Varje dag har jag en massa kontakter inom den internationella outdoor-världen och det som fått mig att häpna mest, är vilket oerhört uruselt rykte svenska äventyrare har internationellt, Vi anses vara clowner, lögnare, överdrivare och en extremt liten lillebror till grannlandet Norge. Jag har själv skrivit tidigare här att vi inte har något internationelt namn här i landet idag och det finns absolut ingen jag tycker gör sig själv rättvisa att kallas internationellt gångbar. Senast var Göran Kropp. Att detta kom på tal berodde på att en svenska, Anneli Pompe, satt något nytt dykrekord. Jag har aldrig hört talas om henne, men det är ju ingen nyhet. Så jag har nu läst om hela Shisha-Pangma bråket och håller mest med redaktör Christer Lindhs summering av det hela.Som alltid, han är så mänsklig, klok, rättvis och förlåtande. Precis som det skall vara. Hon har gjort ett misstag, tagit på sig det och gått vidare. Låt oss då glädjas åt hennes rekord nu!
Så har jag läst genom alla kommentarerna. Jag slutar aldrig häpna över de elak, bitska och avundsjuka kommentarerna från Utsidans medlemmar. Kan och vet allt. Sett och hört allt. Och alltid så oerhört duktiga utan att ha gjort ett enda dugg för att egentligen kunna veta. Man skulle ju kunna tro att folk som är i naturen blir snälla och kloka. Verkar inte så. Det är så typiskt Sverige och den här attans Jante-lagen. Alla är glada när vägen går uppåt, men när man når toppen och något går fel, wooow, då dyker sursvenskarna och vråkarna upp från sina gömslen och dömer. Det är det som får mig att förstå varför vi har så dåligt rykte internationellt! Den där sursvensken....jordens salt. Och så undrar någon, varför alla som lyckats med något, vill lämna landet?
Jag tror också till viss del beror på att vi inte har någon tradition här i landet att göra klassiska Expeditioner. Det är dessutom oerhört mycket Big Brother över verksamheten. Och läser man de outdoor-tidningar ochsajter som finns, så är det Mulle som präglar. Nästan omöjligt för mig personligen att hitta något spännande att läsa. Eller skriva om. Kanske har vi bara ingen äventyrskultur, utan vill bara ha närheten till skogen på mullenivå. Vilket är mer än ok. Men, då får vi nöja oss att internationellt kallas lögnare och clowner.
En annan kommentar vilket jag skall beröra i nästa rapport, så ser jag att de två då som anses skapat mest negativ reklam för Sverige internationellt, säger att det är media och sponsorer som gör att de tvingats göra detta. hitta på. Det förvånar mig väldigt mycket och undrar vilka sponsorer och vilken media de pratar med? Jag har aldrig känt ett sådant krav. Nästa mejl. Eva, dottern, kallar!
Ser du ner på oss som gillar Mulle?
Vad jag däremot har lite svårt att hänga med på är man som mulle skulle bli kallad lögnare och clown av världseliten. Men kanske var din slutledning lite för hastig för att jag skulle greppa?
Vidare lever vi säkert i två olika världar du och jag. Jag har absolut ingen kontakt med folk som är professionella äventyrare, har väl inte ens hejat på någon. Jag läser visserligen ibland om deras - era - prestationer med en blandning av förtjusning och förfäran. Men det är egentligen ingenting som griper tag i mig på allvar eftersom det tillhör en verklighet som är så långt från min egen.
Det är ungefär som med min löpning. Jag springer ibland en halvmil, någon gång en mil. Jag gör det för att jag trivs med det, och jag bekymrar mig inte ett dugg om huruvida vi i Sverige har en framgångsrik löparelit eller inte. Det får andra göra, och det gör de säkert. De i sin tur bekymrar sig knappast ett dugg om mig, vilket också är helt i sin ordning.
Och vidare: det jag personligen söker är inte att tänja på gränserna så långt att jag allvarligt riskerar livhanken utan det är andra värden jag söker och som betyder mycket mer för mig.
Men på en punkt känner jag att det du skriver angår mig på "mullenivån": nämligen det här med att skryta och överdriva och göra sig mer märkvärdig än man är. Varje känd äventyrare har - antar jag - börjat på den där mullenivån i något sammanhang. Frågan är vad man har fått för fostran och vilka ideal man som en följd av detta har satt upp för sig. Finns det alltså ett samband mellan grundläggande friluftsliv och professionellt äventyrande? Om det är så, då är jag med i båten. Och känner att även jag har ett ansvar.
Nu misstänker jag att detta är en svår fråga - och ganska personlig. Jag har försökt att leva mig in i vilka misstag jag själv skulle kunna göra om jag tog mig för att bestiga en 8000-meterstopp (vilket jag inte har en tanke på). En så kvalificerad uppgift kräver säkert en motsvarande kvalité i ens karaktär, och jag är inte säker på att jag skulle hålla måttet. Men jag skulle vilja.
http://www.windlasscreative.com/shshof_web/sven_lundin.htm
Edit: kolla in i vilket sällskap han befinner sig som mottagare av medaljen. Alla de stora namnen!
På tal om exepditioner deltog jag på 1970-talet i ett par av föreningen Argaladeis expeditioner. Dessa hade delvis andra syften än att utföra dramatiska prestationer. Men de var dock stora expeditioner med upp till ett hundratal deltagare. Jag vet inte om något liknande har gjorts sedan dess.
Angående de hårda kommentarerna: Jag har hört andra (men icke Utsidingar) reagera på samma sätt när de läst bl a forumdiskussioner här. Och när jag tänkt efter så håller jag nog med. Däremot är kommentarerna i bloggarna oftast mildare och mer uppmuntrande. Är det något typiskt svenskt med hårda, elaka eller nedsättande kommentarer? Är vi mindre artiga än i andra länder?
Nivån bland bloggarna och de som kommenterar bloggarna är mycket mer vänliga.
/H