Aconcagua / Den vita vinden

"You pick the place and I’ll choose the time
and I’ll climb
The hill in my own way
just wait a while for the right day
And as I rise above the treeline and the clouds
I look down hear the sound of the things you said today"

Fearless, Pink Floyd 1971

Bestigningen

28 december

Nido de Condores, 5 350 m

Ännu en natt passerar i Plaza de Mulas. Inte för att den har speciellt bråttom när den gör det. Man har svårt att tro att den faktiskt har en tid att passa. Men med den förbannade vinden och en hagelskur i ryggen ger den till sist upp och låter en blek och kall morgon ta över. Jag ligger några minuter och försöker samla ihop alla morgnar med tältplatser den senaste tiden men är inte säker på att jag får ihop dagarna i rätt ordning. Och hur många dagar är det egentligen? Skärpning nu, tänker jag, det här vill du ju minnas efteråt. Få se nu. I går var vi här i baslägret. Och i förrgår. Morgonen före det låg vi i Nido, det var ju då tältet pajade. Och dagen innan var det julafton. Hur länge sedan är det nu...tre dagar? Nej fyra. Och dagen innan kom vi upp från Canada. Nej vänta...vi låg ju en hel dag i Nido och tog igen oss så vi kom alltså upp dagen före det. Och dagen före det låg vi i Canada. Nej vänta här, det där är fel. Vi kom upp till Nido dagen före julafton, den 23:e. Det var då Våfflans sovsäck hade gått sönder. Just det. Och före det, hur många nätter sov vi i Canada? Två var det väl... jo två. Tusan också, det här kommer att bli ett helsike att få ordning på efteråt.
     Jag kommer att tänka på en annan natt, 1984 i Indien, ute på vischan någonstans mellan Jaipur och Delhi. När jag blundar ser jag ett träd fullt med eldflugor under den gnistrande södra stjärnhimlen. Det är inte kallt. Möjligen svalt efter dagens tryckande värme. Och inte blåser det heller. Det finns en del ord som inte känns rätt att använda i Indien och blåser är ett sådant. Däremot andas luften om nätterna. Och vadå ont i ryggen? Inte den gången. Just nu byter jag gärna det här tältet mot den där glödande trädkronan. Eller skulle jag det förresten? Allt det där hände ju på en annan, betydligt fuktigare och varmare planet känns det som.
     Men åter till verkligheten. Jag masar mig ut för att hämta en flaska iskallt vatten och noterar att det fortfarande är vindigt men ändå långt ifrån stormstyrka. Molntäcket är ganska tjockt och dansar snabbt fram över bergen. Inte alltför illa ändå. Sedan sätter jag igång med frukosten. Johan och Henke har också vaknat och delar på ett kök i den motsatta absiden så jag har gott om svängrum för mig själv. Jag börjar kunna de här morgonbestyren nu. Först rotar jag fram en påse soppa, bröd, pålägg, te och socker ur en gul packpåse. Kåsan och skeden ligger på marken bredvid. Var är den lilla vispen? Där. Sedan pumpar jag upp trycket i bränsleflaskan med 15-20 tag. Sedan skall brännaren tändas. Tändaren ligger i den lilla röda Tupperware-burken. Sedan fyller jag en kastrull med vatten och placerar ovanpå brännaren. Ett lock ovanpå. Efter denna ansträngning ålar jag mig stönande ner i sovsäcken igen och lägger mig på rygg och lyssnar till brännarens väsande tills vattnet sjuder upp. Det brukar ta ca 10 minuter. Läpparna är nariga och spruckna och den förbaskade skäggstubben kliar. Det drar litet kallt runt öronen.
     - Är ni laddade för en liten promenad idag då grabbar?
     - Absolut!
     - Självklart! Vi kan ju inte låta Våfflan bli den ende av oss som tar toppen.
     - Nej för helvete, den tillfredsställelsen ska vi inte unna honom.
     - Om han tar den ja. Som det ser ut nu så lär han nog sitta fast i sitt lilla vindskydd.
     - Säkert. Hur känns det själv då?
     - Äh kroppen känns helt ok. Rätt förvånande faktiskt. Men motivationen har ju fått sig en törn.
     - Joo...
     - Hur gör vi med tältet? Det får väl stå uppsatt eller?
     - Ja, och vi lämnar allt vi inte behöver. Utom kläderna, säckarna och käket.
     - Och kameran. Jag går inte upp på den där toppen utan en kamera.
     - Hur gör du med stickningen Johan?
     - Ta med den Johan. Det blir en kanonbild. Du vid röset, stickande på din halsduk.
     - Njaa he he.
     Efter frukosten går det ganska fort att packa ihop. Vi behöver ju bara rulla ihop liggunderlagen och sovsäckarna och stuva ned mat, bränsle, kök och kläderna i ryggsäckarna så är vi klara. Kevin och Kevin går också upp idag och vi blir klara för avfärd ungefär samtidigt. Efter en sista kontroll av tältlinor och stormmattor på mitt Hillebergtält ger vi oss av. Dock utan Johans stickning.
     Även utan tältet på ryggen känns packningen tung. Johan och Henke klagar också. Jag räknar ut att det här är fjärde gången jag lämnar baslägret för att gå upp på berget. Måtte det inte bli fler gånger. Fyra får räcka. Fram till Conway Rocks går det bra men därefter blir det bara tyngre och tyngre. När vi till slut passerar Canada börjar dessutom vindbyarna att kasta rött damm i munnen på mig. Sabla elände. Kevin och Kevin hänger också med huvudena men Johan och Henke ser fortfarande starka ut. Allting är givetvis en mental grej också. Vid en paus ungefär halvvägs mellan Canada och Nido föreslår Johan att vi kanske skulle kunna kämpa oss ända upp till Berlin.
     - Inte utan en rast i Nido först, säger Henke.
     - Självklart. Vi stannar och vilar och käkar i Nido en stund, men sedan kanske vi skulle kunna puscha upp till Berlin innan mörkret faller.
     - Not to Berlin, säger en Kevin. Not me. I’m exhausted. I’ll chrash in Nido tonight.
     - Yeah.
     - Sorry Johan, säger jag och skakar på huvudet. Jag tror inte jag pallar ända upp till Berlin heller.
     - Ronee, you can stay in our tent if you like, säger Kevin Lund. Right Coop?
     - Yeah sure. You can stay with us Ronee.
     - Thanks guys. Ok Johan, jag stannar med jänkarna så kan du och Henke fortsätta till Berlin. Jag går upp i morgon bitti istället.

Vi har försökt få radiokontakt med Våfflan några gånger under dagen utan att lyckas, men när vi närmar oss Nido får vi kontakt och Johan meddelar att vi är på uppgång och eventuellt tänker försöka gå ända till Berlin. Våfflan säger att det blåser som sjutton där uppe och att ingen har kunnat göra någon toppattack idag. Maten är så gott som slut och humöret dalar men Steve håller honom sällskap och vi är välkomna upp. Det är trångt i vindskydden säger han, men flera personer har lämnat Berlin och gått ned under dagen så det finns plats åt oss om vi kommer.
     När vi till slut är uppe i Nido är jag ordentligt utpumpad. Vi stapplar bort till Johans och Henkes tält som verkar ha stått rycken bra under de senaste dagarnas oväder. Vår depå verkar också vara orörd och jag tar fram en av mina packpåsar med de sista matransonerna. När Kevin och Kevin har fått upp sitt kupoltält kryper jag in till dem och vilar innan vi lagar till något varmt. Efter någon timme stoppar Johan och Henke in sina huvuden och säger bye bye och ger sig av vidare upp mot Berlin.
     Jaha, tänker jag och känner mig som den sista negerpojken. Vad är det som händer här egentligen? Och vem eller vilka är det nu som har de bästa oddsen att nå toppen? Jag gissar på Steve och Johan i första hand. Det känns litet snöpligt eftersom jag själv fortfarande känner mig skapligt stark. Men ingen panik. Jag känner att jag gör rätt i att stanna här. Mina egna möjligheter skulle inte alls må bra av att jag sliter mig hela vägen upp till Berlin den här dagen bara för att sedan stå inför en lång topptur i morgon. Nej, det här är rätt för mig. Jag sover här i natt, går upp till Berlin i morgon och tar toppen dagen därpå. Lugn och fin bara.
     Kevin, Kevin och jag gör det så bekvämt för oss vi kan och ligger sedan och småpratar tills ljudet av tunga steg utanför får oss att tystna.
     - Hi guys, we are back!
     - Johan! Whats up? Did you forget something?
     - No. We just changed our minds about going up. It didnt felt right splitting up like this after all.
     - Hedersknyfflar! Fan vad glad jag blir grabbar!
     Och efter att nyss ha varit deppig är det ändå med en hel del positiva tankar jag några timmar senare överlämnar mig åt nattens famntag. Nu kommer säkert allting att ordna sig!

29 december
Camp Berlin, 5 780 m

För en gångs skull har natten varit lugn. Helt lugn faktiskt vilket känns overkligt. När jag kryper ur jänkarnas tält på morgonen och går bort till toaklippan uppskattar jag temperaturen till ca tio minusgrader, kanske litet mer. Det blir litet stelt om fingrarna efter några minuter men annars är temperaturen inget problem. Efter två veckors campande har jag vant mig. En sådan här stilla morgon är Nido trots allt en fin plats att vara på och jag går en bit bort och beundrar utsikten västerut. Inte ett moln på himlen. Och ingen svamp runt Aconcaguas topp ovanför mig heller. Någonstans där uppe rör sig säkert ett pärlband av flåsande människor uppför branterna just nu tänker jag. Våfflan och Steve lär vara två av dem. Några kanske redan har brutit och är på väg ned igen medan andra funderar på det. Stackare. Men det finns säkert också de som känner sig starka. Många kommer nog att kunna ta toppen en sådan här dag. Ja, vindskydden är antagligen helt tömda på folk just nu. Gott om plats för oss alltså.
     Efter frukosten packar vi ihop och gör oss klara att gå upp till Berlin. Båda tälten får stå kvar här i Nido så det tar inte lång stund för oss att komma i ordning. Vi har "bara" drygt 400 höjdmeter att avverka vilket inte låter alltför avskräckande men jag känner ändå inte den där rätta gnistan trots det fina vädret. Och dessutom är ju ryggsäcken lika tung som dagen innan. Så fort vi har satt oss i rörelse börjar jag flåsa och hänga med huvudet. Men kroppen rör sig i alla fall framåt i takt med de övriga. Henke tar täten medan Kevin och Kevin bildar kö.
     När vi har korsat platån som Nido ligger på, och ett större snöfält, börjar stigningen. Jag försöker hela tiden tänka positivt och gå i en lugn takt. Inga höga knälyft nu utan släpa gärna fötterna efter marken, mumlar jag för mig själv. Det är ok så. Försök att hålla munnen stängd och andas genom näsan så mycket det går för att behålla så mycket vätska som möjligt. Stanna och pusta ut så fort du känner att du behöver. Bry dig inte om ifall de andra rinner iväg framför dig. Ta det bara lugnt och hitta din egen takt. Tänk på att du har gått från baslägret till Canada på två timmar med samma packning, och höjdskillnaden mellan Nido och Berlin är mer än 200 meter mindre. Det här kommer att gå fint. Det ska vara jobbigt. Såja, ta sikte på den där stenen där framme och vila en minut där.

Efter någon timme ropar jänkarna halt. De har börjat sacka efter till och med mig som inte håller någon högre fart. Det är Kevin Lund som nu ger upp.
     - This is it for me man. I wont make it.
     - Are you sure Kev? It cant be far now and we have all the day.
     - I wont make it to the top anyway so why sit and freeze in a cold shelter up there? No I rather go down. I’ll wait for you in the tent Coop.
     Det är såklart ett klokt beslut. När krafterna sinar och man inte kan återhämta sig skall man givetvis inte fortsätta. Dessutom har Kevin underhållit oss med en skrällande hosta de senaste dagarna så han har inte varit i bästa form heller. Det vore säkert dumt att pressa honom att fortsätta. De båda kompisarna från Colorado tar farväl av varandra där på stigen och sedan vänder Kevin tillbaka. Coop och vi andra fortsätter uppåt.

Ungefär en timme senare är vi alla uppe. Sista biten har jag spagetti i benen och flämtar efter något att dricka, men jag är inte alltför långt efter Johan och Henke. Men det var en pärs.
     Själva lägerplatsen är inte mycket att hurra för. Det är kargt och stenigt förstås, med undantag av några små, hårda snöfält. På två mindre avsatser, en alldeles ovanför den andra, finns tre hundkojor av trä. En större och två mindre. Vi väljer den nedre avsatsen med de två mindre vindskydden. En liten bit bort slutar alltsammans i ett bråddjup och jag börjar förstå hur Veronica kunde ramla ned och slå ihjäl sig. Berlin är ingen bra plats för brännboll precis. I alla fall inte om man tillhör utelaget.
     Men utsikten västerut är fantastisk. När vi har lagt ut våra liggunderlag och sovsäckar i den närmaste kojan och kommit igång med snösmältningen kan jag inte låta bli att gå bort till kanten av stupet och bara stå och stirra på alltsammans. Bortom alla de underliggande bergen kan jag se ett mörkare band och jag gissar att det är Stilla Havet. Jag har ju läst att man skall kunna se ända till havet härifrån. Jag står och kisar men är inte riktigt säker på vad det är jag ser egentligen. Men jag bestämmer mig för att det nog är Stilla Havet ändå. Om inte annat så låter det ju bra.

Läger 3, Camp Berlin. Vi fick privilegiet att bo i den vänstra hundkojan.
     

Utsikten västerut från Berlin värmde i den bitande kylan.
     

Berlin är en kall plats. Rejält kall faktiskt. Mina fingervantar räcker inte riktigt till här uppe så jag kryper in i vindskyddet för att ta fram mina varma dunisar ur ryggsäcken. Och upptäcker att de inte finns där.
     - Neeeej...inte det!
     - Vad står på?, säger Henke.
     - Mina dunvantar ligger kvar i Nido. I depåsäcken. Det är ju katastrof!
     - Det var illa Rune.
     - Illa? Utan vantar i morgon kommer jag ju att frysa händerna av mig!
     Det finns bara två saker att göra. Antingen måste jag skena ned till Nido igen, rota fram vantarna, och sedan återuppleva vandringen hit upp. Och det måste ske snabbt innan mörkret kommer. Men tänk om de inte ligger i Nido heller? Tänk om de ligger kvar nere i tunneltältet i baslägret? Hemska tanke, i så fall skulle jag ju skena omkring och trötta ut mig på berget till ingen nytta. Nej, att återvända till Nido är ett alternativ jag inte alls känner för. Det kommer helt enkelt inte på fråga.
     Då återstår att hitta någon här i Berlin som vill låna ut sina vantar eller har ett extra par. Plötsligt kommer jag på lösningen. Våfflan. Jag måste helt enkelt leta rätt på honom innan jag somnar ikväll och be att få låna hans egna vantar. Men tänk om han inte lyckas ta toppen idag och vill göra ett nytt försök i morgon? Nej, känner jag Våfflan rätt så kommer han att satsa allt på att ta toppen idag. Jag får helt enkelt sitta och hålla utkik efter honom.

Vi sitter ute och äter medan vi ser solen sjunka och färga bergen i ett gulrött sken, vilket är vackert, och vi ser de första trötta klättrarna komma nedstapplande efter dagens toppförsök, vilket är intressant. Att döma av alla tummen-upp verkar de flesta ha nått toppen idag. En av de första vi får syn på är Steve.
     - Steve! Over here! Did you make it?
     - Yeah!, hojtar Steve och viftar med armen. I made it!
     - Great! Congratulations man!, ropar vi alla i munnen på varann och samlas runt Steve för att dunka honom i ryggen och få alla detaljer.
     - Where is Wolfgang?, frågar Johan.
     - Last time I saw him he still had about an hour to the top. I passed him on my way down. He was exhausted but I’m sure he finally made it. He is a fighter. The upper part is very loose and steep but I’m sure you guys will make it too. Sorry, but I have to rush down before dark hits. Good luck!
     Säger Steve och ångar iväg. Vi står med gapande munnar och undrar var den mannen får sin energi ifrån.

Två timmar senare står jag fortfarande lutad mot klippväggen vid den övre avsatsen och väntar på att Våfflan skall komma ned. De flesta som gav sig iväg i morse är redan tillbaka, men fortfarande ingen Våfflan. Det är kyligt att bara stå så här och jag längtar efter sovsäcken. Några av de jag frågar säger sig dock ha sett honom under nedfärden så det är bara att vänta. Men litet orolig börjar jag ändå bli. Nu när solen är på väg ned och skuggorna växer kan det inte vara alltför roligt att ta sig ned för branterna.
     Precis när jag bestämmer mig för att bli nervös på allvar ser jag en figur sakta komma nedstapplande ovanför mig. Äntligen kommer Våfflan och jag drar en suck av lättnad inombords. Några minuter senare är han nere på avsatsen och känner igen mig. Fan vad han ser sliten ut tänker jag när han kommer fram. Två veckor i fält utan rakhyvel har ju satt sina spår men det är de senaste dagarnas ansträngning som syns mest.
     - Tjena polarn, säger jag. Hur gick det, tog du den?
     - Hej. Ja, jag grejade det, säger han utmattad.
     - Man får gratulera. En tuff tur ser jag.
     - Tack. Ja det var fanimig på håret. Jag trodde faktiskt inte jag skulle palla ett tag. Sista biten är för jävlig.
     Det blir inte mycket mer sagt. Våfflan är helt slutkörd och vill bara in och lägga sig i säcken. Jag förstår honom. Innan vi skiljs får jag i alla fall låna hans vantar. Tack och lov för det. Nu har jag också fått en ärlig chans i morgon.

Jag återvänder till vindskyddet och kan äntligen åla ner i sovsäcken. Till att börja med behåller jag alla kläder på utom dunjackan. Fleecen, understället, byxorna, fingervantarna och mössan djupt nerdragen. Kängorna drar jag motvilligt av mig men senare kommer jag att stoppa ner även innerskorna i säcken. Hade ytterskorna fått plats hade jag tagit dem också. Långsamt, långsamt börjar det kännas drägligt. Temperaturen utomhus är -15°C men sjunker snabbt nu när skymningen kommer.