Aconcagua / Den vita vinden

 

Reseberättelse från en resa till Aconcagua i Sydamerika år 2000.

I början är det litet skralt med bilder men håll ut, det tar sig.

Alla foton av mig såvida inte annat anges.

Och reagera gärna!

_________________________

"Rapporterna från alla de sällskap som kämpat sig upp till toppen är samstämmiga i att det ur klättersynpunkt är ett av de minst lockande berg man kan tänka sig. Ur alpin synvinkel finns det få, om ens några, svårigheter. Däremot är dess höjd så stor, dess kyla så bitter och dess stormar så svåra, att bestigningen kunna räknas till de hårdaste prövningar bland klättrare.
– En outhärdlig monoton slagghög, sydamerikas soptipp – detta är endast två av de mer tryckbara epiteten från dess plågade och utmattade utmanare."

James Ramsey Ullman, 1928.

 
Resan till Aconcagua börjar på Mont Blanc den första augusti 1999. I Goûter-hyttan närmare bestämt. Ur en orolig slummer vaknar jag strax efter klockan ett. Jag lyckas få tyst på mitt reseväckarur innan dess pipande väcker hela rummet och sätter mig upp i mörkret, rädd att somna om. Vanligtvis brukar inte tanken på sömn skrämma mig, tvärtom faktiskt, men den här gången gnuggar jag frenetiskt gruset ur ögonen. Och jodå, att döma av stönandet till vänster har även Våfflan vaknat. Jag drar på mig pannlampan, trevar mig ned från britsen och placerar en fot i ansiktet på mannen i underslafen. Excusé moi. Mitt väckarur skall jag aldrig mer återse. Jag greppar mitt kök, en bränsleflaska och tassar ut i natten och fyller en kastrull med snö. Fingrarna blir omedelbart stela. När brännaren tar fyr går jag in i stugvärmen igen och drar på mig ytterkläderna och kängorna. Jag breder en dubbelmacka, dricker litet sportdryck och undrar vad i helvete jag egentligen håller på med.
     Det tar tre timmar innan det går upp för mig. Vi har passerat Vallot-hyttan och befinner oss på Les Bosses på över 4 500 meters höjd med en bra bit kvar till den sista kammen före toppen. Natten har varit stjärnklar och gnistrande kall. Och så tyst som bara ett högt berg nattetid kan vara. Knäpptyst. I mörkret hörs bara ljudet från frasande GoreTex och krasande snö under våra stegjärn. Ett par kilometer under våra fötter strålar Chamonix nattbelysning. Horisonten i öster börjar gå från blåsvart till rosa. Mjuka former och bråddjup framträder alltmer. Bakom oss i mörkret skvallrar ett litet pärlband av fladdrande ljus att vi inte är ensamma om upplevelsen. I normala fall skulle närvaron av andra människor ha förtagit en del av naturupplevelsen. Jag brukar vara litet kinkig med sådant. Men inte nu. Det är så förbålt tjusigt alltsammans. Och så går solen upp. Vi blir tvungna att stanna. Efter en stund börjar folk gå förbi oss, men Våfflan och jag står kvar och fryser en stund till. Vissa ögonblick får man bara inte missa.

Från Mont Blanc på morgonen den 1 augusti 1999.
     

Klockan åtta på morgonen når vi toppen. Vårt dricksvatten har bottenfrusit så vi är duktigt törstiga och utmattade. Men två lyckliga polacker kommer fram och halar upp en flaska Gula Änkan ur en ryggsäck och bjuder. Något som tar min mage med total överraskning. Under några oroliga sekunder funderar jag allvarligt på att återbörda skumpan i ansiktet på polacken framför mig. Men det är en bra årgång så jag låter bli. Men det är nära. I stället ringer jag ett samtal till Idre och bölar en skvätt i örat på broder Håkan. Det är en mycket speciell upplevelse. En sådan man vill göra om. Nej, inte vill. Måste.

Vi har inte mer än hunnit hem till Sverige igen förrän vi båda inser att upplevelsen på Mont Blanc måste upprepas. Det är helt enkelt livsnödvändigt. Bestigningen i Chamonix har gett mersmak. I synnerhet gäller detta Våfflan som under de senaste tio åren mest har ägnat sig åt familjeliv. För min egen del är jag redan såld. Intresset för klassisk alpinism har alltid funnits där. Och inte har det minskat efter mina Nepalresor heller. Det tillför vanlig bergsklättring nya dimensioner där tunn luft och logistik bara är två exempel. Det är inslag som ju inte alls existerar under en tur i våra egna nordiska fjäll. Deltagarnas personliga egenskaper kommer också fram i dagen på ett annat sätt när det blir tuffare tag vilket för det mesta enbart är angenämt. Det ligger också i sakens natur att riktigt höga berg inte ligger i tätbebyggda områden, ett faktum som innebär att man kan påräkna högklassiga naturupplevelser på betryggande avstånd från vardagen. Vill man bestiga ett berg över låt oss säga 5 000 meter får man följaktligen räkna med en längre utlandsresa. Antagligen till något främmande exotiskt land på en helt annan kontinent med allt vad det innebär. Och ändå, i slutändan kanske man inte ens kommer halvvägs upp på berget. En stor del av lockelsen och utmaningen ligger just i de här faktorerna. Det och givetvis jakten på äventyret. Framförallt jakten på äventyret.
     Våfflan verkar ivrig och jag är som sagt inte nödbedd. 

Beslutet 

En sak är alltså klar. Vi vill bestiga ett högt berg. Och vi vill känna oss som äventyrare när vi gör det. Men vilket berg skall vi välja? Alperna i all ära, men vi vill högre upp än Mont Blanc den här gången. Vi lägger Alperna åt sidan. Vi diskuterar heller inte Himalaya vilket kanske annars hade varit naturligt. Men det finns andra alternativ. Kaukasus, Afrika, Anderna och Alaska far ut och in genom huvudet under några veckor. Det blir till att damma av en del gamla böcker för att skingra dimmorna. Det och internet. Internet behöver dock inte dammas av. Där finns alltid aktuell information.
     Det tar väl någon månad eller två. Hösten kommer och mot min vilja har jag börjat återgå till svenssonrollen med arbete och vardagsrutiner. Jobba, äta, sova. Enligt badrumsvågen börjar det bli hög tid att fatta ett beslut.
     Jag har fått Alaska och Mount McKinley på hjärnan när Våfflan en dag föreslår Aconcagua, Andernas högsta topp. Vi bestämmer oss i princip omgående. För egen del grundas beslutet mer på känslor än på topografiska överväganden. Visserligen uppfyller Aconcagua alla krav vi har på vårt berg, men det finns det även andra berg som gör. Här handlar det mer om att bejaka utforskarådran och äventyrslusten och att komma hem med en bra historia värd att berätta. Att sedan berget statistiskt sett är sydamerikas högsta, södra halvklotets högsta, ja faktiskt världens högsta utanför Himalaya är ju bara grädde på moset. En annan sak. På Aconcagua infaller klättersäsongen när vi har vinter på norra halvklotet, ett faktum som får oss att inse att vi antagligen kommer att vara de högst belägna människorna på hela planeten om vi kommer upp på toppen. Och namnet gör inte saken sämre heller. Aconcagua. Det klingar magiskt. Vi tycker valet är synnerligen välgrundat.
     Eventuellt har bergets höjd - 6 962 meter - något med beslutet att göra också.

Eftersom dopparedagen redan står för dörren inställer sig frågan om vi skall åka om ett år eller vänta i två år, till vintern 2001/2002. Av ekonomiska skäl börjar jag luta åt två år. Jag har nämligen nyss tagit ett medlemslån och tänker investera litet i min lägenhet. Jag misstänker också att min kropp skulle uppskatta två års uppbyggnadsträning. De kommande somrarna skall vi ändå kunna hinna med några träningsturer i Alperna tänker jag. Varpå Våfflan frankt föreslår en satsning redan på vintern 2000. Typiskt. Det innebär att en stor del av mitt lån får bekosta resan i stället för möbler och att kroppen skall späkas. Jag tvekar men lockas samtidigt av äventyret. Jag inser att det kan gå. Efter några dagars vånda säger jag ok och vi börjar genast planera.

forts »»»