Så fort jag börjar packa så kan dottern Eva inte sova. Därför är det inte lika roligt att packa som det en gång varit. För då har man vetat att någonting spännande legat framför en. Så är det väl än, men helt klart, inte lika mycket. Det allra roligaste är ju trots allt hemma. Så jag sitter nu vid skrivbordet under tiden Eva går genom mina frystorkade rätter från REAL Turmat. Jocke från Getout har leverarerat igen! Sundip har ringt. Han vill att jag skall följa med och fotografera Sarek i höstskrud. Varför inte? Så nu packar jag igen.
Jag har glömt kaffe och mjölkpulver ser jag. Men ser fram emot chokladkakorna och att lyssna på IPOD:en, mest nedladdade nyheter från BBC och radio dokumentärer från Sveriges Radio, som jag annars aldrig får höra och se. Jag kikar lite i Hans Fowelin´s Sarek bok. Jag gillar den. Tunnare än Grundstens, men lika detaljerad i vad jag vill veta. Han varnar för videt, med uppgång från Sourva. Spännande! Jag ser på Fjällvädret att det är 6-8 sekunder meter vind på kalfjället och regn. Sidregn. Utmanande! Få se vad Sundip tycker om det. Sist var det ju sol hela tiden och allt perfekt. Kanske blir allt tvärtom nu och det är ju då man lär sig saker och ting om att vara vildmarksmänniska.
Jag lämnar yxan hemma. Vi har inget behov av den just nu. Däremot tar jag med mig en tjock bok jag fått av min hustru. En unik första utgåva från Carsten Niebuhr och Peter Forsskål´s Arabia Felix tur. på tyska. Jag läser den säkert på tåget upp. En lång resa det. Dyrare för mig att ta tåget från Malmö än det var för Sundip att flyga t.o.r från London. Något är fel.....
Sundip har precis förlorat en koncession i Etiopien. Så han kanske är lite ledsen. Men han har också gjort en sådan där ultramarathon tur i Mongoliet alldeles nyss, så han är nog i bra form. Så vi får hoppas på tufft väder och blött vide så han lugnar ned sig. Jag vill gärna att vi på denna vecka tar oss åtminstone till Skarjastugan, men ett sista nattläger strax i närheten av den personliga favoriten Äpar är gott nog. Vi tar en dag i taget.
Långkalsongerna har jag i alla fall packat. Min mor, oavsett vart jag befunnit mig i världen när jag ringt, har frågat om jag fryser och har långkalsongerna på mig. Idag kan jag svara, jag har de bästa, mor, de allra bästa. De från Termo. I mina ögon, underklädernas Rolls Royce. Kvalité, form och känsla. Kanske en gnutta dyrare, men håller längre. Jag förstår inte att de inte är mer använda i vårt avlånga land. Men snart blir det nog så.
Eva har hamnat i knät nu. Hon äter inte heller. Klockan är över nio, två timmar mer än dagis anser är av godo. De lär inte bli glada imorrn. Nu är hon på golvet igen och går genom grejerna. Gasen, köket, kåsan och solkrämen. Ja, den lär man väl knappast behöva.
Den där nya Marabou chokladen med digesteve kex var ingen höjdare. Bara provsmakade. 6 bitar senare...jag får köpa en ny imorrn. Samt kaffe, mjölkpulver och kaviar. Sundip blev helförlskad i kaviar sist. Han har säkert med sig ett halv ton energi grejer från London som skall vara det senaste. Inget slår en 200 grams daim marabou.
Mest ser jag fram emot att sova ute igen. Vi har varsitt tält denna gång sedan hans abnorma snarkande sist. Han köpte ett TNF Tad Pole igår. Bara så där. Jag får ta mitt slitna Bull Frog, senast använt under en misslyckad bestigning av Jebel Shams. 7 november 2009. Jag har försökt gjort ren det från den finfina sanden från Sharquiya. Det går inte. Kanske kan jag släppa in ett gäng lämmlar, om de är kvar, så kan de rulla runt i tältet. Vi får se.
Rapport kommer i slutet av nästa vecka.
