Sarek! Så upphausat i svensk outdoor-media det sista decenniet, så jag kände en del oro innan avfärd. Oro över att det skulle vara för mycket folk, upptrampade, omarkerade stigar och att känslan av total vildmark skulle vara borta. Jag hade märkt under de två sista vinterturerna, den sista någon gång år 2004 att allt fler besökare föredrog Sarek. Jag har nog gjort en tio vinterturer i Sarek och fram till de två sista var det inte många själar eller spår jag sett. Själva idén med att ge sig ut i vildmark är ju att undvika att stöta på alltför många människor. Jag pratade en hel del med Sarekkännaren och författaren Hans Fowelin innan avfärd och han tyckte att juni var en bra tid att ge sig iväg, men förklarade att det kunde vara mycket vatten, regningt, men också att det var svårt att ta sig in söderifrån i parken. Målet var att äntligen se den klassiska Rapadalen, så jag packade ned både yxa och såg. Färdkamrat var Sundip Chatterje, en välborgad medelålders affärsman från London, vars enda fjällerfarenhet var en vandring i Namibia. Han var en ökendyrkare, men jag ville visa honom fjällvärlden och det underbara livet i skogen. 

Låt mig först berätta att Johan Ivarsson med självklarhet klarade av att leda gruppen längs den norra delen av Skelettkusten! Han är så duktig denne unge man...