Övermod. Överskattning av min egen kapacitet. Det har ställt till problem genom åren. Senast 2022. Inför förberedelserna för att korsa Grönland från väst till öst, hamnade jag i Gobi-öknen i underbara Mongoliet. Efter att ha tvingats lämna Sibirien till följd av kriget, skeppades Expedition Defender X:s speciella Landrovers ut till detta enorma land. Bara drygt en månad innan avfärd till Grönland, så ville jag så gott det gick hålla formen. Två däck väntade på mig vid min ankomst i Ulan Batar.
Första tillfället skedde i den fantastiska Gobi-öknen. Här filmat av den osannolika drönar piloten Mischa, likaså en mycket god vän till oss alla.
Andra tillfället skedde vid en helig plats, bredvid en vacker flod, omgivningen var kuperad och stenig. Mischa vill ha mer film på mitt däckdrageri, så jag körde en tur. Stentuff tur där jag hamnade i en tvär uppförsbacke, fastnade i stenarna, men ville visa mig stark och drog så hårt att jag fick en spricka i menisken.
Det gjorde att jag tog två starka smärtstillande mediciner därpå Grönland och då gick det som det gick.
Men mitt i allt detta, så minns jag storslagenheten från Gobiöknen, se klippet nedan.
Kontentan? Ännu en lärdom i livet! Att lägga till alla de övriga. Och hoppas att det fastnar...

Nu när jag är här i tystnaden i Lima, förstår jag att det inte hjälper att bo i stad. Även om Malmö och området jag bor är lugnt, så är det alltid något ljud 24 timmar om dygnet. Oftast dag och natt någon som beställt mat från Wolt eller Foodora, eller en bil som kör förbi i maxhastighet eller någon som rastar hunden. Eller grannen som druckit för mycket i sin ensamhet och ringer hem till Polen och gråter. Staden är ju så.