Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

20 år sedan Sibirien Expedition. Nasha och Dimas stuga

Ett besök till Nasha och Dimas stuga 

Det är annandag jul, 26 december 2004, och vi befinner oss i vår lilla etta här i Srednekolymsk. Det är bara -32°C ute, men en liten iskall sydväst vind gör ett besök utomhus ganska friskt ändå. Fullt tillräckligt för att ge en lätt förfrysning. Om man inte passar sig. 

20 år sedan Expedition Sibirien

Det är den 19:e December, det är bara drygt -45°C ute och vi gömmer oss inne i lägenheten här i Srednekolymsk. Vi kommer att bo här i 6 veckor. Ingen vind, det snöar lite och folk skäller på varandra i korridoren utanför lägenheten. 

Då har vi kommit lite till ro. Vid ankomsten hyllades vi märkvärdigt nog som hjältar och ingen här riktigt tror på oss, att vi faktiskt skidat hit från grannsamhället Zyryanka 40 mil sydväst härom. Och de kan bara inte tro att vi sover ute i tält utan att ha en kamin! Det till trots, är alla helt fantastiskt trevliga och spontant pratar som om vi hade känt varandra hela livet. Folk är så här. En av dem, en lirare vi aldrig sett förut, dök upp i lägenheten igår, var kvar här en halv dag och pratade om mest om jakt och fiske. Och om hans traumatiska upplevelse denna sommar, när hans båt slog runt i en våldsam ström och han blev av med både den och en helt ny fyrtakts båtmotor av märket Mercury! Och han glömde nästan av att nämna att det tog honom fyra dagar att gå tillbaka genom en tät skog till Srednekolymsk! 

Lyckan att få planera en ny Expedition

Ärligt talat finns det få saker i livet som gör mig lika exalterad, fokuserad, positiv, driven, hoppfull och lycklig som att planera en ny expedition. Nuförtiden är jag särskilt förtjust i den fysiska förberedelsen som krävs. Efter 38 år i den här branschen är jag ganska säker på att jag har den mentala aspekten under kontroll. Men förberedelserna för den fysiska delen, särskilt när man har passerat 60, är oerhört viktiga.

Jag har precis avslutat några långa dagar av djupgående forskning kring hur man bäst förbereder sig för några av världens högsta berg och för att påbörja en period av alpinism och bergsbestigning. Jag har alltid känt en vördnad för bergen, som om de ropar på mig – en kallelse från vildmarken, bergen. Och jag har alltid tänkt att innan jag slutar leva, ska jag tillbringa några år med att lära mig bergsbestigningskonsten och tillbringa tid bland bergen. Nu är tiden inne.

Planen. Ännu en.

Planen. Ännu en.

Elden och drömmen är fortfarande mycket starka. Jag har hållit på med det här jobbet i snart 39 år. En ganska lång karriär. Och det tog inte mer än tre veckor efter den utmattande men extraordinära korsningen av Grönlandsisen innan jag började drömma om nästa expedition igen. Det förvånade mig, eftersom jag under de senaste åren har känt att när man passerar 60 års ålder är det dags att lämna den självförhärligande arenan, bli munk och tjäna andra. Det var min plan när jag återvände från Grönland. Men två saker förändrade den idén. För det första mötet med "Explorer-In-Residence" i London i oktober, arrangerat av Jeff Willner och Kensington Tours. Att möta några av de mest exceptionella människorna och upptäcktsresande som lever idag gör det omöjligt att inte vilja fortsätta utforska, resa, leva livet till fullo och tänja på gränserna för vad som är möjligt – oavsett ålder. För det andra, den eld som brinner inom mig – en längtan så stark att den är okontrollerbar – finns bara där.

två månaders rapport efter hemkomst från Grönlandsisen

Idag har det gått två månader sedan jag kom hem efter att ha korsat inlandsisen på Grönland. Att anpassa sig till det vanliga livet efter att ha tillbringat över 30 dagar med att dra en pulka över en av världens största inlandsisar, upp till tio timmar om dagen, sova i tält, följa extremt fasta rutiner och för det mesta känna sig väldigt fri och privilegierad – ja, det är inte lätt. Det handlar inte om att komma hem, det har jag gjort många gånger förut. Det är känslan av att ingen någonsin riktigt kommer att förstå detta. Väldigt få gör det, så det är jag van vid efter 38 år av sådana här äventyr. Och jag vet att det bästa är att snabbt komma in i sina rutiner igen. Att starta dagen som vanligt.

För mig innebär det tidiga morgnar, en kopp kaffe medan jag skriver dagbok, mediterar, gör 30 minuters rehab, stretching och yoga, och sedan börja jobba. Just nu handlar jobbet om att gå igenom en hel del väldigt känslomaterial från tre olika resor: Defender X, cykeläventyret med mina döttrar och korsningen av inlandsisen.


Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg