Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - kärlek till Sarek på vintern

Sareks Nationalpark är förmodligen den mest omskrivna svenska Nationalparken i svensk friluftsmedia. Vilket är lätt att förstå med dess högalpina omgivning och storslagna platåer. Tveklöst min stora favorit här i vårt avlånga land också. Jag känner den bara på vintern. Jag har aldrig varit där sommartid. Nu när höstlöven börjar falla av ekarna här i Malmö, och när lite kyligare luft då och då dyker upp, så längtar jag oerhört mycket upp till trakterna i norr. I synnerhet Grövelsjön och Sarek. Mina två svenska favoriter. Jag saknar snö, kyla och att skida fram mellan berg och genom dalar. 

Jag gjorde min första vintertur i Sarek redan 1989. Jag minns att det var halvkallt, en 20 minusgrader, jag var ovan att skida och vi gick in i Ritsem, min vän Johan Benstrop och jag, och ut vid Saltolouktas Fjällstation. Vi såg inte en själ på hela tiden. Fel, vi mötte en finne som ville köpa rödsprit av oss, för han hade tagit med sig vindrutstorkarvätska. Det var så kallt att han kört slut på 2 liter rödsprit på 4 dagar och han hade 6 dagar kvar. Likväl såg han starkare ut än oss. Det var egentligen min första riktiga vintertur. Det var en kamp.

Likväl var det starten till min stora kärlek för vinterturer och sedan dess har jag gjort ytterligare en tio färder. Jag har gått in och ut från olika ställen, men enklast är Ritsem i och med att man snabbt kommer upp på slätterna och bjuds på den storslagna utsikten. Och ut i Salto för matens skull. Efter tio dagar är man hungrig. Om det är öppet vill säga.

Jag har haft allsköns väder här uppe. Från en veckas storm, till slask och öppet vatten. Jag gör alltid en tur upp på Mikka glaciären och/eller SarekAlekjegna, till Stortoppen tror jag den heter, för utsiktens skull. Bara en gång har jag bestigit Sarektjåkko. Jag verkligen älskar alla vagges, i synnerhet Sarvesvagge.

De senaste två gångerna, som jag gjort i slutet av mars, vilket jag ångrar, bättre i början på februari när allt är stängt, tomt och mörkt, har det varit mycket folk ute. Många utan någon större erfarenhet och det oroar mig. Säkert beroende på att media skriver så mycket fantastiskt om platsen. Men Sarek om vintern är ingen plats för de ovana. Vid ett tillfälle gjorde jag en tur med en mycket erfaren friluftsfrämjare, som hade gjort det mesta, men aldrig i stormväder och det kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Vädret svängde på en sekund och hade han varit själv hade det inte slutat bra. Man bör vara mycket erfaren med uselt väder innan man ger sig in i Sarek tycker jag.

Annars förstår jag alla hyllningar. Det är helt klart en av världens vackraste platser, mycket beroende på dess otillgänglighet. Nu har jag i och för sig inte varit där på 5 år, kanske har mycket ändrats?

Jag bär alltid med mig Claes Grunstens bok om Sarek, men den viktigaste boken att ta med och läsa, är Axel Hambergs klassiker! Underbar att läsa när man sitter fast 2-3 dagar i en snöstorm.

Min favorit vintertur på runt tio dagar, inklusive 2-3 dagar endera att vänta ut vädret eller klättra en topp, ser ut på följande vis:

In Ritsem-över Akkajaure-Hambergglaciären mellan Akkas toppar-ned på Kukkesvagge-Alep Sarekjegna-Mikka glaciären-ned i Routesvagge-söderöver så man kan gå genom Pastavagge och ut på Sitojaure fram till Salto. Men stora favorit är Äpar!

Oj, hur jag längtar till Sarek!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-11-02 08:11   mathog
Jag har aldrig varit i fjällen. Kanske blir det en tur nästa år, fast inte på vintern. Halv kallt vid minus 20! Jo man tackar ;)

Hur många vinterfjällturer gjorde du innan Sibirien?
 
2010-11-02 09:00   explorermikaelstrandberg
Innan Sibirien tränade jag, dvs. levde och gjorde vinterturer i två års tid, vintrar, i Grövelsjö och Fulufjällen i norra Dalarna, där jag då bodde. Ocg drog däck...se www.siberia.nu
 
2011-01-04 21:38   Jokkmokkguiderna
Att Sarek är ett underbart område råder det inget tviveel om. Själv så försöker jag årligen att planera in en eller två vinterturer in i detta område med hundspann. Vi har ännu platser kvar på Explore Sarek 2010... ;-) Kolla in vår webbsida: www.jokkmokkguiderna.com
Mvh / Matti Holmgren
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg