår mig ned bredvid Kevin och Kevin. Vi beställer en omgång choklad och sitter och småpratar medan lokalen långsamt fylls inför middagen. Förutom folk och trämöbler är lokalen dekorerad med vimplar, flaggor, ja till och med väl insvettade t-shirts, på varje ledig yta. Allt är givetvis signerat med namn, årtal och nationalitet. På väggen intill vårt bord hänger en svensk flagga och vi svenskar ser till att våra egna namn och dagens datum hamnar på den.
     Eduardo och några hantlangare har dukat upp aftonens middag på ett långbord intill. Buffé alltså. Två stora uppläggningsfat med sådana där jättestora argentinska revbensspjäll som landet är så beryktat för, ett jättefat med stekt klyftpotatis och till sist ett fat med kokta grönsaker. Och rödvin till. Allting får magen att låta som en gammal tvåtaktsmotor.
     Det känns som en evighet men till sist kan vi i alla fall gå fram och börja ta för oss. Inte nog med att de där spjällen är bara obetydligt mindre än brunnslock, de är dessutom nästan fem centimeter tjocka på sina ställen. Var skall man få plats med potatisen och grönsakerna? Kanske bäst att gardera sig med två tallrikar ändå.

Refugion. Restaurangen ligger i övervåningens vänstra del.
     

Så får man då till slut smörja kråset. Förutom huvudrätten blir det även chokladkaka och fruktkompott och kaffe till dessert. Jo, och en sak till. Skumpa. Eller rättare sagt mousserande vin. Men det har precis samma effekt på alla matgäster som riktig skumpa. Så nog blir kråset smort alltid. Och det sjungs visor också. En munter tillställning på det hela taget. Och det är ju inte vilken nyårsafton som helst, utan räknar man från år noll så är ju det här det riktiga millenieskiftet.

När klockan till slut närmar sig tolvslaget tar vi på oss ytterkläderna och går ut på planen utanför ingången med de sista dropparna i glasen. Tydligen skall Eduardo och hans kompisar fjutta på några smällare. Och vi vill ju inte vara oartiga nu när de har gjort sig sådant besvär med middagen. Så här skall minsann oooas och åååas även om det bara är några tomtebloss som fräser i snön.
     Några tomtebloss blir det dock inte. Inte ens en liten häxpipa. Däremot far riktiga raketer mot skyn från mässtälten uppe vid baslägret och från en punkt högt upp på berget som vi gissar är Canada. Riktiga fyrverkerier!
     - Oooo!
     - Åååh! Kolla!
     - Det var det jävligaste! Gott nytt år förresten!
     - Vart åker vi härnäst grabbar?
     - Hem!
     - Äh förstör inte stämningen nu!

_________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Norge - Store Skagastölstind
Norge - Bessedörtind

 

Rune Ahlström