Jag verkar ha fått smak för värstingturer. Himla kul.

Värstingtur, - ett hemmasnickrat ord för turer som jag på något sätt uppfattar som extrema. Vad som är extremt ligger ju i betraktarens ögon så vad som är en värstingtur för mig är inte detsamma som en värstingtur för dig. Det behöver förresten inte bara vara turer, det kan vara lite vad som helst, t.ex. värstinglopp.

Det handlar också om att flytta positionerna ett rejält kliv framåt, framför allt mentalt. För en del är det extremt att springa en maraton (42 km), helt klart ett värstinglopp. Det är det inte för mig som nu siktar på att klara att springa 100 km på ett dygn, till att börja med. Sen, kanske nästa år, tänker jag mig att jag ska klara det i ett svep. Men för 10 år sedan var det helt otänkbart att jag skulle springa en maraton, det var ju helt tokextremt. Det gjorde ont men visst sjutton gick det! Så det har skett en mental resa och det är ju kul. 100 km, here I come!

Anledningen till att jag tycker att det är kul är för att jag tycker om klurigheter. Jag finner ett stort nöje i att försöka klura ut hur sjutton jag ska göra för att klara det. Om jag ska springa 100 km på en dag, hur ska det gå till, var ska jag springa så benen håller bäst, ska jag springa en mil 10 gånger med ordentlig vila emellan, eller ska jag springa 16 km vilket är en sträcka jag hanterar bra mentalt idag, osv, osv. Det är lite som veckans kluriga gåta i Illustrerad Vetenskap, fast i fysisk form. 

Det är dock lite lurigt med funderingar på värstinggrejer för själva grejset flyttar på sig hela tiden. Den helt tokiga maratonsträckan har nu blivit 100 km. De högsta fjällen blev de högsta alperna och nu siktar jag på ett av världens högsta berg. Det som var extremt för mig då känns helt okej nu. Coolt.

En intressant fråga är naturligtvis var gränsen går för värstinggrejs men nix pix, det vill jag inte tänka på. Det betyder ju att jag skulle börja leta efter stoppskyltar och nej, nej, nej, aldrig tänka stoppskylt, bara tänka påfartsväg Anneli! Ja, jag vill helst helt låta bli att fundera över vad som inte går utan jag vill i mesta möjliga mån trimma skallen att tänka påfartsväg. 

Jag minns som barn när jag en gång pratade med min pappa om att jag skulle vilja måla himlen och min idé var att använda någon slags pulverfärg som dropparna i molnen absorberade. Min kloka far som uppmuntrade allt vad kreativitet hette, hakade genast på och vi spånade tillsammans om hur det skulle kunna gå till. Sen ett tag senare sa jag samma sak till min faster som istället sa att nej, det går inte! Jag blev alldeles ställd. Självklart går det, tänkte jag, det gäller ju bara att komma på hur!

Så tänk inte stopp och gränser, sätt igång och klura istället! 

Så vi vänder på steken, vad är en sjuhelsikes värstingtur? Tja, jag väntar på att få läsa om någon som försöker paddla jorden runt. Eller någon som paddlar runt Sydpolen! Jag vill se någon som springer och simmar jorden runt! Varför inte simma Sveriges kust? 

Jag bangar nog för egen del erbjudandet om att paddla runt Sydpolen. Nej, jag fick ingen sån fråga, jag bara frågar mig själv, men nåt annat kul skulle man ta och hitta på!

Jag såg ett gånglopp på Internet som är en kul idé, - den som går längst vinner! Alla går i samma lagomfart och det kontrolleras genom att man måste hålla sig mellan två cyklar, en fram och en bak. Det rullar med en bajamaja som man får nyttja viss tid per dygn. Sen är det bara att gå. Lite som Stephen Kings Dödsmarschen, fast i den tävlingen blev alla som avbröt skjutna. Jag föredrar den här varianten. 

Det roliga är att det är så ”enkelt”, att man inte behöver vara superfit för att kunna delta och att det är lätt att flytta sina egna positioner väldigt mycket bara genom mental träning. Vidare så har den med extremt bra mental uthållighet en bra chans att mäta sig mot såna som är fysiskt väldigt uthålliga. Slutligen så kan det hela bli precis hur tokvärstingaktigt som helst. Jag somnade en gång när jag var ute och sprang men fortsatte springa och höll på att springa ner i ett dike. Det borde gå bättre att gå och mikrosova samtidigt. Är jag hemma i Sverige nästa gång loppet går ska jag helt klart testa mig.

Det är jag som står på tremeters-trampolinen. Jag var fem eller sex år och ja, jag hoppade. Jag hoppade rent av ett riktigt värstinghopp! Varför det var ett värstinghopp? Ja, eftersom jag hade lärt mig simma dagen innan.

Slutligen, apropå mitt förra blogginlägg, så har jag bokat tillstånd till Cho Oyu. 8201 meter högt, solo och alpin stil. Om det vill sig så tältar jag på toppen, men det är enbart att se som en bonus. Tycker faktiskt det är lite värsting över det hela och numera trivs jag alldeles utmärkt med det!

Eller förresten, det har jag inte alls gjort, jag bara känner på känslan…!!

Hej svejs!

Kika gärna på min hemsida och här kan ni följa mina vardagsbestyr inför nästa tur på facebook.