Det är den 14 januari  2004 idag, -40°C, halvgrått och det är bara 5 grader i lägenheten. Våra högljudda och bråkiga grannar under oss har grälat hela natten igen, vilket de gör var tredje dag, men till följd av att de knackade på vår dörr igår och gav oss fyra frysta fiskar (schirr, den vita laxen) att göra straganina av, så skall vi inte klaga! 

”Vad vi saknar mest?” undrade babusjkan tankfullt, ”ja, det är nog naturen. Att kunna vara ute och fiska och jaga i det fria. Det saknar vi allra mest.”

Hennes make nickade instämmande.

”Jag var inte bara renskötare” ,tillade han, ”jag var också en jägare. Jag jagade, älg, sobel, hare och även björn. Men det var då det, nu är jag för gammal. Vi är pensionärer nu.”

”Men” ,frågade jag, ”om ni saknar det livet, varför flyttade ni intill Srednekolymsk?”

”Barnbarnen” ,svarade de nästan viskande tillsammans, ”men i sommar, skall vi i alla fall åka tillbaka till byn med alla barnbarn och fiska! Vi har inte varit dit på två år nu. Vi har saknat det.”

Maken hade varit renskötare hela livet. Både anställd av de sovjetiska myndigheterna i en kolschoz, en sorts kollektiv gård/företag, där staten ägde alla renarna och som egen företagare, dvs. ägare av egna renar.

”Åh, det var mycket bättre under sovjettiden” ,påpekar han direkt, ”då fanns det reguljära transporter, man fick sin lön i tid och pensionen räckte till. Vi skulle svälta idag om inte min fru tillverkade och sålde unty.”

Hans fru, dagen till ära klädd i en mycket vacker folkdräkt, var precis som alla babusjkor (mormor eller farmor) av de nordliga naturfolken, den som var ansvarig för att tillverka alla familjens renskinnsstövlar, untys. Ett oerhört viktigt jobb, eftersom bra skodon är helt avgörande om man skall överleva i kylan.  

”Eftersom vi var mycket fattiga” ,berättade babusjkan, ”och jag hade anlag för att göra stövlar, så började jag tidigt i min ungdom att försöka sälja till andra. Det har gått bra.”

De bägge tillhör en av Nordsibiriens sista riktiga ursprungsbefolkningar, evenerna. (De kallas även lamuterna). Det är inte många av dem kvar idag och längs Kolyma nästan inga, förutom i några få isolerade byar. Urudan som vi passerade på skidor och Berezovka, där detta mycket ödmjuka par levt större delen av sitt liv. Evenerna har sedan urminnes tider varit renskötare och renägare och i likhet med de skandinaviska samerna styr renens vanor deras liv. Än idag. Det gamla paret känner till de finska samerna, men hade ingen aning om att det fanns samer i både Sverige, Norge och i den ryska delen av Karelen.

”Märker de renen i öronen än idag?” undrar den gamle och nickar nöjt när jag förklarar att åtminstone Idre samerna gör det.

”Idag driver mina söner ren med skoter” ,berättare den mycket gemytliga men skröpligt tunna äldre herren, ”när jag var ung gick vi till fots och drev på dem med bara händerna. Vi var mycket tåligare och starkare då. Nu skall allt gå så lätt.”

”Vilken del av renen gör man untys av?” frågade jag.

”Nedre delen av bakbenen” ,berättar babusjkan, ”först väljs en bra ren med tjock päls ut, så skär jag ut den bästa delen, tar en bit renlever och masserar den tills baksidan på skinnet är mjukt, då tar jag en speciell kniv och flår delen tills jag är nöjd. Därefter använder jag händerna till att mjuka upp den tills jag är nöjd, så syr jag ihop den med andra mycket noga utvalda delar tills det blir en stövel. Att sätta ihop den tar bara 4 timmar, men hela jobbet, ja, det tar flera dagar om det skall bli en bra stövel.”

I likhet med alla andra riktiga naturmänniskor vi mött längs Kolyma finner de vår färd inte förvånande. Tvärtom. Att vi sover och färdas ute i denna kyla, är också en självklarhet. Har man växt upp och levt en stor del av sitt liv i en kåta och haft en omväxlande natur som TV, så är det självklart att man förstår hur överlägset rikt livet är där ute

”Åh, om jag vore ung igen” ,säger babusjkan, ”så skulle jag göra samma sak som er.”