Egentligen var allt ihop en omöjlighet. Att vi skulle ta oss in i Jemen. Att jag skulle ta mig ut ur Sanaa och dessutom göra en färd, min första riktiga på många år, från kusten och upp till huvudstaden utan problem. Det här var ett land på gränsen till inbördeskrig,där granater briserat ovanför våra skallar sedan ankomsten och där risken för kidnappning är med världens största. Men nu när jag passerade genom en av världens äldsta basarer, Sanaas Gamla Stan, minst tusen år gammal där Saladdin på samma sätt som vi, trängandes med tusentals människor, upplevde lukter utan gräns, ett larmande på smärtgränsen, men i vårt fall med med en lugn och sansad Antar, hans något chockade kamrat Ahmed Ali Hussein, som för första gången besöker Sanaa, Amin med sin familj och jag upplevde ett sorts rus av tillfredsställelse. Tänk att åter nå sitt mål om än ett litet!

Mest fantastiskt var det dock att uppleva tidlösheten. Så här måste otaliga, Saladdin inklusive, ha känt sig när han eller hon red eller gick genom de urgamla, folkmyllrande och trånga gatorna. Jag har egentligen aldrig upplevt någon lycka efter att ha nått ett mål på mina färder, mest en lättnad och ett konstaterande att nu är det över, ungefär likaså nu, men denna gång visste jag att min dotter och fru väntade vid det utvalda målet, den gamla porten till Gamla Stan, Bab Al Yemen, tillsammans med många av våra vänner. Baba Hussein, Mohammed, Sabri, Tanya, Hussein Khawlani och fler. Och landets media, som redan dagen innan hade mött oss på ingång i stan bland all trafik. Jag förstod att vad jag fick uppleva var ytterst få förunnade. Denna tidlöshet i denna moderna tid.

"Vad håller du på med?" röt jag så gott jag kunde och det räckte för att mannen som höll på att gå genom min ryggsäck och mina grejor skulle sluta och Ahmed Ali förklarade oroligt: "Han tvingade mig att öppna säcken, han säger att vi är skattsökare och gömmer det vi hittat här. Vad skulle jag göra?"

Amin översätter samtidigt som vi springer fram mot våra grejer och mannen som gått genom våra grejer flyr undan och ropar något.

"Jag tror han försökte råna oss" , påpekar Amin lugnt; "Tur vi kom tillbaka i tid. Ahmed Ali är hjälplös. Han har säkert medhjälpare i närheten."

"Han är mycket, mycket arg!" , frustar Amin utmattat; "Han säger det här är alldeles för tufft för både honom och Antar."

Ahmed Ali var vaken hela natten. Antar, vår kamel, var hungrig och hans favoritkost bestående av majsstjälkar började ta slut längs vägen. Nu fanns mest alfa-alfa, vilket han tydligt visade att han inte gillade. men det var inte bara Antars hunger som höll Ahmed Ali vaken, även för honom den tilltagande kölden. För mig var den en välsignelse, för hettan under dagen var mördande, trots att min termometer visade runt 34-35 grader, kändes det värre. Ingen vind. Jag började alltmer tvivla på det Ahmed Ali hade sagt innan avfärd överrensstämde med verkligheten. Om han varit i Sanaa och gått här med kamel förut, då borde han väl ha känt till att det finns mindre majsstjälkar och att det skulle komma att bli mycket kallare desto längre norröver vi kom, eller hur? Så jag frågade Amin som svarade:

"Han tror fortfarande att vi är på väg till Ibb längs stora vägen. Han har aldrig varit till Sanaa och som du ser, han tvättar sig aldrig. Han är en outbildad man, men en god sådan."

Jag har aldrig egentligen gillat att följa större vägar. Folk är mindre trevliga, trafiken är farlig och det har ingenting med en riktig Expedition att göra. Med det menar jag en färd bortom allfartsvägarna som kan höja en människas kunskap till det yttersta på alla nivåer. Därför hade vi nu lämnat stora vägen för att följa dalgången Wadi Zabid tills dess slut. Vi hade hört talas om att i dess slutfas gick en lång klättring upp till 2000 meter, men att den inte var lämpad för kameler. Erfarenheten hade också lärt mig att aldrig lita på andrahands uppgifter, i synnerhet inte från en lokalbefolkning som slutat färdas med kamel, men i och för sig än gick till fots, eftersom landet led av usla kommunikationer för folk, men de följde huvudleden. Bara flyktingar, skummisar och spioner följde omärkta leder. Både Amin och jag var övertygade om att vi någonstans längs vägen skulle drabbas av dessa anklagelser. Det skulle inte dröja lång tid.