Aconcagua / Den vita vinden

Berget

18 december

Baslägret, Plaza de Mulas, 4 270 m

Sten och morän. Några smutsiga snöfält och en liten isbelagd sjö och en sådan där böljande, på sina ställen undanglidande, fuktig, råkall mark man alltid finner efter stora jordskred och i glaciärers kölvatten. Omringade i norr och väster av rödbruna femtusenmetersberg. Buskar? Gräs? Blommor? Glöm det. När färgen grönt delades ut stod Plaza de Mulas med båda händerna bakom ryggen. Här är det rödbrunt och ockra som gäller. De kulörta inslagen står tälten, dunjackorna och gluggarna av blå himmel för. För övrigt är Plaza de Mulas en sådan där plats där folk rör sig fåordigt och med nedböjt huvud. Ofta med en rulle toapapper i ena näven.
     Förutom ett tjugotal kupol- och tunneltält och några s.k. korvkiosker vars funktion och skick jag inte vill gå närmare in på här, finns det några stora blå mässtält där guider och parkvakter håller till. Där finns radio ut till civilisationen, möjlighet att köpa bränsle och proviant, läkare m.m. Vill man skaffa sig bulletiner om läget på berget, den senaste väderprognosen eller bara sitta på en stol och prata med folk så får man pallra sig iväg till något av de där stora mässtälten. På ett av dem står det målat Fernando Grajales med stora bokstäver, dock utan hund utanför. Räknar man in hotellet, Refugion, i närheten så är det ganska välorganiserat alltsammans.

På morgonen den 18 december vaknar jag vid åttatiden med den välbekanta känslan ett hål har efter ett besök av en pålkran. En pålkran av den där sorten som tar sitt arbete på allvar. Det buckliga underlaget gör inte saken bättre heller. Jag tänker att om det här är normaltillståndet efter en anmarsch till baslägret, hur skall det då inte bli närmare toppen. Men i enlighet med den tidigare beskrivna regeln om vilodagar var tusende höjdmeter har vi bestämt att sova i baslägret i tre nätter innan vi flyttar upp på själva berget. Den här morgonen är jag tacksam för det. Långsamt börjar jag röra på axlar och rygg och finner efter en stund att jag trots allt inte är alltför lemlästad. Jag märker att Våfflan också är vaken och vi ligger och småpratar litet innan det blir frukostdags. Min vattenflaska är tom så jag blir tvungen att åla mig ur sovsäckens värme för att fylla på den. Brr, det är definitivt ingen värme i luften. Termometern pekar på noll, men så har heller inte solen kommit tillräckligt högt på himlen för att nå ned till den plats vi befinner oss på. Jag drar på mig skorna och snubblar ut ur tältet. Och får omedelbart känslan av att vara iakttagen. Alla som någon gång har befunnit sig, eller tältat, vid foten av ett stort berg vet vad jag talar om. Till och med när man ligger inne i tältet är den där krypande känslan av att något av stor vikt betraktar en högst påtaglig. Det brukar ta flera dagar innan den försvinner. Jag vänder mig om och höjer blicken. Nästan 2 700 meter ovanför mig kan jag ana toppen på Aconcagua. Oj.

Plaza de Mulas ligger alldeles intill foten av Aconcaguas västsida.
     

Efter de senaste dagarnas arbetsinsatser känns det skönt att kunna ta det litet lugnt. Jag känner att kroppen verkligen behöver återhämta sig så jag bestämmer mig för att ligga lågt den här dagen. Huvudvärken har sjunkit undan, men ligger ändå och lurpassar under ytan, och jag är helt enkelt för orkeslös. Våfflan känner likadant. Däremot bestämmer sig både Johan och Henke för att försöka ta sig upp till läger 1, Camp Canada på 4 900 meter, för att få en första uppfattning om leden. Det ger oss ett bra tillfälle att testa våra komradioapparater för första gången. Redan när vi planerade resan ansåg vi att radiokommunikation på berget var om inte absolut nödvändigt så i alla fall önskvärt. Därför har Johan investerat i ett par VHF-apparater. Vi gör upp om att ha radiopassning varje hel timme, synkroniserar klockorna, och Henke och Johan ger sig iväg.
     Till allas glädje fungerar sambandet alldeles utmärkt. När Johans första knastrande rapport fyller tältet förnimmer jag för första gången på allvar känslan av äventyr. De har nått en grupp raukformade klippor, Conway Rocks, på ca 4 600 meters höjd och befinner sig litet drygt halvvägs upp till Canada men siktar på att fortsätta hela vägen upp efter en stunds vila. Båda lider av höjden, och Henke plågas av sin onda höft, men vädret är strålande fint och de hoppas lämna nästa rapport direkt från Canada. En timme senare är de uppe, svettiga och med varsin präktig huvudvärk. Trots att leden är brant har det tagit dem bara 2 timmar, visserligen med minimal packning, men ändå. Det är goda nyheter och Våfflan och jag känner oss upplivade. Några timmar senare är våra vänner tillbaka i baslägret. Båda ser slitna ut, Henke linkar och Johan hostar och snorar.
     Senare på dagen gör vi ett gemensamt besök på Refugion. Insidan av hotellet ser inte fullt lika flott ut som fasaden men föreståndaren, Eduardo, är en glad prick. Rummen kostar från 17 dollar och uppåt och att duscha i växelkallt vatten nere i källaren kostar 10 dollar. Det bästa med hotellet, förutom möjligheten att kunna ringa hem till nära och kära, är annars restaurangen som dagligen har kött, potatis, grönsaker och spagetti på menyn. Men vi stålsätter oss. Vi har ju egen gourmetmat i form av frystorkat med oss. I stället köper jag några vykort innan vi återvänder på den slingrande stigen genom is och sten tillbaka till våra tält.
     Jag känner mig fortfarande orkeslös så efter att ha diskat efter maten och fyllt på vattenflaskan kryper jag ned i sovsäcken. Utanför tältet skvallrar några amerikanska röster om att vi har fått nya grannar under dagen. Solen står lågt och temperaturen sjunker mot nollstrecket. Jag lyssnar till Johans nysningar och tältdukens fladder tills jag törnar in.

19 december
Baslägret. Första lyftet till Camp Canada

Jag vaknar tidigt och ligger och studerar rimfrosten runt ventilen ovanför huvudet medan tankarna far omkring. I huvudsak kring praktiska ting eftersom det har blivit dags att göra det första s.k. lyftet. När man släpar omkring på så mycket packning som vi gör finns det ingen möjlighet att orka baxa upp alltsammans till högre läger på en gång, utan man tvingas lyfta upp utrustningen i omgångar. Även om man skulle ha hjälp av bärare eller mulor så finns det också en poäng i att på detta sätt gå upp och ned på berget flera gånger. Man vänjer sig succesivt vid höjden samtidigt som man kommer i form och lär känna terrängen. Tältet, köket och det man går och står i blir det sista man bär upp till nästa lägerplats.
     Bortsett från en liten del av packningen som vi vill lämna kvar i Fernando Grajales mässtält som en reserv tillsammans med litet rena kläder och värdesaker skall all packning upp på berget, till att börja med till Camp Canada men därefter även till läger 2, Nido de Condores, på 5 350 meters höjd.
     Morgonen är kall, termometern visar -7°C, men himlen ser lovande ut och när klockan blir sju börjar Våfflan och jag med morgonbestyren. Efter frukosten packar allihop varsin lätt packning på ca 12-15 kg i tursäckarna. Det vill säga allihop utom Johan. Han känner sig förkyld och hängig och har beslutat att ta en vilodag i lägret för att kurera sig. Han vill få rätsida på stickningen också. Låter klokt. Henke ser också ut att plågas av sin höft men avböjer mitt erbjudande att ta en dos Voltaren, inflammationsdämpande tabletter, från mitt reseapotek. Strax efter klockan nio ger vi oss av mot Canada.
     Jag plågas inte alltför mycket av huvudvärk längre utan känner mig i ganska bra skick. Men vi tar det ändå väldigt lugnt, och det finns ju heller ingen anledning att anstränga sig i onödan. Henke tar täten. De första hundra meterna passerar vi uppför ett litet glacialt isfält bestående av rödpudrade meterhöga istinnar, antagligen formade av de speciella förhållanden som dagsmeja, kyla, vind och torr luft ger. Sedan är det bara att följa den tydliga stigens serpentinsvängar och krumbukter uppför den hårda röda jorden. Det dröjer inte många steg förrän munnen står på vid gavel och de första svettdropparna letar sig ner för pannan. Men som sagt, vi håller ett tempo som alla kan följa utan större besvär. Vi vinner i alla fall höjd snabbt. Då och då stannar vi till för en slurk vatten, och vid Conway Rocks tar vi en längre rast. Till vår överraskning tar det oss bara två timmar att nå ända upp till Canada, trots packningen.

Vy en bit ut från baslägret upp mot bergssidan där leden går. I mitten av bilden, alldeles till höger om det långa snöfältet syns en mörk klippa. Bakom den klippan ligger läger 1, Camp Canada. Bakom passet i bildens vänsterkant ligger läger 2, Nido de Condores. Avstånd och lutning framgår inte utan måste upplevas. Kameran är riktad uppåt, inte rakt fram. Dessutom är inte perspektivet rätt eftersom bilden är ett montage av tre bilder. I verkligheten är allting mycket större. Bara höjdskillnaden mellan Canada och Nido är 450 meter.
     

Camp Canada är en liten lägerplats, med plats för bara en handfull tält. Den ligger på en stor utskjutande klipphylla rakt ovanför baslägret och är därför oåtkomlig för stenras. Däremot blåser det duktigt. Utsikten är helt okey. När vi kommer fram sitter det några personer vid två kupoltält och iakttar oss. Vi går förbi och hälsar, stjälper av oss packningen vid några stora stenar och pustar ut. Vi tömmer ryggsäckarna i ett stort blixtlåsförsett ryggsäcks-överdrag som vi låser med ett litet hänglås och förankrar under stenar. Sedan går vi bort till killarna vid tälten. En av dem presenterar sig som Willie, guide i området, och han berättar om förhållandena högre upp. Under den gångna natten har han varit med om att rädda två personer från berget. En kroat som hade förfrysit fötterna och en svensk kille med hjärnödem. Så fort han sade "swede" spetsade vi öronen. Svensken hade kommit från nordsidan, på andra sidan berget alltså, uppför Polish Glacier Route, tillsammans med en kamrat och hade ensam bestigit toppen trots symptom på höjdsjuka. Hans kamrat befann sig fortfarande någonstans på andra sidan med bådas packning. Men enligt Willie var det ingen fara med vare sig svensken eller kroaten, båda hade flygits ut ur området med helikopter i tid. Men de kunde påräkna en saftig räkning för räddningsinsatsen.
     - Hoppas dom där hemma slipper läsa om det där i kvällstidningarna, säger jag.
     - Ja, de skulle genast börja gasta om att det var någon av oss som råkat illa ut, säger Våfflan.
     - Jag skulle inte klandra dom. Men jag tror inte tidningarna skriver om tillbud härifrån, oavsett om det är svenskar inblandade eller inte. Måste nog till dödsfall först.
     - Då föreslår jag att vi ser till att de inte får anledning att skriva nåt i fortsättningen heller.

Efter någon timmes vila beslutar vi för att gå ned till baslägret igen. Våfflan har fått en sprängande huvudvärk och ser bister ut. Själv har jag bara en lätt värk men är slak som en trasa, och Henke ser inte stort bättre ut med sin onda höft. Vi vinkar adjö till Willie och hans kompis och ger oss av, och inom mindre än 45 minuter är vi nere hos Johan i baslägret igen, duktigt trötta och törstiga.
     Efter att ha slagit upp en vak i den lilla sjön nedanför våra tält, ägnat mig åt fotvård, tvättat mig och ätit lunch, ansluter jag till Johan och Henke som sitter och pratar med våra nya amerikanska grannar. De heter Steve, Kevin Cooper och Kevin Lund. De två Kevins är gissningsvis i trettiofemårsåldern, ganska tystlåtna och med en tillbakalutad, stillsam humor som jag genast gillar. Steve däremot håller hela tiden låda, är extremt energisk och visar gärna sitt Hollywoodleende. Han är 34 men ser ut som max 25. En typisk sportig jänkare klädd i tajta shorts och dunjacka. Kevin och Kevin kommer från Boulder, Colorado, och jag utgår från att även Steve kommer därifrån eftersom de tre är kompisar. Steve berättar att han springer ultramarathon när han inte bestiger berg eller dejtar fruntimmer, vilket inte förvånar mig det minsta. Hela tiden håller han igång. Stackars Johan som har varit ensam i lägret halva dagen har inte lidit brist på sällskap i alla fall. Men Johan som är den mest sociala av oss svenskar tycker bara det är kul med nya kompisar. Och dessutom är jänkarna imponerade av hans flytande amerikanska. För att inte tala om stickningen.
     Framåt kvällningen kommer kylan igen och tunga moln drar in över baslägret. Det börjar snöa litet lätt och det känns rätt meningslöst att sitta ute och bli kall när man har en varm sovsäck att krypa ner i. Efter middagen försöker jag dricka så mycket vätska jag kan och ligger och vilar. Att somna är inga problem.

Plötsliga väderomslag kunde förvandla baslägret från en skapligt trevlig plats till ett verkligt trist ställe.
     

I väntan på bättre tider. Från vänster Kevin Cooper, Steve, Johan, Henke och Kevin Lund.

forts »»»