Photo: Mona Menets
Under mina 29 år som någon sorts yrkesresenär så har jag bara blivit inbjuden att föreläsa eller visa någon av mina dokumentärer till den övre akademiska världen fyra gånger. Tre av dem den här månaden. Lund, Oxford och nu senast på en antropologisk filmfestival i Tartu i Estland. Anledningen är ju flera, men främst för att rent historiskt så kommer akademiker och resenär inte riktigt överrens. De senaste åren har det varit en kamp inom The Royal Geographical Society som år 2009 helt enkelt tog bort namnen expedition och exploration i sitt ordförråd som funnits sedan 1800-talet. En kampanj startades av explorer branschen kallad The Beagle Campaign, men har kanske inte haft någon större inverkan på organisation som nu vill bli sedd som en akademisk institution för geografer och göra sig av med sin historiska explorer del.
Orsakerna till kampen är flera, men generellt så vill geograferna åt mer pengar och de tycker att äventyrarna och yrkesresenärerna får pengar och uppmärksamhet ändå från media och sponsorer. Och akademikerna tycker att motståndarna ägnar sig för mycket åt halvsanningar och överdrifter. Jag har förståelse för detta, men jag såg mycket fram emot dessa tre utmaningar i den övre akademiska världen.
Självklart slog influensan till dig. Alla dagis sjukdomar man får av småbarn är ju sanslöst många och utan ände. Men jag kan generellt säga att under alla tre utmaningarna så var publiken delad. De som uppskattade en gäst utifrån och ett annat fokus än det ibland något sega, torra och detaljerade akademiska framförandet och de som irriterades över vad de såg som generaliseringar, självcentrering och många akademiska felaktigheter. Oavsett om det var föreläsning eller film.
Photo: En av de finaste människor jag känner, Baronessan Helena Kennedy
Som helhet har jag lärt mig oerhört mycket av de här tre besöken. Och jag har självklart känt mig hedrad att ha fått en möjlighet att besöka denna mycket speciella värld. Och att få föreläsa i Oxford eller Cambridge var en av mina tidiga professionella önskningar att få göra en gång i tiden. Det tog 28 år. Det var den sista drömmen att strykas av det jag hoppas att få göra innan jag dog.
Största önskemålet nu är att så snart som möjligt tog med döttrarna till Sarek på en tio dagars vandring. Det lär bli en tung ryggsäck. Att bo södra Sverige har många fördelar, mest närheten till kontinenten och massor av konstnärlig kraft, men jag saknar stora fjäll, floder, tjärnar och den friska luften. Och det måste döttrarna snarast få uppleva!
