Redan på tåget upp från Malmö insåg jag att denna gång skulle vi, dvs. affärsmannen Sundip Chatterjee från London och jag, stöta på fler Sarekvandrare. Förmodligen den sista skvätten innan den 18:e september när Norrlandstrafik stänger för vintern. Därför hade jag tänkt i banorna, vilken ingång är då bäst? Jag ville visa Sundip en ny sida av denna storslagna vildmark, samt låta honom uppleva så mycket ensamhet som möjligt, något han älskade under vårturen och var i behov av omgående. Jag vill få in honom i central massivet, på snabbaste sätt, så med den önskningen valde vi att stiga av bussen vid den fula dammen i Sourva, under tiden de andra resenärerna, drygt 10 stycken fortsatte norröver mot Stor Sjöfallet och Ritsem.
"Jag vill helst inte bli blöt det här turen" , påpekade Sundip tydligt när vi börjda gå österut längs dammen i ett tilltagande duggregn.
Molnen var mörka, dramatiska och låga och jag insåg att han ej heller denna gång lyssnat på mina instruktioner. Han hade återvänt med sina hemgjorda rumänska kängor, bra i torra klimat, tagit med sig tofflorna, men glömt extra skorna, vanliga löparskor, eftersom jag sett hur svaga hans kängor var i våras, när det var helt torrt ute. Sundip är en excentriker som gör vad som faller honom in, därför hade han också köpt en helt ny utegarderob på Harrods i London. En samling övertekniska kläder. Och ett helt gäng C-vitamin rör, vilket var en bra satsning, samt alltför många påsar torkat och saltad slaktavfall samt en väldigt modern bredbrettad jakthatt utan halsrem, som blåste av direkt vi anlände till stigen på andra sidan dammen, inne i parken.
Jag hade läst i Fowelin´s bok att det gick en stig upp till tjärnen kallad 642 och redan då insåg att kanske började Sarek bli upptrampad. Vilket visade sig stämma, för omgående mötte vi fyra olika yngre par, som såg trötta, blöta, svettiga och inte helt nöjda ut. Ingen sade ens hej. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Men det är verkligen ett sant men sorgligt tecken att Sareks mest unika tid förmodligen är över. När både glädje och vänlighet saknas, det är inte bra. Stigen var verkligen vältrampad, men det var lätt att glömma denna sorg, genom att älska de underbara färger björkskogen bjöd på. Det var som att ströva sig genom en av Van Gogh´s mer svårbegripliga nyanser och perioder, strax efter det att han skar örat av sig. Luften var duggandet till trots klart och friskt och alla de här fantastiska bäckarna, de är så sköna och livgivande. Underbart!
Sundip hade under juli gått ett sex dagars maraton (ett maraton per dag) i Gobi öknen, så jag hade förväntat mig att han skulle vara i toppform och hade därför gett honom lite mer vikt att bära än förra gången. Men redan på bussen från Gällivare (han flög t.o.r tillGällivare för ett billigare pris än det kostade mig att åka t.o.r med tåg från Malmö) berättade han att han tömt sin stora kroppshydda på all energi och hade därför fyllt på förråden sedan dess. Med mest öl, cigarrer och sprit. Så det gick t.o.m saktare än första gången, så efter sex timmars försiktigt knatande, omgivna av denna stroslagna skog som för varje meter uppåt, blev lägre och mystiskare. Vi slog nattläger i lingonriset strax bredvid en bäck. Eftersom Sundip snarkade så oerhört förra gången,att jag tvingades vid ett tillfälle en halv kilometer bort för att komma undan och kunna somna in, så därför hade vi denna gång varsitt tält. Han hade köpt ett splitternytt tält, ett Tadpole från TNF, men han hade inte ens tagit det ur påsen, så i duggregnet fick jag dundra upp det snabbt. Tyvärr hade jag vid något svagt ögonblick på bussen skämtat om alla läger jag fått översvämmade i mitt liv, så under nattens trygga duggren, så sov han inte en endaste sekund, bara tänkte på att snart blev han översvämmad, så han han vaknade helt slut, som han kallade det. Själv hade förkylningen Eva´s dagis skickat med mig, brutit ut under natten och jag hade feber och hosta.
Det var underbart att vara ute på färd genom detta fantastiska Sarek igen! Dock insåg jag att första passagen av Njabbejåkkha kanske skulle skrämma Sundip, för jag förstod han skulle bli ganska blöt, vilket han inte ville. Dessutom var stigen dit så tydlig och nedtrampad att jag insåg att det är dags att göra om alla kartor snart, för säkert är det så att samma stig leder rakt till den permanenta bron över Guhkesvakkjåhkå. Och då är Sarek och den sanna vildmarken över och borta. Så därför, med tanke på Sundips oro för våta passager, trots det fortgående duggregnet, så valde jag att följa floden så långt upp tills vi hittade en enklare, mindre blöt övergång. Ett gott val. Vandringen längs denna synnerligen vackra älv, som ganska snart lämnade skogen, och man hamnade uppe på kalfjället och bjöds på det drama som kombinationen hård vind, regn och mörka moln förenar, på ett sätt regissören Peter Jackson, Sagan on Ringen skaparen, inte skulle kunna göra bättre. Vi mötte våra första lämmlar, som såg tunnare och mindre ut jämfört med i våras, samt en hjord renar med de största två tjurarna (sarvarna) jag sett. Deras horn var helst sanslöst mäktiga och deras självförtroende därefter. Vi hittade en enkel övergång vid en tjärn som hette 906. Bred men bara knädjup och ingen fors alls egentligen.
"Svårare än så här blir det inte, Sundip!" påpekade jag, en försäkring jag ångrade timmes senare.
Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!
Du tar upp en stor och viktig sak som gäller Sarek: Områdets besöksfrekvens och det slitage som oundvikligen uppstår. Visst är det önskvärt att människor ska besöka parken - annars skulle vi väl knappast själva fått möjlighet. Samtidigt vill vi bevara dess karaktär av vildmark. En till synes omöjlig kombination. Och i det långa loppet kommer väl trycket på området att öka ännu mer, när människans livsutrymme på planeten krymper.
Så de gamla stigarna kommer att breddas och nya stigar trampas upp. Men jag har ändå hopp om att vissa delar kommer att förbli otillgängliga, framför allt på den sida som ligger väster/söder om Rapadalen och Ruohtesvágge. Där kan man fortfarande gå åtskilliga dagar utan att se en levande själ. Såvida man inte följer de upptrampade stigarna, förstås.
Vad som händer ännu längre bort i framtiden, om glaciärerna helt skulle försvinna, kan man bara gissa. Men det kommer vi som vandrar nu inte att behöva uppleva.