Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - Sarek-packningsbestyr igen och ett luddigt kåseri på köpet!


Så fort jag börjar packa så kan dottern Eva inte sova. Därför är det inte lika roligt att packa som det en gång varit. För då har man vetat att någonting spännande legat framför en. Så är det väl än, men helt klart, inte lika mycket. Det allra roligaste är ju trots allt hemma. Så jag sitter nu vid skrivbordet under tiden Eva går genom mina frystorkade rätter från REAL Turmat. Jocke från Getout har leverarerat igen! Sundip har ringt. Han vill att jag skall följa med och fotografera Sarek i höstskrud. Varför inte? Så nu packar jag igen.

Jag har glömt kaffe och mjölkpulver ser jag. Men ser fram emot chokladkakorna och att lyssna på IPOD:en, mest nedladdade nyheter från BBC och radio dokumentärer från Sveriges Radio, som jag annars aldrig får höra och se. Jag kikar lite i Hans Fowelin´s Sarek bok. Jag gillar den. Tunnare än Grundstens, men lika detaljerad i vad jag vill veta. Han varnar för videt, med uppgång från Sourva. Spännande! Jag ser på Fjällvädret att det är 6-8 sekunder meter vind på kalfjället och regn. Sidregn. Utmanande! Få se vad Sundip tycker om det. Sist var det ju sol hela tiden och allt perfekt. Kanske blir allt tvärtom nu och det är ju då man lär sig saker och ting om att vara vildmarksmänniska.

Jag lämnar yxan hemma. Vi har inget behov av den just nu. Däremot tar jag med mig en tjock bok jag fått av min hustru. En unik första utgåva från Carsten Niebuhr och Peter Forsskål´s Arabia Felix tur. på tyska. Jag läser den säkert på tåget upp. En lång resa det. Dyrare för mig att ta tåget från Malmö än det var för Sundip att flyga t.o.r från London. Något är fel.....

Sundip har precis förlorat en koncession i Etiopien. Så han kanske är lite ledsen. Men han har också gjort en sådan där ultramarathon tur i Mongoliet alldeles nyss, så han är nog i bra form. Så vi får hoppas på tufft väder och blött vide så han lugnar ned sig. Jag vill gärna att vi på denna vecka tar oss åtminstone till Skarjastugan, men ett sista nattläger strax i närheten av den personliga favoriten Äpar är gott nog. Vi tar en dag i taget.

Långkalsongerna har jag i alla fall packat. Min mor, oavsett vart jag befunnit mig i världen när jag ringt, har frågat om jag fryser och har långkalsongerna på mig. Idag kan jag svara, jag har de bästa, mor, de allra bästa. De från Termo. I mina ögon, underklädernas Rolls Royce. Kvalité, form och känsla. Kanske en gnutta dyrare, men håller längre. Jag förstår inte att de inte är mer använda i vårt avlånga land. Men snart blir det nog så.

Eva har hamnat i knät nu. Hon äter inte heller. Klockan är över nio, två timmar mer än dagis anser är av godo. De lär inte bli glada imorrn. Nu är hon på golvet igen och går genom grejerna. Gasen, köket, kåsan och solkrämen. Ja, den lär man väl knappast behöva.

Den där nya Marabou chokladen med digesteve kex var ingen höjdare. Bara provsmakade. 6 bitar senare...jag får köpa en ny imorrn. Samt kaffe, mjölkpulver och kaviar. Sundip blev helförlskad i kaviar sist. Han har säkert med sig ett halv ton energi grejer från London som skall vara det senaste. Inget slår en 200 grams daim marabou.

Mest ser jag fram emot att sova ute igen. Vi har varsitt tält denna gång sedan hans abnorma snarkande sist. Han köpte ett TNF Tad Pole igår. Bara så där. Jag får ta mitt slitna Bull Frog, senast använt under en misslyckad bestigning av Jebel Shams. 7 november 2009. Jag har försökt gjort ren det från den finfina sanden från Sharquiya. Det går inte. Kanske kan jag släppa in ett gäng lämmlar, om de är kvar, så kan de rulla runt i tältet. Vi får se.

Rapport kommer i slutet av nästa vecka.


Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-09-14 23:24   fowwe
Det är ju lite sent att önska god tur! Men hoppas att ni haft en fin vandring. Ser fram emot en rapport från ett höstligt Sarek.
 

Läs mer i bloggen

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.

Hur man kan följa Grönlandsturen...eventuellt


Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg