Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - mulle och familjen

Med tanke på de missförstånd som uppstod rörande föregående blogg, så vill jag skriva om mulle idag! Jag tycker att Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en av de absolut bästa och viktigaste möjligheterna för barn att älska, lära sig och komma ut i naturen. Våra klassiska organisationer, som jag har förstått tappar en hel del medlemmar idag, på grund av samhällets nya utseende, är oerhört viktiga och det skulle vara underbart om alla barn vore en del av det. Jag har själv under några år varit Friluftsfrämjarledare, en tid jag minns med glädje. Och mulle verksamheten är så framgångsrik och genomträngande i vår vardag att professionella äventyr hamnar långt bakom. Vilket är helt ok!

Jag tror man måste vara förälder för att till fullo förstå mulles värde. Jag har nu en liten dotter på snart tre månader, som med enkelhet är den största Expeditionen i mitt liv och jag kan ärligt säga att jag har ingen aning om jag någonsin kommer att bege mig Expedition mer. Eller ens om jag vill! Tyvärr är det idag den enda utbildning jag har. Även om hon mest är en leende bärbar människa, så märks direkt hur mycket mer nöjd med livet hon är, så fort vi tar steget in i skogen. Hon är visserligen oerhört lugn och glad, men där tillkommer likväl ännu en sorts harmoni.

Jag kan också säga att den oro jag känner som 48-årig första gångs förälder är enorm! Det är ju ett sanslöst ansvar att bli förälder. Å andra sidan, jag som ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå meningen med livet och förberedde en Expedition per kamel två år genom den arabiska öknen och Sahara, åter i sökan på detta, har nu hittat det jag alltid sökt efter. Det är oerhört stort! Och den kärlek man känner för sina tjejer, ojojoj! Nu vill jag mest bara skapa möjligheter för de här två underbara att få alla möjligheter i livet. Och, helt klart, Friluftsfrämjandets mulle verksamhet är en del av det!

Har ni tid att döda, kanske titta på detta Packat och Klart inslag många år bakåt i tiden, som jag nyss fick mig tillskickad.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-10-19 13:18   mathog
När jag var liten var jag med i Mulle. Jag minns inte så mycket av det. Jag har varit scoutledare i SMU. Det var riktigt kul att ta ungarna på hajker och läger. Tyvärr är det svårt att engagera ungarna i scouting och friluftsliv. Fotboll, hockey och datorn lockar mer.

På min dotters dagis hade de något som kallas Skogsgruppen. Det var jättekul när Elsa kom hem och berättade om vad man kan hitta i skogen. Hon har även varit med på små utflykter till vindskydd. Det tycker hon är spännande. Speciellt att elda och grilla korv :)
 
2010-10-20 18:10   explorermikaelstrandberg
Tack för din berättelse Mats, som alltid varm. M
 
2010-10-20 20:02   j_stellan
Har man varit med i Mulle så har man många trevliga minnen från den tiden. Finns fortfarande Mulle kvar?
 
2010-10-20 21:33   explorermikaelstrandberg
Jag tror det, se denna länk http://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsmulle
 
2010-10-21 02:03   fowwe
Alla missförstånd är avklarade, vad mig anbelangar! Det här med att föra vidare naturupplevelsen till sina barn är väldigt stort. Och viktigt. Inte alltid lätt, men hos barn som fått positiva upplevlser i och av naturen stannar säkert en hel del intryck kvar även om de senare i livet väljer en annan livsstil.
 
2010-10-21 11:16   andersmossing
Om Mulle finns? Han lever och frodas, med nästan samma arbetsfält som jultomten. Han finns nu i ett flertal länder världen över. Särskilt i Japan har han visst blivit en populär figur. Kul, tycker jag!
http://www.friluftsframjandet.se/skogsmullestiftelsen/18
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg