Aconcagua / Den vita vinden

Gruppen 

Först på dagordningen står frågorna hur och när. Den första frågan – hur tar vi oss till berget – visar sig inte vara helt lätt att få grepp om. Efter att ha kontaktat ett antal researrangörer visar det sig att vi kan resa via flera europeiska huvudstäder och vidare direkt till sydamerika. Vi kan även resa över Amerika. De olika bolagens priser kryddade med rabatter och hög- och lågsäsongspriser gör inte saken klarare. För att spä på förvirringen verkar ingen arrangör kunna ge ett klart svar på frågan hur mycket en tur/returbiljett till Santiago kommer att kosta ett år i förväg. Alla verkar avisera helt nya priser under det kommande året. Till slut väljer vi Air France och rutten Arlanda - Paris - Buenos Aires - Santiago.
     Den andra frågan – när åker vi – visar sig enklare att besvara. För att få ut så många lediga dagar som möjligt av så litet semester som möjligt vill vi utnyttja alla helgdagar över jul- och nyårshelgen 2000/2001. När det gäller hur länge vi skall vara borta spelar vi safe. Efter att ha tagit del av andra expeditioners misslyckanden på grund av tidsbrist och dålig acklimatisering enas vi om att vi behöver åtminstone en månad. Och gärna med någon extra reservvecka. Eftersom den huvudskliga klätterperioden på Aconcagua sträcker sig från december till början av mars är saken ganska klar. Vi vill åka i mitten av december. När det blir dags att preliminärboka biljetterna visar det sig dock att vi delar den här önskan med horder av utvandrade sydamerikaner som årligen reser hem för att fira jul och nyår i sina hemländer. De flesta plan är redan så gott som fullbokade.
     Men vi har ytterligare ett problem. Två personer är helt enkelt ett för litet antal om vi vill ge oss själva de bästa förutsättningarna att komma upp på toppen. En av oss kan få förhinder, bli sjuk eller skada sig, vilket ju kommer att sätta krokben för även den andres chanser. Gruppen måste alltså utökas.
     Först går frågan till Karlsson och broder Håkan. Efter Karlssons öde på Island Peak i Nepal hösten -96 skulle inget glädja mig mer än se honom på Aconcaguas topp. Samma sak gäller givetvis brorsan. Minnena från 1982 när Våfflan, jag och Håkan för första gången åkte till Okstindan i Norge tillsammans är svåra att förtränga. Efter den upplevelsen blev vi oskiljaktliga under en lång rad årliga fjällexpeditioner. Självklart vill vi ha Håkan med.
     Olyckligtvis har Karlsson nyligen bildat familj och står i begrepp att bli pappa för andra gången. Ja, olyckligtvis för mig och Våfflan alltså. Karlsson själv trivs med livet och menar att Aconcagua låter ju lockande men att det just för tillfället inte är riktigt läge för några expeditioner till främmande länder. Den nya villan drar ju pengar också.
     Och Håkan har sitt liv, sina slädhundar och sitt enmansföretag i Idre. Att slå igen butiken under så lång tid som vi skall vara borta går inte. Följaktligen tackar även Håkan nej till att följa med. Det är två ledsamma men ganska väntade besked.
     Frågan går vidare till Christer Mellgren och Johan Dackner från Nepalresan -96. Jag vet att de är grabbar att lita på på ett berg, det har jag ju själv sett tre år tidigare. Däremot vet jag inte så mycket om deras nuvarande liv eftersom våra kontakter de senaste åren varit högst sporadiska. Men båda blir intresserade av planerna. Christer nyfiken och Johan till och med entusiastisk.

Vi tar steget in i ett nytt millenium. Det vill säga det gör vi inte alls. De flesta står antingen packade som sillar mitt i en folkmassa någonstans och gapar mot gnistrande krevader i skyn, oooande och åååande. Eller också, om det finns tillräckligt svängrum, är de flesta för berusade eller glada för att kunna ta ett rakt steg. Snarare står, vinglar och dansar vi in i ett nytt millenium. De enda som har en sansad syn på årskiftet är antagligen hundarna och de utslagna. Hur som helst, nyårskvällen är svinkall och lätt hysterisk. De som inte har flytt spektaklet i Stockholm går mangrant ur huse och söker sig ner till den flytande plattformen mellan Skeppsholmen och slottet. Eller åtminstone någonstans inom hörhåll. Där ackompanjerar de sedan Europes The Final Countdown under det gamla årtusendets sista sekunder med skallrande tänder och klapprande knän. Luften stinker av fyrverkerier och isarna utefter kajerna dekoreras pietetsfullt av drivor av urdruckna champagneflaskor. Nästa morgon går solen upp som vanligt igen, till många olyckskorpars besvikelse, och datorer och hissar fortsätter att susa och krascha precis som de brukar. Folk börjar sätta in sina pengar på banken igen som om ingenting har hänt – vilket det inte har – och livet går vidare.

Johan som numera bor i Luxemburg tillsammans med Lyn, en av australiensiskorna från Nepalresan – ja där har vi en riktig solskenshistoria! – aviserar ett besök i Sverige i slutet av februari, och alla fyra passar på att träffas för ett litet samkväm och dryfta resan. För mig är det speciellt trevligt att träffa Christer och Johan igen. För Våfflan är det däremot nya bekantskaper. Tyvärr hinner vi inte stort mer än inta en middag hemma hos mig förrän Våfflan lämnar oss för att åka vidare till Åre där en helgs skidåkning och ny flickvän väntar. Vi andra fördriver dock flera timmar med att diskutera resan. Från och till halkar vi in på Nepalminnen. Det är en trevlig kväll.
      Några veckor senare meddelar Christer att han tyvärr hoppar av projektet. Skälen påminner om Karlssons. Ett giftermål står för dörren senare på året och han känner att han inte kan fokusera på båda sakerna samtidigt. Han är avundsjuk på oss andra men önskar oss lycka till. Johan är däremot fortfarande entusiastisk. Så än så länge är det för tidigt att börja tala om negerpojkar. Två har blivit tre, men vi behöver en till.

Det blir påsk och Våfflan åker till Alperna för att delta i en grupp som skall genomföra den klassiska Haute Route, en 5-dagars skidtur mellan Chamonix och Zermatt. Han frågar om jag vill hänga på men eftersom jag inte är någon överdängare på skidor avstår jag. Haute Route handlar ju om högalpin skidbestigning och friåkning. Nej, någon måtta får det vara på äventyrligheterna. Men Våfflan far ensam och hittar en sugen äventyrare i Boråsaren Henrik Jaensson, 27 år. Så kan det gå.
     Henke visar sig vara ett perfekt komplement till gruppen. Någon soffpotatis är han inte. Han har nyligen genomfört den svenska Klassikern genom att utsätta sig för Vasaloppet, Vansbrosimmningen, Vätternrundan och Lidingöloppet under ett och samma år. Och nu alltså Haute Route. Han har en speciell böjelse för isklättring också. Dock verkar Haute Route vara hans första erfarenhet av hög höjd. Slutligen rekommenderar Våfflan honom speciellt för hans bisarra humor. Henke blir vår fjärdeman.

Till frågorna hur och när kan vi alltså på våren år 2000 även lägga frågan vilka. Alla fyra är nu inställda på att åka i december och vi sätter igång med våra förberedelser. Jag börjar med att försöka få ett grepp om kostnaderna. De fasta kostnaderna - flygbiljetten, lokala transporter, tillstånd osv - uppskattar jag till ca 10.000 kr. Jag lägger till lika mycket fickpengar för en månads uppehälle. Slutligen tillkommer en hel del ny utrustning såsom varma kläder, nya kängor, medikamenter och proviant. Hjälp! 

Pennfäktning 

Något som roar mig mycket under den här tiden är att simma runt i eterrymden och leta efter all slags matnyttig information om Aconcagua. Jag inser snart att internet är rena guldgruvan när det gäller detta. Låt mig ge två exempel på vad det leder till. Det första gäller ett märkligt påstående som säger att lufttrycket på Aconcaguas topp motsvarar lufttrycket på ett 7 500- metersberg i Himalaya. Någon trovärdig förklaring till detta ges däremot inte. Jag kan inte släppa det här och konstruerar ett flertal egna hemvävda teorier över tänkbara orsaker varav de flesta inbegriper Tibets torra högplatå och sydatlantens kalla hav. Till slut går jag in på SMHI´s hemsida och ber om en förklaring till ryktet vilket leder till en liten trevlig korrespondens med en viss Hans Alexandersson över nätet. Min inledande fråga utelämnar jag och går direkt på SMHI´s svar:

SMHI 6 mars -00         
Hej Rune!
Det var ingen lätt fråga. En sak har du missförstått lite. Varm luft har LÄGRE densitet än kall luft. Detta gör att om man har lika lufttryck vid markytan på två platser och sedan rör sig vertikalt uppåt så har man lägre lufttryck på t.ex. 5 000 m höjd på den kalla platsen gentemot den varma. En av våra experter på globala dataset fick ur ett dataset att 400 hPa i genomsnitt återfinns på 7 300 m resp 7 500 m vid M:t Everest resp Aconcagua i januari. Motsvarande siffror i maj blev 7 500 resp 7 400 och i juli 7 600 resp 7 300. Den uppgift du anger håller alltså bäst i juli men är ändå troligvis lite överdriven.
MVH
Hasse Alexandersson

Jag trodde jag började förstå. Men var inte helt säker, så jag replikerade:
         
Hasse!
Tusen tack för ditt svar. Ber om ursäkt för mina bristfälliga kunskaper i ämnet. Låt se om jag har fattat saken rätt. Det är alltså luftens temperatur som orsakar variationerna i lufttryck vid olika tidpunkter. Eller? Eftersom Aconcagua befinner sig på södra halvklotet har vi ju sommar där när det är vinter i Himalaya. Att jämföra lufttrycket mellan de båda platserna vid samma tidpunkt borde ju därför ge olika resultat. Klättersäsongen på Aconcagua infaller under dec - mars med de mest gynnsamma villkoren under jan - feb. Enligt ditt svar har vi 400 hPa på 7 500 m vid Aconcagua i januari, under högsäsong alltså. Okey. På Everest infaller högsäsongen dels före monsunen, dels efter, vilket brukar anges till april - maj och sep - nov. Enligt ditt svar hade vi även en notering på 400 hPa på 7 500 m vid Everest i maj. Av detta drar jag slutsatsen att det inte finns några generella skillnader i lufttryck mellan de båda platserna vid jämförbara förhållanden.
Det verkar alltså som om varken närheten till kalla hav (sydamerika) eller jättelika högplatåer och monsuner (himalaya) påverkar lufttrycket, utan endast luftens temperatur. Rätt eller fel?
med vänlig hälsning / Rune
         
Varpå Hasse svarade:

SMHI 7 mars -00
Ja, jag tycker definitivt att du förstått. Det är i huvudsak temperaturen i skiktet 0-7000 m som ger skillnaderna och därför får vi dom årstidsbundna variationerna.
Hasse
         
Så var det med den saken. Uppgiften på internet stämmer alltså inte.
Vid ett annat tillfälle är jag inne på Göran Kropps hemsida och ramlar på uppgiften att hans flickvän, Renata Chlumska, planerar att bestiga Kilimanjaro och, om det blir tid över, även Aconcagua till årsskiftet. Detta leder till följande:

Hallå Renata!
I Stockholm sitter några killar i sina bästa år och planerar för en bestigning av Aconcagua i dec-jan år 2000/2001. Vi är nyfikna på din resa och tycker det skulle vara hemskt roligt om du kunde meddela när du har tänkt fara. Det vore också kul att få ta del av ditt upplägg inför resan. En specifik fråga vi undrar över är det här med olycksfallsförsäkring. Skandia lämnar ganska oklara besked i frågan, det verkar finnas en gråzon här. Hur löser du frågan?
Vi räknar för dagen med att resa under julhelgen och tillbringa nyåret i eller i närheten av baslägret/normalrutten. Skall vi ta med en extra hummer?
med vänliga hälsningar
/Rune Ahlström
PS: Vi håller tummarna för Göran och Ola på isen! DS.*

*Den minnesgode läsaren minns säkert Göran Kropps och Ola Skinnarmos nordpolsäventyr år 2000. Kropp sköt ihjäl en isbjörn, förfrös en tumme och fick avbryta medan Ola Skinnarmo ensam nådde nordpolen.

Renatas svar:

Hej!
Det verkar tufft att hinna med Aconcagua till vintern. Vi åker ju till Kilimanjaro med en hel grupp och är inte tillbaka förrän mitten av januari...
Håller dock tummarna att det går bra för er och hoppas att vi får chans att göra något i framtiden!
Ta med en extra hummer ändå - det kommer ni vara väl värda!
TOPPENhälsningar/Renata

Ja så där kan det se ut. Det är ett fasligt surfande hela tiden och många är de hemsidor och utlagda dagböcker som får påhälsning. Att jag tycker att det är si och så med kvaliteten på mycket av det som finns där ute är en annan sak. Men efter en tid börjar jag ändå få en uppfattning om vad som väntar oss och den värsta inledande osäkerheten börjar övergå i smygande tillförsikt. Det här ska vi fixa.
     Månaderna går. För en gångs skull går jag också helhjärtat in för min träning. Och framåt höstkanten, några månader innan avresan, inser jag att jag antagligen för första gången i mitt liv är i riktigt bra form. Vilket förvånar mig lika mycket som det gläder mig. Rapporterna från Luxemburg och Borås pekar i samma riktning. Allt flyter på och det är all systems go.

Och det blir december. Dags att gå från ord till handling.

forts »»»