Aconcagua / Den vita vinden

Resan

13 december

Buenas Dias senores

Något är fel. Det känns inte alls som jag har förväntat mig att det skall göra när vi ankommer till flygplatsen i Santiago de Chile. Jag har förväntat mig horder av tjattrande taxiförare, backpackers och äventyrare dignande under bördor, skrikande mottagningskommiteér, rappakalja strömmande ur spräckta högtalare, hindrande bagagevagnar, vilsekomna gråtande barn, panik- såväl som glädjescener, ryckande fingrar i armar och kläder, kort sagt kaos. Faktum är att jag har sett fram emot allt detta. Men det här är inte Katmandu, Nepal. Det är bara de reströtta lederna och behovet av att gå på toaletten som känns välbekant. Nej, flygplatsen i Chiles huvudstad är ingenting annat än en civiliserad, ren, välorganiserad besvikelse. Vi orienterar oss, hittar en bänk och sätter oss att vänta på bagaget.

     På bänken intill sitter i alla fall två mogna gentlemän som skulle ha smält in väl på Tribuvan Airport i Katmandu. Det syns lång väg att de inte är här för de vackra senoritorna eller bränningarna vid Stillahavskusten. Det visar sig att Etienne och Urban är från Belgien och har kommit för att bestiga Aconcagua via The Polish Glacier Route från nordsidan, men olyckligtvis har en del av deras packning kommit på avvägar. Precis som vi har de tänkt ta sig vidare till Mendoza i Argentina redan samma kväll så vi beslutar att göra varandra sällskap. Så fort belgarna har ordnat med en förlustanmälan tar vi en buss ned till den larmande busstationen i Santiago. På biljettkontoret beställer vi direkt en minibuss vidare över gränsen till Mendoza och någon timme senare sitter vi på bussen med chokladkakor och vattenflaskor i händerna. Packningen är ordentligt fastsurrad på taket.

Chile ligger inte bara väldigt långt bort från Sverige - mer än ettusen tvåhundra mil - utan också väldigt långt ned på södra halvklotet. Men det betyder inte nödvändigtvis att landet är gudsförgätet. Exotiskt ja. Men gudsförgätet? Knappast. Den 430 mil långa kusten bjuder på all världens klimat- och landskapstyper i koncentrat - rykande vulkaner, soliga sandstränder, stäpp, djupa skogar, öknar, laxrika floder, glaciärer, fjordar och ett bördigt jordbrukslandskap - allt sammanbundet mellan Andernas snötäckta bergsmassiv och Stilla Havet. I norr finns jordens mest extrema ökenklimat, Atacamaöknen, medan vissa platser längst ner i söder har regnmängder på över 5 000 mm årligen. Huvudstaden Santiago med sina totalt ca 5 miljoner invånare ligger endast två timmar med buss från havet och de bakomliggande bergen på mellan tre och fyra tusen meter ger staden ett fantastiskt läge. Här råder medelhavsklimat med torra och varma somrar och regniga vintrar. Utanför Santiago ligger också många berömda vingårdar. Men trots att staden tillhör världens sydligaste huvudstäder känns Europa inte alltför avlägset. Språket, spanskan, gör väl sitt till antar jag, men även Santiagos rätlinjiga geometri. De kilometerlånga breda avenyerna kantas av en arkitektur som vittnar om influenser hämtade från vår egen kontinent. Vid första ögonkastet är det väl bara palmerna och de indianska anletsdragen som skvallrar om att man faktiskt inte är på hemmaplan. En tredjedel av befolkningen i Chile är vita, resten består i huvudsak av mestiser och indianer.
     Ingenting av detta far dock genom mitt huvud medan vår buss stånkande börjar klättra uppför Andernas, La Cordilleras, sluttningar.

Utsikten från bilfönstret under den första timmen är rätt enahanda och bjuder inte på mycket. Vingårdar förstås, människor med hattar, några flockar hästar och fler människor med hattar, det är allt. Och kaktusar. Rätt många kaktusar faktiskt. Och stora rackare. Jag försöker minnas ledmotivet till TV-serien High Chaparall men det enda som poppar upp i huvudet är Manolitos flin och slagsmålen i dammet.
     När bebyggelsen ebbar ut tar ett tröstlöst rödbrunt landskap vid. Den stackars bussen kvider på ettans växel uppför serpentinvägarna men lyckas på något sätt till slut ta sig upp till gräns- och tullstationen på 3 800 meters höjd. Arkitekten av den hangarliknande betongbyggnaden måste ha låtit sig inspireras av rymdskeppet Nostromo från filmen Alien. Stället är stort, kallt, dåligt belyst och totalt färglöst. Runt ett antal personbilar och stora landsvägsbussar inne i byggnaden flockas ett hundratal molokna resenärer. Den omgivande karga miljön understryker känslan av att befinna sig på en främmande planet.
     Vår chaufför tar ett snack med en av gränsvakterna. Samtalet verkar gå ut på att hans passagerare ju är gringos och dessutom andinistas (i Alperna säger vi ju alpinister så i Anderna heter det följaktligen andinister), och därför finns det säkert inte någon anledning att lasta av bussen och gå igenom packningen. Efter några minuters dividerande fram och tillbaka lotsar han oss in i en liten kur och ser till att formaliteterna med passen stökas undan ganska snabbt. Packningen lämnas ifred. Och vi kan fara vidare. Adiós Chile! Hola Argentina!

Nyss segade vi oss uppför. Nu rullar vi snabbt utför. Ettans växel får pusta ut medan vanens bromsar upplever skärselden. Det dröjer inte länge förrän vi passerar hotellen, eller hosteriorna som det heter här, vid Puente del Inca och Los Penitentes. Någon av de här platserna skall bli vår utgångspunkt när vi återvänder från Mendoza dagen därpå. Johan, som sitter på bussens vänstra sida, hojtar att han ser berget när vi passerar Puente del Inca och chauffören instämmer med ett "Si! Cerro Aconcagua!" Själv har jag en fönsterplats på den motsatta sidan så jag ser ingenting. Uppriktigt sagt är jag just nu mer intresserad av en middag och en säng. Jag skall nog ändå få min beskärda del av berg framöver misstänker jag. En timme senare är vi framme vid busstationen i Mendoza och kan äntligen kliva ur och sträcka på ryggarna. Klockan är över nio och det börjar skymma.

När jag lämnade Stockholm var det vinter och minusgrader. Nu, ett drygt dygn senare, smeker en ljum sommarvind ansiktet, brunbrända människor flanerar i skjortärmarna och på serveringarna vi passerar flödar allehanda drycker. Jag känner direkt att jag kommer att gilla Mendoza.
     Jag har via internet tagit reda på adressen till Hotel Savigliano alldeles i närheten av stationen, och eftersom det ligger inom gångavstånd så släpar vi våra packningar dit. Etienne och Urban känner också till stället så de hakar på. Vi får ett rum med våningssängar, stuvar in våra grejor, njuter av en riktig toalett och går ut och ser till att få någonting i magen innan vi stupar omkull. För ögonblicket har vi fått nog av att resa. Behöver jag nämna att vi tar varsin öl?

14 december

Mendoza

För första gången i mitt liv vaknar jag i en säng på södra halvklotet. Borde inte det firas med någon ritual?, tänker jag. Jag vill minnas att sjömännen brukar få sig en sup första gången de rundar Kap Horn, och det här är ju ganska nära. Jag vrider på huvudet men ser varken till alkohol eller gratulanter. Jag inser att det inte kommer att bli några ritualer och svänger benen över sängkanten. En blick genom fönstret skvallrar om sol och sommarvärme. Etienne och Urban är redan vakna och strax är hela gänget på benen. Efter en spartansk frukost på övervåningen skickar jag ett Allt väl-STOP-Skicka sololja-STOP-Hälsa mamma-STOP-mail till broder Staffan från innehavarens dator som står i ett rum innanför receptionen. Så är vi klara att ta itu med dagens göromål.

Att skaffa klättertillstånd och bränsle till våra kök står först på dagordningen. Tillstånden utfärdas av Dirección de Bosques y Parques Provinciales, som ligger i södra änden av parken General San Martin Park, där gatorna Libertador och Emilio Civit möts. Enligt stadskartan ligger kontoret inom gångavstånd så vi greppar våra solglasögon och kliver ut i den ljumma decembervärmen. (Ni får ursäkta men jag var bara tvungen att använda det ordet. Som svensk får man inte många tillfällen)
     Det blir en trevlig promenad i miljonstaden och våra ärenden avklaras utan problem. Johan hinner även med att bli snaggad hos en barberare innan vi tar en taxi till ett stort matvaruhus i utkanten av staden. Vi har tänkt köpa färskvaror för att kunna njuta av några goda middagar under de första dagarna på vandringen men trots att stället är stort som ett ordinärt varuhus har vi problem att hitta sådant som lockar våra svenska magar. Framförallt grovt, mörkt bröd och pålägg på tub, men även soppor, krämer och torrdrycker av olika slag tycks vara okända livsmedel i den här delen av världen. Vi muttrar missbelåtet men fyller några korgar med pasta, kryddiga korvar, chokladpulver och kexpaket innan vi tar en ny taxi tillbaka och ägnar oss åt ett lass rejäla argentinska biffar, potatis, grönsaker och öl i närheten av hotellet. Livet leker.

Våfflan har under nedresan tagit upp frågan om vårt ruttval fram till och upp på berget. Han låter oss nu förstå att han har personliga skäl att vilja återvända hem till Sverige så fort som möjligt och vill att vi byter anmarschväg och bestigningsrutt. Vi tar en ordentlig diskussion om saken. Vår plan har sedan en tid tillbaka varit att från Puente del Inca eller Los Penitentes vandra tre dagsmarscher – fyra, kanske fem inklusive vilodagar – till Plaza Argentina vid Aconcaguas nordsida för att sedan, precis som Etienne och Urban, antingen följa The Polish Glacier Route direkt mot toppen, eller, som en reservplan, från Camp 2 på 5 900 meter traversera runt nordsidan fram till normalrutten på västsidan, och därefter följa den mot toppen. Planen har både för- och nackdelar. Fördelen är att vi slipper trängas med alla de vandrare som färdas utefter normalrutten under anmarschen. Känslan av äventyr och att vara upptäcktsresande är ju faktiskt det som drivit oss framåt under det sista året och tanken på att bli en del i ett större lämmeltåg lockar oss inte det minsta. Nackdelen med att söka oss bort från normalrutten är å andra sidan att det innebär sämre komfort och säkerhet.
     Henke håller en låg profil under diskussionen medan jag och Johan förespråkar den ursprungliga planen. Vår argumentation bygger i huvudsak på det faktum att vi sannolikt aldrig kommer att återvända till Aconcagua. Flera av oss, kanske alla, kommer antagligen aldrig ens att återvända till sydamerika. Varför då inte göra så mycket som möjligt av vistelsen? Här har vi alla förberett oss på bästa sätt under ett helt år och lyckats uppbåda både pengar och sex veckors ledighet från våra normala liv, så varför stressa nu när vi är på plats? Vårt upplägg är det heller inget fel på. Vi har läst på läxan ordentligt det senaste året och fastnat för en led som är väl känd och beprövad. Vad är det för nackdel om den dessutom anses bjuda på vackrare naturscenerier och är mindre trafikerad än normalrutten? Visst, anmarschen är längre och kommer antagligen att ta några extra dagar i anspråk, men om det är något vi har gott om så är det ju tid. Och visserligen är lederna mot toppen från Plaza Argentina tuffare än normalrutten på andra sidan berget, men vadå? Berget anses ju som det lättaste av "Seven Summits" (en sammanställning av de högsta bergen på jordens sju kontinenter), tekniskt sett i alla fall. Dessutom är vi vuxna, vältränade, har bestigit höga berg förut och är mentalt förberedda på vad tuffa tag på ett högt berg innebär. Slutligen har vi ju varit kloka nog att planera för en lång vistelse på berget och har dessutom en alternativ plan om vår rutt skall visa sig för svår. Varför ändra en bra plan?
     Våfflans motargument bygger faktiskt till stor del på samma fakta. Vi kan inte räkna med att komma tillbaka i brådrasket och ta revansch om vi inte kommer upp på toppen, oavsett orsakerna. Är det då inte bättre att prioritera möjligheterna att bestiga själva toppen framför allt annat? Normalrutten är ju både snabbare och säkrare och har den största serviceapparaten vid baslägret, så varför utsätta sig för risken att få problem och inte ha tillgång till de bästa oddsen till framgång?
     Medan Johan och Våfflan bollar sina argument fram och tillbaka kan jag inte låta bli att tänka att den här diskussionen borde vi ju ha haft bakom oss sedan ett halvår tillbaka. Och hur kommer det sig att så inte är fallet? Om det är något jag har känt som speciellt viktigt inför resan så är det ju att vi alla skall vara helt överrens om varför vi är här och vilket upplägg som gäller. Nu känns det som om min självpåtagna roll som planeringsansvarig och samordnare blir kritiserad och det känns inte bra.
     Men den här dagen skiner solen. Hemma i Sverige fryser folk och knäar under sina julförberedelser. Hemmen skall pyntas. Sillsallader, korvar och skinkor skall göras. Knäck skall kokas. Presenter skall inhandlas och små fyndiga rim skall nedskrivas på små etiketter under sena kvällar och nätter. Köer skall stås i. Det är trots allt inte speciellt svårt att se positivt på alltsammans. Vi har ett äventyr att avverka. Vi avslutar lunchen och bestämmer oss för att bestiga Aconcagua via normalrutten.

Precis som i Himalaya har det i Anderna vuxit upp ett flertal företag som livnär sig på guidning, uthyrning och transporter. Alla resehandböcker såväl som internet är fulla av addresser till dessa s.k. Outfitters eller Trekking Agencys. Och vi har redan bestämt oss för vilken firma vi vill anlita för multransporten av vår tunga packning till och från baslägret. Att vi nu har bestämt oss för att ändra vår rutt påverkar inte vårt val. Firma Fernando Grajales huvudkontor ligger på José Federico Moreno 898 i Mendoza, lämpligt nog alldeles i närheten av Hotel Savigliano och det dröjer inte länge förrän vi står utanför en imponerande vacker entré och samtalar med Fernando Grajales själv.
     Så snart vi har förklarat vårt ärende och ruttval försäkrar Fernando oss att det inte innebär några problem att hyra några mulor och vaqueros för vår utrustning. Invägning och betalning kan ske direkt vid firmans kontor vid Los Penitentes så fort vi kommer dit och Fernando erbjuder sig att ringa och förboka. Vill vi ha en minibuss upp redan ikväll eller i morgon? Det finns ett billigt hotell där vi kan övernatta om vi är intresserade.
     Vi tar en snabb diskussion om saken. Trots att vi blir litet tagna på sängen över möjligheten att redan samma kväll åka upp till Los Penitentes inser vi fördelen med att sova på hög höjd så tidigt som möjligt. Dessutom är det fortfarande bara eftermiddag och alla viktiga ärenden är ju redan avklarade. Vi hinner packa, åka till Los Penitentes och checka in på hotellet där innan det blir alltför sent. Saken är klar. Vi låter Fernando boka en minibuss åt oss till klockan sex utanför Hotel Savigliano och återvänder för att säga farväl till belgarna och packa ihop våra grejor.

Jag och Henke vid vår buss utanför Hotel Savigliano strax innan avfärden till Los Penitentes.

forts »»»