Aconcagua / Den vita vinden

16 december

Anmarschens andra dag

En gammal god tumregel är att lägga in vilodagar var tusende höjdmeter man passerar för att ge kroppen en chans att anpassa sig till den allt syrefattigare luften. Det är en regel man givetvis kan tumma på på lägre höjder, men ju högre upp man kommer desto viktigare blir den. Förutom den självklara anledningen, att ge kroppen tillräckligt med tid att hinna bilda röda blodkroppar, tycker jag också man ska måna om sin själ. Att bestiga berg gör man nämligen inte bara med lungor och muskler. Och dom som faktiskt gör det begriper jag mig inte på. Självklart kan man både nå toppen och samtidigt må bra och njuta fullt ut av naturupplevelsen. Och receptet är enkelt. Ta det lugnt och koppla av. Ta inte med några vardagsbekymmer upp på berget och glöm all prestige. Och framförallt - ha kul tillsammans. Dock stöter man ibland på folk som bredbent förespråkar uppfattningen att ett högt tempo med lätt packning är ett annat sätt att kringgå riskerna på hög höjd. Snabbt upp och snabbt ned är deras melodi. Personligen har jag alltid haft svårt att se någon som helst fördel med den där tjurrusningstaktiken. Och följderna är ju rätt uppenbara om man råkar skada sig på hög höjd, eller blir fast i dåligt väder t.ex., utan att ha skött sin acklimatisering på vägen upp. Dessutom missar man ju hela naturupplevelsen om man stressar, har en tid att passa eller ett rekord att slå. Det är ju först på extrema höjder, från 7 000 meter och däröver, där kroppen bryts ned även i vila, som tidsfaktorn är viktig. Nej, kombinationen natur och stress är inte min tekopp.
     En annan tveksam metod som förekommer är att äta höghöjdsmedicin, Diamox t.ex., i förebyggande syfte. Men att på detta sätt undertrycka kroppens naturliga signaler är ju också riskfyllt.
     En vilodag är följaktligen inplanerad här i Confluencia. Men så mycket vila tycks det inte bli. Planen är att följa leden längs Rio Horcones Inferior upp till Plaza Francia på 4 100 meters höjd, baslägret för de expeditioner som är galna nog, eller tillräckligt professionella, för att klättra på den enorma sydväggen. Tanken är att gå dit, beundra väggen, inta en lätt lunch och vandra tillbaka ned till Confluencia. Piece of cake. En lämplig acklimatiseringstur på pappret. Kartan antyder dock att det är mer än en mil upp till Plaza Francia från vår tältplats, faktiskt närmare 15 kilometer, och i så fall hotar ju dagsturen att bli närmare tre mil lång. Dessutom finns det enligt uppgift inget vatten utefter leden. Men å andra sidan är det ju en vedertagen acklimatiseringstur för många vandrare som passerar och stannar vid Confluencia, så vi tänker minsann inte vara sämre än de.
     Efter frukosten packar Våfflan och jag en lätt ryggsäck med ett kök, litet bränsle, några soppor och kex och så mycket vatten vi kan ta med oss. Henke och Johan gör likadant på sitt håll. Dessutom tar Johan med sina vattenreningstabletter och Henke sitt portabla reningsverk. Någonstans måste det väl ändå finnas litet vatten hoppas vi. Vi drar igen tältöppningarna och ger oss iväg.
     Det blir en tuff tur. Till att börja med återvänder vi i våra fotspår från föregående dag tills leden delar sig alldeles söder om Confluencia. Här tar ett genombrutet klipplandskap vid och stigen vindlar sig vackert uppför Rio Horcones Inferiors högra sida. Det ser ut att bli en strålande dag. Knallblå himmel och absolut vindstilla. Morgonen har varit kylig men solen kommer säkert att grilla oss ordentligt om några timmar. Jag är redan törstig som en flodhäst men vi snålar på vårt vatten och då och då turas Våfflan och jag om att bära ryggsäcken. Landskapet är i alla fall häftigt och tiden rinner undan lika friskt som svetten på ryggen.
     Gårdagens huvudvärk har inte gett med sig och efter några timmars flåsande börjar jag känna mig illamående. Kängorna känns som bly och det går tungt framåt. Men jag är i gott sällskap. Alla klagar på hög puls och dunkande huvud. Jag tror att Våfflan är den förste som går åt sidan och kräks. Eller om det är Henke. Hela tiden tittar jag upp mot dalsidorna efter tecken på vatten. Men inte en rännil så långt ögat kan se. Allt är bara grus och sten och små fläckar av kort, nålvasst gräs. Uppför, uppför hela tiden. Vi kämpar på.
     Till slut börjar dalen breda ut sig. Den gör en svag krök åt väster och stigningen avtar. Klungor av stora stenblock vittnar om enorma ras från bergssidorna och längre fram skvallrar grusåsar om att vi närmar oss den stora glaciären nedanför Aconcaguas sydvägg. Av baslägret Plaza Francia ser vi dock inga tecken. Alla är duktigt trötta nu och vattnet är på upphällningen. Medan jag står vid ett stort block och lättar mig ser jag ändå något som får det att vattnas i munnen. Ett par hundra meter upp mot bergssidan på vår sida reser sig en kon av jord och grus upp mot klippan, och är det inte en stråle av glittrande vatten som springer fram ur berget där uppe och försvinner i den där grushögen? Jajamen!
     - Grabbar! Vad sägs om lunch? Det rinner vatten däruppe på klippan och vi kan luncha vid de där stora blocken i närheten innan vi vänder tillbaka.
     Ingen knorrar utan alla tycks ha fått nog. Vi lämnar leden och tar sikte på några stora stenar långt där uppe och knogar på. Till slut kommer vi fram. Medan de andra pustar ut gör jag slut på mina sista reserver genom att ta några tomma PET-flaskor och fortsätter ända upp mot den livgivande strålen ovanför oss. Den lösa jorden rinner undan under fötterna på mig och jag flämtar som en blåsbälg. Jag tror huvudet skall gå i bitar men till slut står jag ändå precis under en liten utskjutande klipphäll där en klar stråle muntert plaskar fram och sugs upp under mina fötter. Jag står ett tag och bara njuter av det kalla vattnet innan jag fyller flaskorna och vänder mig om. Och lyckas faktiskt uppskatta utsikten. En bra bit längre ned ligger två av mina kamrater utslagna medan den tredje rör sig släpande upp mot mig. Jag vänder försiktigt nedåt och möts efter en stund av Henke med en tom flaska i näven.
     Vi får fyr på köken och ser till att få i oss så mycket vätska och näring vi förmår. Våfflan värmer en fruktsoppa men det dröjer inte många minuter förrän jag stapplar åt sidan och kräks. Ingen verkar ha den minsta aptit och det är ett håglöst gäng som efter mindre än en timme återvänder nedför dalen. Solen steker och svetten bränner. Och alla passar på att åtminstone någon gång under nedfärden lufta sina magar. Men enligt Johans GPS har vi i alla fall nått över 4 000 meters höjd.

Det har blivit sent på eftermiddagen när vi återkommer till våra tält ovanför Confluencia, och medan de andra tar igen sig med en Alvedon eller ser om sina fötter lagar jag och Våfflan till en gemensam middag med de varor som vi köpte i Mendoza två dagar tidigare. Dagen innan har Johan och Henke stått för en kanonmiddag och nu är det vår tur. Det blir två fulla kastruller med makaroner och en sås av några burkar krossade tomater, skuren lök och ett paket skivade starka korvar, allting ihopkokat med en bit grönmögelost. Som tur är har alla återfått aptiten efter någon timmes vila i de skuggiga tälten så vi har en trevlig avslutning på dagen. Fast Henke äter nästan upp hälften av maten på egen hand. När vi har fikat och diskat sitter vi och diskuterar dagens och de kommande dagarnas händelser en stund tills kvällskylan driver oss in i tälten. Vilodagen är äntligen slut.
     Men om den här dagen klassas som en vilodag så bävar jag inför morgondagen. Då skall vi gå hela vägen till Plaza de Mulas, vårt basläger.

17 december
Anmarschens tredje dag.

Jag vaknar av något kallt och blött mot mitt ansikte. Kondens. Mina andetag har fuktat ned en stor bit av min hemmagjorda ytterpåse av polyester som jag har stoppat sovsäcken i och nu ligger jag med ansiktet rakt mot den kalla väven. Men bortsett från det obehaget, en stel rygg och en blåsa som hotar att explodera vilken sekund som helst mår jag fint. Det stramar visserligen i ben och axlar efter de två senaste dagarnas vedermödor men huvudvärken är borta och jag känner inte av några andra krämpor heller. Jag ålar mig ut ur tältet och gör vad jag ska medan jag njuter av omgivningarna. Himlen ser ut att lova ytterligare en klar, het dag även om det knastrar i gräset och biter i fingrarna nu på morgonen.
     Snart skramlar det från allehanda kastruller från båda tälten och efter en rejäl frukost från sovsäckens sköna värme packar vi ihop. Avståndet till Plaza de Mulas är enligt uppgift 23 km med en stigning på 850 meter. Med packning på ryggen och på hög höjd är det precis lika jobbigt som det låter. Men ingen har en tanke på att klaga. Det är ju det här vi vill göra. Vi kränger på oss ryggsäckarna och traskar iväg.

Playa Ancha, den breda playan, börjar strax efter Camp Confluencia.
     

Till att börja med ringlar sig leden mjukt fram genom det sönderbrända landskapet. Färgskalan går i olika brungula nyanser bortsett från det där sträva, vassa gräset som ger gröna inslag. Men allt är torrt. Jord och damm. Det är tur att det inte blåser så mycket eftersom alla redan går med gapande munnar och böjda nackar.
     Efter en stund kommer vi fram till Piedra Grande (Big Rock), den stora stenen där Playa Ancha, den breda playan, börjar. Ett annat namn, Colorado, har playan fått på grund av det röda stoft som sätter sig på kängorna och kryper in i porerna på dem som korsar den enorma platta dalbottnen. Båda namnen passar bra i alla fall.

Floden, Rio Horcones Superior, för inte mycket vatten så här i juletider, men den är ändå ganska bred på sina ställen. Vi korsar den utan större problem efter någon kilometer och följer sedan dess norra sida. Timmarna går och det börjar bli jobbigt under den stekande solen. I likhet med dagen innan försöker vi hushålla med vattnet så gott det går. Vi måste ju ha tillräckligt för att kunna luncha på vägen också. Vinden som från början inte alls har varit besvärlig börjar mitt ute på playan irritera oss. Jag är tacksam för mina Vuarnet-glasögon men jag har smaken av Colorado i hela munnen. Något som jag tycker är speciellt jobbigt är frånvaron av litet större stenar eller något som man kan sitta på under vilopauserna. En Chesterfieldfåtölj med fotpall varannan kilometer skulle uppskattas av rygg och axlar. Henke har fått ont i höften också. Någonting med avbärarbältet som inte fungerar tydligen. Vid något tillfälle stjälper vi av oss ryggsäckarna rätt ned i dammet och sätter oss på dem och mumsar sakta på något sött. Från Sverige har jag den här gången tagit med mig en stor påse med nötcreme eftersom jag har fått för mig att nötcreme skulle kunna funka som fett- och energigodis, något slags fattigmans-Powerbars. Dessutom har jag alltid varit svag för smaken av nötcreme, och nu längtar jag efter att få trycka ut en liten påse i munnen. Men jag har bestämt mig för att spara alltihop till högre höjder och har därför låtit hela förrådet bli kvar i huvudsäcken som skall gå med multransporten. Så jag sitter där och nöjer mig med russin, Singoallakex och några slurkar vatten.
     Vi lunchar vid en slänt vid dalbottnens övre ända, strax innan den böjer av åt norr, och medan vi sitter där och låter oss väl smaka och solen torkar våra svettdrypande t-shirts passeras vi av en karavan mulor och några vaqueros. Vi känner igen våra ryggsäckar på några av djuren och vinkar åt förarna. Firma Fernando Grajales verkar i alla fall hålla sin del av avtalet. Mulorna skrittar på i god fart och deras spruckna hovar slår mot stenarna. Efter några minuter är de försvunna i den dallrande hettan. Det har blivit långt lidet på eftermiddagen nu, så vi stuvar undan kastrullerna och fortsätter.

Mulåsnor och några vaqueros skrittade förbi oss med våra ryggsäckar mitt på dagen. Tanken att be om lift låg nära till hands i hettan.
     

Efter ytterligare några kilometer står vi inför dagens enda krux. Leden har fört oss över till flodens södra sida igen och när nu dalen svänger norrut gör floden detsamma. Vi måste tillbaka till andra sidan. Här tycks Johans och Henkes strategi skilja sig från Våfflans och min för vi kommer längre och längre ifrån varandra. Vattnet är givetvis iskallt men eftersom det är en het dag och jag har mina gympaskor i ryggsäcken tycker jag det är bäst att gå kortaste vägen över. Våfflan håller sig strax bakom mig medan Johan och Henke fortsätter längs flodfåran uppströms efter ett ställe att ta sig över torrskodda. Vattnet är knädjupt nästan överallt och ganska stritt, men jag bestämmer mig för att det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Strax har jag gympaskorna på mig, kängorna dinglande runt halsen och byxorna uppkavlade så långt det går. Jag blir blöt och iskall långt upp på låren men jag kommer över utan större problem. Jag sätter mig på slänten och masserar mina iskalla fötter medan jag betraktar Våfflans överfart. Inga problem där heller, men av Johan och Henke syns inte en skymt. Vi tar oss upp för slänten och kommer upp på huvudleden igen. Det känns som om vi har tagit oss över på ett bra ställe trots allt för när vi efter några hundra meter tittar ned mot floden vi nyss har lämnat ser vi hur strid och djup den börjar bli och hur branta sidorna helt plötsligt är. Dalen håller på att förvandlas till en klyfta. Och inte en skymt av våra kamrater så långt vi kan se. Har de hunnit ännu längre fram eller har de vänt tillbaka? Vi vet inte men fortsätter själva framåt. Leden börjar luta alltmer uppför och efter en stund stannar vi och pustar ut. Det börjar kännas ordentligt i axlarna nu. Och huvudvärken som jag lämnade bakom mig i Confluencia kommer svepande uppför stigen. Tjenare Rune, om du visste vad jag har saknat dig tycks den säga och kliver in genom tinningen.
     Flera hundra meter bakom oss syns plötsligt en figur komma uppför slänten, och strax bakom kommer ännu en. Henke och Johan. De har tydligen gått för långt upp och tvingats vända tillbaka nedströms för att komma över floden. Våfflan och jag passar på att torka upp medan vi inväntar våra kamrater.
     Strax efter vadet passerar vi Refugio Ibanez, ett murat vindskydd med plåttak, och efter ytterligare någon timme den uppiggande synen av ett förtorkat mulkadaver. Vi börjar närma oss den sista branta stigningen upp från dalen och efter ett delvis nedrasat litet stenhus, Ruinas på kartan, börjar leden sicksacka sig uppför bergssidan. Jag vet att vi bara har någon eller några få kilometer kvar till Plaza de Mulas nu, men det är en tröst som kroppen inte vill lyssna på. Den skriker hela tiden åt mig att jag är på väg käpprätt åt fel håll och att det skall fan vara kropp åt en sådan plågoande.

Törsten var svår och huvudvärken plågade mig, men när vi passerade det här mulkadavret insåg jag att det kunde vara värre.
     

Vår samlade tropp dras ut ju högre upp vi kommer och efter några hundra meter har jag hamnat ordentligt på efterkälken. Till slut passerar vi förbi Hotel Refugio, en imponerande lång träkåk i två plan där det enligt uppgift skall finnas duschar, vattentoaletter, restaurang, telefon, kiosk och möjlighet att hyra utrustning. Nu har vi inte långt kvar till baslägret och efter en sista uppförsbacke ligger Plaza de Mulas framför oss. Äntligen framme! Vi stapplar in i lägret och låter ryggsäckarna falla till marken. Klockan är fem på eftermiddagen och jag har hela Aconcaguas västsida intill mig. Höjden är     4 270 meter.
     Vi lokaliserar våra mulor och resten av vår utrustning och fyller på våra vattenflaskor från friskt rinnande glaciärvatten. Livsandarna sprattlar till. Anmarschens sista dag har varit en pärs men äntligen är vi här och allt känns trots allt bra. Och efter en kort promenad bland tälten omkring oss hittar vi en bra tältplats. Snart är tälten resta, sovsäckarna utlagda och köken puttrar. Men gud vad trött jag är. Att studera omgivningarna får vackert vänta till morgondagen. Här skall ätas, drickas och vilas!

forts »»»