Så har jag läst genom alla kommentarerna. Jag slutar aldrig häpna över de elak, bitska och avundsjuka kommentarerna från Utsidans medlemmar. Kan och vet allt. Sett och hört allt. Och alltid så oerhört duktiga utan att ha gjort ett enda dugg för att egentligen kunna veta. Man skulle ju kunna tro att folk som är i naturen blir snälla och kloka. Verkar inte så. Det är så typiskt Sverige och den här attans Jante-lagen. Alla är glada när vägen går uppåt, men när man når toppen och något går fel, wooow, då dyker sursvenskarna och vråkarna upp från sina gömslen och dömer. Det är det som får mig att förstå varför vi har så dåligt rykte internationellt! Den där sursvensken....jordens salt. Och så undrar någon, varför alla som lyckats med något, vill lämna landet?

Fram till Sibirienturen, så tillhörde jag den skara av resenärer som först gjorde sin resa, därefter föreläste, skrev och berättade om den. Sibirien förändrade detta. Under denna färd skrev Johan Ivarsson och jag en rapport var tredje dag. Det förändrade helt mitt professionella liv och det slutade med att jag än idag kan åka runt och berätta om denna färd. Därför hakade jag på Facebook när det dök upp och det har efter något år gett mig oerhört med glädjeämnen. Jag har stött på nya vänner, hittat gamla och har ett nät av vänner över hela klotet som jag diskuterar alltifrån livet till barn med. Jag kollar omgående jag slår på datorn uppdateringar, där jag också kan se, även om jag är i Kongo-Kinshasa vad min familj gör och vad som kan tyckas ointressant för andra, typ idag var jag till tandläkaren med Ville, så ger det mig lugn och ro. För den kommunicerande människan, ett fantastiskt tillskott. Jag har nu 2488 Facebook vänner märkvärdigt nog.