Extrem kyla. När den slår till i USA så får jag omgående frågor hur man skall ekipera sig för att bäst klara kölden. Så jag brättar om flerskiktssystemet, men påpekar vikten av rätt val av underkläder. Och jag brukar då få följdfrågan, vad är bäst, ylle eller konstfibrer?" 

För drygt ett år sedan återvände jag till den riktiga kylan i nordöstra Sibirien och den kallast bebodda platsen på jorden, Ojmjakon. Temperaturerna var lika låga som under Sibirien Expedition år 2004 tillsammans med den enträgne Johan Ivarsson, men förutom själva resandet med ren och släde, var tältvistelsen en dröm. Skillanden var att braskaminen höll värmen tillräckligt länge så att man fick krypa in varm i sovsäcken. Och även om vi då vaknade i nästan 55 minusgrader, så är det en gigantisk skillnad mot att lägga sig svettig och nedkyld i ett tält, som under Sibirien tur nummer ett.

Jag kom direkt att tänka på en rapport från Sibirien-turen i ämnet och jag vill då omedelbart referera till den:

Jag tror det som skiljer det svarta Afrika från övriga världen, som resenär och som människa, är att så fort man landar inser man att det var här som skrattet och leendet föddes. Och än idag är det mest genuina och oförstörda. Det upplever man till och med i Malmö, där leendet definitivt inte är en del av samhället, ja, det vill säga om man då inte råkar stöta på någon afrikan på gatan och vars blick man möter, denne ler alltid!