”Det var inte er han sköt på” , skrattade Shejkhen av Amran när jag gick fram och hälsade på honom samtidigt som alla började lämna lokalen för att ge sig i kast med den avslutande delen av stamdomstolen; ”Han satt där uppe i moskéen, arg över beslutet att hans shejk gått med på förlåtelse och han träffade bara två innan vi hann omringa minareten och tvinga ned honom och hans tolv kamrater.”

"Varför kidnappar inte vi dig? Din eller vår regering kommer att betala lösensumman. Vi delar den och du får en semester i vår by. Vad säger du om det?"

Reuters säger det är en själmordsbombare, mer än 40 döda på en militärparad som var bara en halv kilometer härifrån...otäckt!

”Vill du bli kidnappad?” frågade Sheikh Naji Abdul-Aziz Al-Shayef, en av de fyra ledarna av klanen Bakil, landets största, när jag hälsade på honom på hans kontor och så fortsatte han: ”Det är helt omöjligt det du vill göra. Jag kan inte ta den risken.” 

Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:

"Priserna har säkert gått upp sedan sist."

Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.

Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.