Aconcagua / Den vita vinden

Det finns hotell och det finns hotell. Hotel Savigliano i Mendoza tillhör den andra kategorin. Hotel Penitentes däremot tillhör inte någon av dem. Däremot går det bra att mot en billig penning få sova och uträtta sina behov där. Någonstans bland stall- och logementkategorin skulle jag vilja placera det. Resten av Los Penitentes är inte mycket bättre. Ett antal flervåningshus och de obligatoriska hangarlika hotellbyggnaderna flankeras av höga rödbruna branter och vassa klippor. Landsvägen skär rätt igenom platsen och då och då mullrar en långtradare eller buss förbi. Det blåser givetvis och några stora skyltar som hänger från höga stolpar svänger och slår i vinden. Det är en sådan där plats man gärna lämnar. Stället ger också ett övergivet intryck.
     Tyvärr är vi inte på väg härifrån. Inte än i alla fall. Vår bil svänger av vägen och stannar utanför Fernando Grajales barack. Eller nåja, kontor då. Kontoret vaktas av den effektivaste vakthund jag någonsin sett. Fast vaktas kanske inte är rätt ord. Det råkar ligga en hund i dammet utanför dörren i alla fall, ett djur som säkert en gång i tiden har varit en söt hundvalp. Det är den inte längre. Men den varken skäller ilsket eller visar tänderna eller uppträder hotfullt på något sätt. Den här hunden behöver inte nedlåta sig till sådana billiga trix. Faktum är att den inte tar speciell notis om oss alls. Den här hundens avskräckande vapenarsenal består i stället av människans djupt nedärvda skräck för dödliga åkommor. I synnerhet de där åkommorna som inbegriper feberfrossa, kaskadkräkningar, blindhet och kallbrand innan döden kommer som en befriare. Den här jycken har antagligen alla sjukdomar en människa kan dö av, plus några extra överraskningar att döma av den där knytnävsstora variga bölden på ryggen och pälsen som har fallit av i stora sjok. Dysenteri, rabies och ebola är bara de första jag tänker på. Den kliar sig ihärdigt med något som antagligen är en tass medan den ger oss en trött blick. Vi lyckas i alla fall ta oss förbi den utan att bli slickade på händerna.

Inne på kontoret får vi packningen vägd och märkt av en gammal man som uppenbart är hundens husse. Att döma av det gråa, toviga håret - eller manen snarare - som går långt ner på ryggen, den pergamentgrå rynkiga hyn och den grumliga blicken utesluter jag inte någon annan form av släktskap heller. En förtorkad, vindpinad man. Han tittar upp, krafsar sig på bröstet och ur en spricka i skäggstubben kommer - till min stora förvåning - begriplig engelska. Vi håller oss på avstånd och betalar, behåller litet toalettartiklar och våra vattenflaskor och tassar bort till hotellet och lägger oss. Vilket ställe. Vinden drar och viner utanför och jag tror vi alla känner av höjden på 2 580 meter. Jag gör det i alla fall.

Los Penitentes.
     

Puente del Inca, 8 kilometer väster om Los Penitentes. Här viker man av den stora vägen och tar av på en mindre grusväg ett par kilometer tills man kommer fram till Guardaparque, Horcones Ranger Station, där alla papper och tillstånd stämplas. Därefter gäller enbart fötter.

15 december

Anmarschens första dag

Det känns spänt att kliva upp ur britsen morgonen därpå. Och det beror inte enbart på att den är hård, smal och luktar hund. Det kanske är platsen som gör det, eller höjden. Jag vet inte, men jag känner mig i alla fall inte som någon kalv på grönbete precis. Antagligen är det väl alla de där sakerna plus egna förväntningar inför det kommande äventyret. En anständig frukost serveras i alla fall i hosterian intill vår barack vid åttatiden och efter en stund böjd över koppar och fat känns det ändå litet bättre.
     Vi går bort till Fernando Grajales kontor och ägnar oss åt ompackning. Ryggsäckarna skall endast packas med så mycket vi behöver under anmarschen till Plaza de Mulas. Det innebär tält, sovsäckar, en del kläder, kök, en bränsleflaska och maten vi har köpt i Mendoza. Plus kameror och en del personligt smått och gott. Resten skall gå med multransport två dagar senare. Jag lyfter prövande på ryggsäcken och stönar. Något avspänt flanerande i terrängen de kommande dagarna kommer det tydligen inte att bli tal om.
     När allt är klart hivar vi upp våra grejer på kontorets pickup och den långhårige skjutsar bort oss till Guardaparque, Horcones Ranger Station, där våra tillstånd stämplas och vi kvitterar ut en sopsäck av blå plast för det facila priset av 100 dollar. Pengarna skall vi dock få tillbaka när vi återlämnar säcken plus allt skräp vi producerat vid utträdet ur nationalparken. Stationen ligger ca en mil väster om Los Penitentes och vi är extremt tacksamma att vi slipper förbränna frukosten på att vandra utefter landsvägen hela sträckan. Efter en sista försäkran av vår chaufför att resten av utrustningen kommer att vänta på oss i Plaza de Mulas när vi kommer dit vinkar vi grazias, adios amigo och axlar våra ryggsäckar. Dags att gå.

Anledningen till att Våfflan, jag och Henke är på spralligt humör syns i bakgrunden. Aconcagua. Foto Johan.
     

Vi står på tröskeln till Rio Horcones dalgång och skall följa den fram till Camp Confluencia där den delar sig i Rio Horcones Inferior och Rio Horcones Superior. Leden är bred och lätt att följa och vi spänstar iväg med god fart. Naturen är svagt böljande utan någon större stigning att tala om och morgonens lätta melankoli övergår raskt i ett glatt humör. Marken täcks av ett tunt lager vasst grönt gräs, och här och där plirar små grupper av låga blomster mot oss. Himlen är blå, solen steker och efter bara några kilometer är ryggen blöt av svett. Ändå är temperaturen i skuggan inte mer än 12-13 grader. Runt omkring oss reser sig höga rödbruna rasbranter och berg på mellan tre- och fyratusen meter. Landskapet är torrt och vittrat. Och så blåser det förstås. Men vind är något vi kommer att få vänja oss vid. Hela tiden har vi Aconcaguas massiva sydsida vänd mot oss och toppens dragningskraft får tiden och kilometerna att snabbt rinna iväg.
     Det finns en del motstridiga uppgifter om avståndet från Guardaparque till Confluencia men en trovärdig uppgift är 16 kilometer. Vi har inte kunnat finna någon bra topografisk karta heller utan vi får nöja oss med en karta från kontoret i Mendoza där vi fixade våra tillstånd, en karta som - för att uttrycka det milt - har en bit kvar till schweizisk lantmäterikvalitet.

Efter ett par timmar är vi framme i Confluencia. Lägret ligger på södra sidan av Rio Horcones Superiors flodbank strax norr om Inferiors utflöde. Floden har format en liten slingrande klyfta här och vi stiger ned, korsar den via en enkel bro, passerar ett antal tält och fortsätter ytterligare några hundra meter uppför den slingrande stigen till en vackert grönskande äng där det till och med porlar friskt vatten. Inte ett tält så långt ögat når och en underbar utsikt åt alla håll. Vi är framme och låter ryggsäckarna falla till marken.
     Jag sätter mig tungt på ryggsäcken och pustar ut med huvudet i händerna. Jag är blöt av svett och duktigt törstig. Dessutom har jag huvudvärk vilket inte förvånar mig det minsta. Men vi har gjort ett bra dagsverke och befinner oss nu på drygt 3 300 meters höjd. Snart är tälten resta och köken puttrar och vår aptit när maten är färdig tyder på att alla mår bra, trots litet huvudvärk här och där. Vi försöker trycka i oss så mycket vätska vi kan för att lindra symptomen och till slut rundar vi av med några droppar smäktande whisky. Därefter finns det inte mycket annat att göra än att krypa ned i sovsäcken. Dessutom faller temperaturen rejält så fort solen försvinner bakom bergstopparna. Jag tar ändå en kort sväng med kameran i omgivningarna medan Johan, iklädd shorts, vindjacka, grova kängor och australiensisk bushhatt av känguruskinn sitter på sin lilla uppfällbara stol och stickar. Stickar! Att friluftsfolk tar med sig personliga tidsfördriv för att slå ihjäl dötid med har man ju sett många exempel på. Vissa tar med sig en kortlek, Yatzy-tärningar eller ett munspel medan andra tar med sig små anteckningsböcker som de skriver i. Johan har sin stickning. Synen är obetalbar och litet som att tänka sig Conan Barbaren stryka spetsgardiner.
     Efter att ha pinkat för femtioelfte gången och fyllt på vattenflaskan ser jag ingen större anledning att utsätta mig för kylan och vinden längre. Även om det har mojnat betydligt, ja det är nästan vindstilla nu, kryper jag in till Våfflan i tältet igen och ser fram mot en natt i det fria på behörigt avstånd från Hotel Penitentes och malätna hundar. Ljudet från Johans stickor och den friska luften är extremt rogivande och jag kommer på mig själv med att ligga och småle. Livet är ändå gott att leva.

Tältlägret i Confluencia. Längst bort i bildens högerkant syns branterna ovanför Plaza Francia dit vi går på vår acklimatiseringstur nästa dag.

forts »»»