Aconcagua / Den vita vinden

30 december
Aconcaguas nordtopp, 6 962 m

Järnspikar vad det är kallt! Ett kungarike för ett hett skumbad. Men tack och lov att det är vindstilla i alla fall. Det är bistert nog ändå. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag står och stampar i mörkret utanför vindskyddet. Vid fötterna fräser och hostar min brännare och jag kämpar mot lusten att stoppa in den innanför byxorna. Sikten är obefintlig men vi har pannlamporna på och de dansande ljuskäglorna - nej ljuskäglor är fel ord, det handlar mer om det ljussken ett flämtande värmeljus avger - skvallrar om att Johan och Henke också är i farten. Coop ser jag inte till. Jag vill ner i säcken igen. Vill, vill! Jag försöker få i mig så mycket energi jag bara kan men det är stört omöjligt att få ner en hel påse Wildlife Chicken Hot Pot vid den här tiden på dygnet. Jag tvingar i mig halva påsen men sedan är det stopp. Det får bli soppa och choklad i stället. Jag måste ju få i mig så mycket som möjligt. Sedan måste vattenflaskorna fyllas på igen. Så det blir till att smälta ännu mer snö. Jäkla evighetsgöra! Jag stampar vidare och försöker röra på lederna.
     Halv sju är vi klara. Coop också. Några svaga ljus i mörkret ovanför oss visar att folk redan har börjat ge sig iväg. En sista koll att kameran är med och vattenflaskorna innanför jackan den här gången. Temperaturen är nästan 20 minusgrader och något lärde man sig ju på Mont Blanc. Sedan bär det iväg.

Att det alltid skall vara så jobbigt i början. Att man nästan går på knäna efter flera timmars ansträngning är ju lättare att förstå, men att det skall behöva ta emot så förbålt bara efter hundra meter! Det känns inte direkt uppmuntrande. Inte när man vet att man har 1 200 höjdmeter att avverka i tunn luft och att man inte kan påräkna någon vila förrän långt in på eftermiddagen när man är tillbaka. Fast just den vetskapen är kanske en del av förklaringen. Det är lätt att börja tänka att nej det här kommer jag aldrig att klara och varför i helvete håller jag på med sånt här självplågeri. Och genast börjar man flåsa och hänga med huvudet. Så mycket är nog en mental grej. Men det handlar förstås också om att kroppen inte har hunnit komma upp i arbetstemperatur än. Man känner rätt tydligt när den gör det och det gäller att ta sig till den punkten så skonsamt som möjligt. Och att sedan balansera där. Andra andningen som vi säger. När man väl är där brukar det kännas bättre och den känslan kan sedan hålla i sig flera timmar.

Vi använder lätta teleskopstavar när vi går, och de är ovärderliga i mörkret. Utan dem hade det gått mycket långsammare uppför. Man blir inte alls lika trött i armarna heller som man annars blir utan stavar. En bra sak, att gå med stavar.
     Efter någon timme har det blivit så pass ljust att jag kan urskilja omgivningarna. Torra, vindpinade klippor och grus. På den här vindutsatta sidan finns det heller nästan ingen snö alls att tala om. Några små fläckar här och där bara. Men det är fortfarande bitande kallt. Vi närmar oss Independencia Hut, ett knippe bräder som gäller för att vara det högst belägna vindskyddet i världen när Coop kastar in handduken. Han har sladdat i kön hela tiden och nu vänder han helt sonika om och går ner igen. Det ser ganska lockande ut men jag känner mig faktiskt inte alls så slut som jag har befarat. Coop och jag vinkar åt varandra men sedan vänder jag mig om och fortsätter uppåt. Den där andra andningen känns inte alltför långt borta där jag traskar på, långsamt långsamt men kanske bara tio-tjugo meter bakom Johan och Henke. Men det är synd att Kevin och Kevin inte kommer att ta toppen. Det hade varit kul att inspektera toppröset tillsammans med dem. Eller med en av dem åtminstone eftersom vi har blivit litet av kompisar. Men c'est la vie.
     Vi kommer fram till Independencia. Det restes redan 1951 och namngavs som en hyllning till den folkkäre presidenten Juan Peron. Numera är vindskyddet fallfärdigt och ser ut att möjligen vara lagom stort åt två personer med lätt packning. Men enligt uppgift skall tre eller fyra personer kunna få rum därinne. Men det vete tusan. Platsen ligger litet skyddad bakom en klippa på 6 400 meters höjd. Nytt höjdrekord alltså.
     Vi pustar ut en stund. Hittills har det gått riktigt bra och såvitt jag kan se av leden verkar den närmaste biten inte bjuda på några problem heller. Det är inte speciellt brant och strax ovanför Independencia viker leden av till höger och fortsätter utmed en vågrät passage med det passande namnet Windy Crest. Möjligen borde den ha hetat Steep Windy Crest istället, men mannen som namngav den kanske aldrig tittade ned.
     Jag hade nyss kommit in i en bra lunk så jag vill inte stå still för länge. Jag fortsätter femtio hasande steg uppför leden och stannar och flåsar en stund. Femtio steg, flås, femtio steg, flås. Så där håller det på tills Johan och Henke sakta går förbi mig. Dagens ungdom, tänker jag. Ingen respekt alls för oss äldre. Men ute på Windy Crest kommer jag ifatt grabbarna igen.

Windy Crest.
     

Det är en fin dag för en toppbestigning. Nästan ingen vind alls och nu när solen kommit upp stiger temperaturen också och det börjar rentav kännas varmt på ryggen. Ibland drar några moln fram alldeles över våra huvuden men de blå gluggarna överväger. Håller det här i sig kommer det att gå bra alltsammans. Humöret skulle ha varit på topp om det inte vore för en liten skitsak. Nej, ingen liten förresten. Jag behöver gå på muggen.
     Vid bortre änden av Windy Crest har det uppstått en mindre folksamling och när vi kommer fram förstår vi varför. Leden tycks försvinna rakt in i berget. Eller det ser ut som om det har gått en lavin av grus och sten just här. Jag betraktar hur några personer har tagit sig ett par meter upp och står tungt framåtlutade och flåsar. En av dem tar ett steg upp men glider tillbaka i gruset och tvingas parera med andra benet och stannar omedelbart upp och flåsar tungt. Jaha, tänker jag, då är vi alltså framme då. Den lätta delen av leden är gjord och nu återstår bara 400 höjdmeter av löst undanglidande grus och småsten. Det här är alltså den berömda Canaletan.

Vissa saker hör ihop. Vad vore Helan utan Halvan till exempel? Kräftor utan små fåniga hattar? Vem skulle minnas Arkimedes idag om han bara haft dusch? Om jag säger Cyrano de Bergerac ser nog många en stor kran framför sig. Exemplen är många och likadant är det med Aconcagua. Pratar man om normalrutten kommer man förr eller senare in på Canaletan. Canaletan är den rasbrant som är sista utmaningen före toppen om man kommer via normalrutten. Jag har väntat mig någonting mer i stil med en ränna eftersom det spanska ordet canal betyder just kanal eller ränna. Men nu när jag står här ser jag varken kanaler eller rännor. Inte för att jag är pigg nog för att titta efter närmare heller. Jag sitter på en större sten och pustar ut medan jag ser hur Johan och Henke tar några hasande steg uppför bråten. Johan som ju säkert är tjugo-trettio kilo lättare än Henke halkar inte omkring alltför mycket utan tar sig ganska lätt uppåt, trippande och klivande på de större stenarna, medan Henkes fötter mal som två propellrar i gruset. Det ser inte alltför lustfyllt ut.
     Det är inte med någon större entusiasm jag faller in bakom Henke. Men jag ser att Johan redan har kommit ett tiotal meter upp så uppenbarligen går det ju att ta sig fram i alla fall. Jag tar ett andetag och hugger in på eländet. Efter bara några meter stannar jag upp med bultande hjärta och ser mig vilt omkring efter fastare mark. Jag sneddar ut åt sidan och går sedan långsamt i vida serpentinsvängar medan Johan och Henke tycks hålla en mer direkt linje. Långsamt, långsamt går det. Men det går.
     Jag söker mig ut på högra flanken där det ser ut att vara litet fastare terräng. Till min förvåning går det ju riktigt bra. Brant och jobbigt, jovisst, men jag vinner höjd. Jag närmar mig flera personer som för bara en kort stund sedan var långt ovanför mig men som nu står och flämtar och knappt kan ta sig ur fläcken. Till och med energiknippet Henke befinner sig nu nedanför mig, tungt lutad mot en sten och med en flaska i ena näven. Men Johan är fortfarande en bra bit ovanför mig, men det ser inte längre ut som om jag sackar efter honom speciellt mycket. Om det inte vore för det allt större behovet att gå på muggen skulle jag antagligen se ljust på framtiden. Men det är tusan vad det trycker på! Jag inser till slut att nöden inte har någon lag. Det finns bara en sak att göra, hur motbjudande tanken än må vara. Jag börjar se mig om efter en lämplig plats och upptäcker några större stenblock ovanför och ute till höger om mig där marken ser fast ut och där jag kanske kan hitta en bra sittplats. Sagt och gjort. Jag tar mig med lätt glasartad blick upp till stenarna och rundar dem för att gömma mig på baksidan. Och blir stående. På andra sidan sluttar det bara brant utför, underlaget ser ut att vara samma förbaskade grus som på min sida, och några större stenar att skydda sig bakom finns inte så långt ögat ser. Jaha, så var det med det. Det blir till att göra det bästa av situationen och förrätta ritualen just där jag står. Uppe på själva kanten där alla kan se mig tydligt i relief. Strålande grabben. Bara megafon och doakör som saknas. Men ingen tvekan här. Av med dunjackan, ner med hängslena, upp med knappar och blixtlås, ner med brallorna, understället, kalsingarna och ner med ändalykten mellan de två största stenarna. Ingen tid att vara finkänslig här. Så. Och pris ske gud. Halleluja. Vilken lättnad.
     Sanningen att säga är det riktigt trevligt att sitta vänd mot solen så här, med ryggen bekvämt lutad mot en sten och med perfekt överblick över Canaletan. Det finns en del moln och dimbankar runt omkring men just här runt toppen sitter jag i ett blått hål. Och med undantag av en japansk tjej alldeles nedanför mig tycks ingen ha lagt märke till min striptease heller. Nej, alla verkar fullt upptagna med att dubbelvikta studera sina egna fötter. De är inte så många heller. Jag gör tummen upp till japanskan men hennes tomma blick tycks se rätt igenom mig. Vore det inte för att benen börjar somna och jag har en topp att bestiga skulle jag gärna sitta kvar hela dagen. Men Johan håller ju på att skaffa sig ett ointagligt försprång och Henke närmar sig nedifrån, så jag avslutar det jag håller på med, ordnar till klädseln och sneddar ned till leden igen. Och några minuter senare tillhör även jag det flämtande fotskådargänget.
     Tiden går, men om den rusar eller masar sig fram är svårt att säga. Det heter ju att tiden rusar fram när man har roligt eller något obehagligt att se fram emot, som tandläkarbesök till exempel. Och omvänt, att den kryper fram när man har tråkigt eller något trevligt att se fram emot. Men tusan vet om det här är kul eller tråkigt egentligen. Jag antar att tiden går ganska fort i alla fall. Det är svårt att fokusera tankarna på någonting en längre stund utan de pendlar hela tiden fram och tillbaka mellan ren självömkan, dunkar med rabarbersaft, långa skumbad eller bara ett torrt konstaterande av vad som finns framför ögonen. Det vill säga ännu en vickig, undanglidande sten och mina egna kängor. En sak muntrar i alla fall upp mig medan jag sakta avverkar meter för meter. Mina små påsar med nötcreme. Nästan hela förrådet har ju gått åt under de senaste två veckorna men jag har sparat ett tiotal inför just Canaletan. Kylan gör att de är hårdare än knäck, men med tanke på årstiden är ju det ganska passande. Goda är de men jobbiga att suga på samtidigt som pulsen ligger nära max och jag flåsar som en hund. En har jag redan tappat i dammet.

Jag tittar upp och finner att det blåa hålet håller på att sluta sig över mig. Men något väderomslag är det inte fråga om. Det är fortfarande nästan helt vindstilla och molnen är ljusa och påminner litet om lätta dimbankar. Ordet whiteout poppar upp i huvudet men jag slår genast bort det eftersom det inte är någon risk att drabbas av det just här. Kanske på andra sidan, på Polish Glacier, men inte här.

(Whiteout är ett optiskt fenomen som ibland förekommer i mulet väder och kal terräng där marken är is- eller snötäckt. En förutsättning är också att molnet, eller dimman, når ända ner till marken. Orsaken är s.k. multipelspridning av solljus mellan det vita underlaget och molnbasen. Effekten blir att varken horisontlinje, skuggor eller moln kan urskiljas utan omgivningen blir helt konturlöst vit. Whiteout förekommer främst i polarområden eller på glaciärer. En svensk term är flatljus. Man kan nästan säga att det är motsatsen till mörker. Och precis som i mörker ser man ingenting. Man blir i princip helt blind. Och det är just det som är grejen. Att inte se någonting trots allt ljus.)

Jag ser ett krön ett femtiotal meter ovanför mig, kanske litet mer, och jag undrar om det är toppen eller om leden fortsätter vidare bakom krönet. Plötsligt känner jag igen Johans röda dunjacka framför mig. Han är på väg ned! Under några sekunder förstår jag ingenting. Sedan står han framför mig, leende.
     - Hallå Rune! Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag har rusat iväg så här men jag kände mig litet frusen och var orolig för att molnen skulle börja dra in.
     - Det är lugnt Johan, flämtar jag. Jag var tvungen att sätta mig en stund längre ned, det var litet panik där ett tag, annars hade jag nog flåsat dig i nacken. Är det toppen där uppe?
     - Jajamen. Du har bara 20 minuter kvar. Jag hade tur och fick litet blå himmel där uppe också. Fantastisk utsikt men jag känner mig litet svag och kall så jag tyckte det var bäst att gå ner. Drickat är slut också. Jag går ner till Berlin nu. Var är Henke?
     - Han är här nere någonstans. Där. Ute på kanten i den mörka jackan och röda damaskerna.
     - Okey, jag ser honom. Jag säger grattis till toppen redan här Rune, så ses vi senare.
     Medan Johan försvinner nedåt fortsätter jag steg för steg, långsamt upp mot krönet. Stavarna ritar två spår i gruset bakom mig och efter bara tio-tjugo steg stannar jag och vilar. Jag är väldigt, väldigt trött nu men förstår ju att jag strax kommer att nå toppen. Om nu bara det här förbaskade molnet jag är på väg upp i kunde lätta också.
     Alldeles under själva toppen följer leden en smal hylla åt vänster och jag stannar till en sista gång och tittar efter Henke. Han är fortfarande en bra bit under mig och står och vilar med blicken vänd uppåt.

Ögonblicket jag har väntat på i över ett år har kommit. Bara fem meter kvar nu. Fem meter. Jag har tid att sitta här och smaka på den karamellen ett tag. Det finns ingen anledning att puscha längre. Jag låter pulsen gå ned och sitter och filosoferar en stund. Sedan bestämmer jag mig för att gå de sista stegen upp till toppen och invänta Henke där. Klockan är strax efter ett.
     Jag kommer upp på en bred gråbrun platå, kanske tjugo meter tvärs över. Den främre delen består av sönderbrutna, vittrade stenblock medan den bortre verkar vara en öppen yta. Inte mycket att skriva hem om egentligen. Vid ett meterhögt lättmetallkors några meter bort står två personer och fotograferar varandra några minuter innan de vänder tillbaka ned. Det finaste att vila ögonen på en molnfri dag är annars den vindlande kammen ett par hundra meter österut till sydtoppen. Tyvärr är inte detta en molnfri dag men jag har ju sett bilder på kammen så jag vet att den finns där. Sikten pendlar mellan femtio-hundra meter och av resten av världen omkring mig ser jag ingenting. Kanske bäst att inte gå för nära kanten på andra sidan tänker jag och sätter mig istället bredvid korset som markerar södra hemisfärens högsta punkt. Korset är invirat i vimplar, sjalar och tygstycken och överallt sitter meddelanden fastknutna eller tejpade. Hade jag varit litet piggare hade jag säkert lagt märke till att det hänger en liten röd julstrumpa där också. Men jag är inte direkt i form för något högskoleprov just nu så jag sitter bara som en annan sfinx för mig själv. Tittar tungt rakt fram och tänker inte på något speciellt. Jag bara är.

Efter en stund rör sig någonting i ögonvrån och jag reser mig upp och går fram till kanten. Det är Henke. Jag betraktar hans sista ansträngning upp till toppen och möter honom med en kram.
     - Grattis Henke.
     - Åh tack Rune. Grattis själv.
     Vi delar på en del av det återstående vattnet och Henke ger mig en av sina sista powerbars. Snällt av honom. Jag vet inte om vi njuter av stunden direkt. Tröttheten och den dåliga sikten medger inte mycket mer än att bara stå där och andas tungt. Se sig omkring på stenarna och varandra. Byta några få ord om vandringen upp. Annars finns inte mycket att säga egentligen. Det är ändå ett starkt tillfälle och vi delar upplevelsen med varandra.
     Molnet verkar inte vilja lätta från toppen så till slut tar jag ändå fram kameran och vi tar några kort på varandra vid korset. Klockan har hunnit bli två.
     Sedan går vi ned tillsammans.

En trött äventyrare på Aconcaguas topp. Observera Johans lilla julstrumpa. Foto Henke.
     

Från högsta toppen mot sydtoppen. Foto Våfflan.
     

Nedstigningen till Berlin tar några timmar men går utan problem. Till Independencia går det till och med lätt men därefter börjar det bränna ordentligt under fotsulorna. Jag går där och är litet orolig att knäna skall börja gnissla, men det är en obefogad oro och jag slås av hur bra kroppen ändå har betett sig på berget. Och efter den första veckans acklimatisering har jag inte haft någon huvudvärk att tala om heller. Det är inte utan att jag är litet nöjd med mig själv.
     Det har redan börjat skymma när Henke och jag närmar oss Berlin och jag stannar till en stund strax ovanför vindskydden och studerar hur den sjunkande solen får bergsidan att glöda. Ganska fint ändå. Sedan går jag ned och får en kram av Johan. Varken Coop eller Våfflan är kvar och vi utgår från att de vid det här laget befinner sig i baslägret. Men vi tänker stanna här över natten. Att sedan få varm vätska i magen och krypa ned i sovsäcken efter att ha bestigit Aconcaguas högsta topp känns som en försmak av en välbehövlig semester.

Från nedstigningen från toppen. Berlin strålar välkomnande i skumrasket.

31 december
Nyårsafton, Plaza de Mulas

Morgonen kommer med kyla och stela leder. Det känns overkligt att ligga där på trägolvet i hundkojans mörker och tänka på gårdagen. Några ögonblicksbilder kommer för mig men annars är alltsammans ganska otydligt.
     Vi intar en spartansk frukost utanför vindskyddet, fyller våra vattenflaskor med smält snö, förhoppningsvis för sista gången, och packar ihop. Och så iväg. Knakande och knarrande till att börja med men efter en stund mjuknar lederna och det flyter på riktigt bra.
     Det tar inte ens en timme för oss att komma ned till Nido. Medan Johan och Henke tar ned sitt kupoltält undersöker jag depån. Och jodå, där ligger mina nya, svindyra dunvantar och väntar på att få komma upp till toppen. Sorry kompisar, tänker jag, men ni har i alla fall fått vara ute och rest.
     Vi städar upp och fördelar alltsammans så gott det går på våra tre ryggsäckar och fortsätter sedan ned mot baslägret. Ju längre ned på berget vi kommer, desto varmare blir det. Eller mindre kallt snarare. Det är ju fortfarande minusgrader, ganska många också, men varje gång solen tittar fram bakom ett moln så värmer det i ansiktet. Törsten börjar sätta in ordentligt. Vi passerar Canada och det känns litet som att vara på väg hem.
     När vi kommer fram till det sista isfältet ovanför Plaza de Mulas står två figurer och väntar nedanför. Jag känner mig fullständigt tömd på energi men när jag ser Kevin och Kevin kan jag inte låta bli att vinka. När vi till slut är igenom isfältet och kommer fram till dem tas vi emot med ryggdunkningar, vatten och kex. Kex! Bara en sådan sak. Vilka hyvens grabbar!
     - Welcome down! Did you guys make it?
     - Yeah! We did!
     - Great! Here, have a cracker grandpa!

Tusan vad skönt det är att vara nere till slut. Jag stjälper av mig ryggsäcken och fyller på mina två vattenflaskor från rinnande vatten vid kanten av isfältet. Jag gissar att vi ser en smula härjade ut för jänkarna propsar på att bära min och Henkes ryggsäckar den sista biten fram till mitt Hillebergtält. Det känns nästan litet pinsamt men min rygg tycker att det är en bra idé.
     Av mottagningskommitéen får vi också veta att både Våfflan och Steve har lämnat lägret med multransport redan föregående dag. Samtidigt som det är skönt att höra att Våfflan tycks ha sin egen situation under kontroll, så är det ändå tråkigt att inte få avsluta de här dagarna tillsammans med honom. Känner jag honom rätt lär han redan befinna sig i Santiago eller rentav på ett plan till Europa. Nåja, här i Plaza de Mulas vankas det nyårssupé i Refugion om några timmar och tiden fram till dess måste utnyttjas på bästa sätt.
     Först på dagordningen står att gå upp till Fernando Grajales mässtält och hämta Henkes jätteväska med vår övriga packning så vi kan byta kläder. Samtidigt bokar vi vår egen multransport till Puente del Inca. Vi har tur eftersom det väntas in en grupp till baslägret dagen därpå och vår packning kan gå med vändande post redan samma dag. Skönt att få det avklarat. Men ändå inte lika skönt som att få på sig en ny omgång strumpor och dra på sig gympaskorna!

Oskar och Marre kommer förbi vilket är kul. Det var några dagar sedan jag såg dem senast och vi tycks ha gått i otakt uppe på berget. Dagen till ära har de tagit toppen och har nyss kommit ned. Hårda grabbar, men för en gångs skull en smula slitna.
     Sedan går vi bort till två holländare i närheten som har en stor expeditionstunna av hårdplast halvfull med förnödenheter som de vill bli av med. Perfekt för oss som har gjort slut på nästan allt ätbart av vår egen packning. Men eftersom vi själva skall lämna området dagen därpå behöver vi egentligen bara en lunch och litet smått och gott att ha i fickorna på vägen. Frukosten kan vi klara själva. Vi baxnar när vi ser vad holländarna har att erbjuda. I tunnan har de hela skinkor, inte helt olika våra svenska julskinkor, något mindre bara, och hela Gouda-ostar och påsar med pasta och ris och allehanda konserver. Russin givetvis och en hel del chokladkakor och powerbars. Mulan som bar hit den där tunnan gjorde verkligen skäl för traktamentet. Vi plockar på oss en ost och litet snask, det får räcka.

Därefter går vi ned till Refugion för att duscha före middagen. Eduardo, föreståndaren, tycks vara en man med gott minne för han hälsar hjärtligt på oss när vi kommer. Johan förklarar att vi vill snygga till oss i etablissemangets hygienavdelning och Eduardo skiner genast upp och förklarar att såpa och stålull finns att köpa i kiosken. Som tur är har jag en liten flaska hederlig svensk duschcreme med mig så jag tror jag klarar mig ändå. Glada i hågen betalar vi de tio dollarna per person och går ned genom en råkall trappa bredvid huvudentrén. Här skall lögas, borstas, skrubbas, tvagas och duschas så det står härliga till. Och finns det bastu så inte mig emot.
     Givetvis visar sig ställets hygienavdelning påminna om någonting helt annnat än den varma, ångande, välkaklade duschinrättning jag har hoppats på. Nog för att det är en duschinrättning alltid, men den här ser ganska skamsen och håglös ut. Det finns några bås utefter ytterväggen och när jag kikar in i ett av dem ser jag att de är kombinerade duschtoaletter. I det lilla utrymmet finns en sprucken toalettstol i ena hörnet, givetvis översvämmad, och en droppande duschslang som sitter uppsatt i en krok på den obehandlade träväggen mittemot. Ovanför toalettstolen drar en uppfriskande ström av svinkall luft rakt in genom ett sprucket fönster. Men om det bara går att få fram varmt vatten ur den där slangen så antar jag att man ändå kan kalla stället för en duschinrättning.
     Alltnog, Johan är redan inne och rumsterar om i ett annat bås intill och eftersom den där varmvattenberedaren som står i hörnet och ser ut som en blindgångare från Falklandskriget kanske bara innehåller några få liter varmt vatten gäller det att sätta fart. Jag skalar av mig kläderna vid en bänk och tar med mig creme och en handduk in i det lilla utrymmet. Och si! Inte hett, inte ens varmt, men faktiskt ändå hyfsat ljummet vatten rinner i en trött stråle ur slangen när jag vrider på en gnisslande kran. Jag vrider och vrider på kranen tills jag nästan har demonterat den från väggfästet men mer vatten än den första trötta strålen tycks inte gå att klämma fram. Nåja, inte hänga läpp för småsaker här tänker jag och ställer mig med hopknipen mun under strålen. Något muntert gnolande kan det inte bli tal om men efter tio minuter verkar jag ändå ha fått av mig de värsta smutslagren. Fast av det stigande vattnet runt anklarna att döma tycks det givetvis vara stopp i golvbrunnen också. Men vadå, vad får man för tio dollar i världen nu för tiden?
     Efter detta äventyr återvänder jag upp till den halvfulla restaurangen. Och när jag kliver in genom dörren passerar jag som den naturligaste sak i världen en julgran vid min högra sida. Bara så där. Vad tusan gör en svensk julgran på det här gudsförgätna stället hinner jag tänka innan jag kommer på att man faktiskt firar jul även på andra håll i världen. Antagligen även i Argentina. Men det är med en hel del misstro jag betraktar trädet. Eventuellt är den av plast men visst tusan är det en julgran. Med en ljusslinga virad runt grenarna och pyntad med glitter och kulor och allting. Riktigt stämningsfullt och det är inte utan att suget efter Janssons Frestelse, glögg och Kalle Anka infinner sig. Min verklighetsuppfattning gungar till litet grann men jag försöker låtsas som ingenting och tar sikte på vårt bord vid ena kortväggen och slår mig ned bredvid Kevin och Kevin. Vi beställer en omgång choklad och sitter och småpratar medan lokalen långsamt fylls inför middagen. Förutom folk och trämöbler är lokalen dekorerad med vimplar, flaggor, ja till och med väl insvettade t-shirts, på varje ledig yta. Allt är givetvis signerat med namn, årtal och nationalitet. På väggen intill vårt bord hänger en svensk flagga och vi svenskar ser till att våra egna namn och dagens datum hamnar på den.
     Eduardo och några hantlangare har dukat upp aftonens middag på ett långbord intill. Buffé alltså. Två stora uppläggningsfat med sådana där jättestora argentinska revbensspjäll som landet är så beryktat för, ett jättefat med stekt klyftpotatis och till sist ett fat med kokta grönsaker. Och rödvin till. Allting får magen att låta som en gammal tvåtaktsmotor.
     Det känns som en evighet men till sist kan vi i alla fall gå fram och börja ta för oss. Inte nog med att de där spjällen är bara obetydligt mindre än brunnslock, de är dessutom nästan fem centimeter tjocka på sina ställen. Var skall man få plats med potatisen och grönsakerna? Kanske bäst att gardera sig med två tallrikar ändå.

Refugion. Restaurangen ligger i övervåningens vänstra del.
     

Så får man då till slut smörja kråset. Förutom huvudrätten blir det även chokladkaka och fruktkompott och kaffe till dessert. Jo, och en sak till. Skumpa. Eller rättare sagt mousserande vin. Men det har precis samma effekt på alla matgäster som riktig skumpa. Så nog blir kråset smort alltid. Och det sjungs visor också. En munter tillställning på det hela taget. Och det är ju inte vilken nyårsafton som helst, utan räknar man från år noll så är ju det här det riktiga millenieskiftet.

När klockan till slut närmar sig tolvslaget tar vi på oss ytterkläderna och går ut på planen utanför ingången med de sista dropparna i glasen. Tydligen skall Eduardo och hans kompisar fjutta på några smällare. Och vi vill ju inte vara oartiga nu när de har gjort sig sådant besvär med middagen. Så här skall minsann oooas och åååas även om det bara är några tomtebloss som fräser i snön.
     Några tomtebloss blir det dock inte. Inte ens en liten häxpipa. Däremot far riktiga raketer mot skyn från mässtälten uppe vid baslägret och från en punkt högt upp på berget som vi gissar är Canada. Riktiga fyrverkerier!
     - Oooo!
     - Åååh! Kolla!
     - Det var det jävligaste! Gott nytt år förresten!
     - Vart åker vi härnäst grabbar?
     - Hem!
     - Äh förstör inte stämningen nu!

_________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Norge - Store Skagastölstind
Norge - Bessedörtind

Rune Ahlström