Vide snår, vem hade trott att de kunde vara så överjävliga. Sundip var fortfarande lite lätt chockad av hur blöt han blev när vi passerade Njabbejåhkkå, och när de första videsnåren dök upp, föklarade jag genom att peka på kartan att det här kan komma att ta tid. Minst tvåkilometer, så räkna med en timme. Fram tills dess, från övergången, hade det varit ett enkelt kalfjäll i vackra färger och enstaka block och en hel del lämmlar. Det tog säkert två timmar för oss att ta sig genom det mycket täta, överblöta videsnåret präglat av en knädjup lervälling. Jag höll avståndet från Sundip, jag förstod att han inte uppskattade denna växtlighet. Samtidigt småstrilade det från ovan, om än med ett mycket dramatiskt molntäcke. När jag kom genom videsnåret, drog jag igång lunch omdelbart, trots ett nu tilltagande hällregn och när en genomblöt Sundip anlände med en mycket bister min, serverade jag honom hett te samt vatten så att han kunde fylla på sina tomma energidepåer. Det var en bra lösning. Krafterna hade återvänt när han sade:

"Hoppas vi slipper mer av det där."

Jag förstod att det säkert fanns en upptrampad stig från tjärnen 642 till renvaktarstugan, kanske längre, en hundra höjdmeter ned, men vi ville undvika alltför mycket trafik. Sundip var van att trängas i London. Att gå upp hundra meter i höjd hade gått, men varit tuffare på ett sätt, mycket block och upp och ned hela tiden. Hur som helst, det kunde ha varit värre! 

Efter lunch gick vi därför ned i höjd, höll 800 meters nivån och det tog inte lång tid innan en på kartan omarkerad, men mycket väl upptrampad stig dök upp. Det är märkvärdigt hur oerhört mycket enklare allt blir, men samtidigt tråkigare. Utsikten över Ähpar massivet, i synnerhet den grymma Bierikvarasj och den avlånga sjön Liehtjitjavrre, var inte av denna värld. Trots molntäcket. 

Vadet över Sluggajåhkå, utsikten över den konforade Slugga till trots, blev krångligare än Njabbetjåkkhå. Mest för att Sundip var ordentligt trött. Det blev riktigt dramatiskt och jag fick gå fram och tillbaka några gånger för att säkra upp allt. Jag ville nå fram till bron över Guhkesvakkjåhkå innan kvällen, men förstod att tröttheten var för stor, så det var dags att slå läger. Innan vi hann göra det, dök ett gäng ungdomar dök upp, 2 glada tjejer och 4 tysta killar. Tjejerna undrade hur vadet var och berättade samtidigt att de övernattat i Mikka stugan och var på väg till renvaktarstugan i vår närhet. Jag förklarade att den var stängd för allmänheten. Inga problem, sade tjejerna. Det verkar som tjejer är betydligt trevligare än killar, generellt. Undrar varför?

Nästa morgon satte vi iväg tidigt. Målet var att försöka ta sig upp på Vuojnestjåhkkå, 1952 m.ö.h, men jag insåg redan nu på den friska morgonkanten att Sundip var trött. Upplevelserna för honom var många och nya. Utsikten över Sarektjåkkhå, min vinterfavoritpassage Oarjeb Sarekjiegna, var storslagen. För ett ögonblick brände solen, alla toppar och glaciärer syntes, sjöarna var stilla som vykort. Det tog en enkel timme till bron, vi passerade den och älven, ja, den är så vacker. Vi passerade ett antal myrar, tjärnar och så gick det enkelt uppåt till stenar och klippor tog över 1200 m.ö.h och när vi nådde, eller på nära håll såg, glaciärkanten av Vuojnesjegna, så stannade vi. Det hade tagit oss två timmar upp från klättringens början, så det gick mycket sakta. Men vyerna var mäktiga. Molntäcket hade återvänt och sikten när vi gick ned var si så där, men så fort vi kom tillbaka till bron, öppnades omgivningen igen. Så vi tog den enkla stigen tillbaka till vårt basläger som bjöd på en sagolik utsikt söderöver.

För Sundip var det en höjdpunkt i hans liv, den enkla lilla klättringen. Det räckte för mig att fö höra. Dock är det dags att sätta ut stigarna på de nya kartorna. Nya tider har anlänt på det området.

Vill ni se hela serien bilder, titta här! Mer proffsigt här!