”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.

Jag har fortfarande den här sången som dyker upp i mitt huvud många gånger varje dag. Trots att det är mer än en vecka sedan vi anlände till Mweka Gate, sista gången hela teamet sjöng den tillsammans. Jag rankar denna vandring upp till Afrikas tak som en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Det var verkligen en resa. En sådan där resa där man älskar varje meter och varje minut av dagen. Varför, kanske du undrar?

25 år. Ett kvartssekel har passerat sedan jag senast stod på toppen av Kilimanjaro. Bestigningen ingick i en åttamånaders vandring genom Massajland år 2000. Jag var långt ifrån i toppform – på alla tänkbara sätt – men jag var välsignad med exceptionella följeslagare: Leif Skara Karlsson, en av de mest genuint varma människor jag någonsin känt, och Peter Spjut, en gångmaskin, utan tvekan den mest uthålliga vandraren jag någonsin sett i aktion.

Bilden nedan är tagen den 28 februari 1986 i mammas lägenhet i Dala-Järna. Jag hade vaknat på morgonen sittandes framför TV:n och ordentligt chockad över en nyhet som skulle förändra hela landet, statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Samma dag som jag skulle transporteras till Stockholm av min älskade bror, och flyga till Santiago de Chile för att påbörja cykelturen från Chile till Alaska.
Min förhoppning då var att jag efter äventyret skulle kunna försörja mig på det jag hade genomfört. Föreläsningar, tidningsartiklar och böcker. Så blev det. Jag fick t.o.m. vara med i riksradio och på TV, i reseprogrammet Packat Och Klart. Här kan ni se inslaget med intervjuaren Rolf-Egil Bergström, https://vimeo.com/20589771