Jag har fått en del förfrågningar om bilder från toppen. Jag har många bilder men roligast är väl den här lilla filmsnutten. Det är ju på gränsen att man kan lägga ut den, men okej, jag får väl bjuda på det då.

ÄNDRING: Filmen var himla skakig i vissa partier så jag redigerade med YouTubes antiskakredigering vilket fick mig att verka än mer groggy så här är orginalversionen igen, dvs. himla skakigt. Tanken är att göra en version med engelsk textning och med lite andra klipp också och tills dess ska det bli ordning på det hela, jag håller på att lära mig hur det funkar med redigeringsprogrammen. Ni får hålla tillgodo så länge.

Lite pinsamt men det här är faktiskt intressant. Jag befinner på toppen av Muztagh Ata, dvs. på över 7 500 meter. Jag är lite flummig i ögonen och pratar lite groggy, läpparna är lite blåare än vanligt och det märks att det är tunnare luft men sen mår jag ju riktigt bra. På morgonen var jag än lite mer groggy och hade lätt huvudvärk som försvann med två aspirin. Jag sov som en stock i 4-5 timmar, resten var lite oroligare sömn. 

Jag säger ju att man inte behöver må dåligt på de är höjderna och nej, det behöver man ju uppenbarligen inte. Bortsett från att en del människor inte alls kan acklimatiseras till ens i närheten av de här höjderna så handlar det, enligt min mening, om att ta sig tid att acklimatiseras. De allra flesta, ja, i stort sett alla, går enligt min uppfattning alldeles för fort. De som ska bestiga berg på drygt 8 000 meter har ofta sitt toppläger på runt den här höjden och när man ser deras filmer eller läser deras böcker så är det så inibänken tufft med höjden. Det händer t.o.m. att folk använder syrgas för att sova på den här höjden.

Nej, det behövs verkligen inte. Knepet är att ta sig tid att acklimatiseras. Då slipper man dessutom frysa - jag sitter i bara tröjan!

Till min hemsida
Till min Facebooksida
(båda öppnas i nytt fönster)