Herregud, jag har inte ens varit hemma i en vecka efter tvåmånadersresan till Argentina och Aconcagua och jag funderar redan på att det kanske är dags att åka någonstans. Då menar jag inte att jag spånar på kul ställen att åka till, det behöver jag inte spåna på, jag har en hur lång lista som helst i skallen som det bara är att plocka ifrån, utan jag menar att det nog snart är dags att åka, dags att börja packa. Så nu tycker jag det har gått överstyr.

Tycker jag inte om att vara hemma? Flyr jag från nåt? Nej, inte alls, jag älskar att komma hem, det är det bästa med en resa, - och desto oftare man reser iväg desto oftare får man komma hem! Jag njuter så jag nästan storknar ihjäl mig här hemma på kökssoffan. Jag tycker om mitt hem, Göteborg och Sverige, bästa baslägret i världen enligt min smak, så det är inte där skon klämmer. Så vad är då fel?

Jag vet inte, men jag har alltid verkat vara en vildfågel. När jag slutade grundskolan hade jag en sån där examenshatt med band som vännerna kunde skriva hälsningar på och där skrev min far det så välkända men då, i den åldern, för mig nya ordspråket "Endast de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger." Jag är född vild. Mina vingar går inte att tämja. Det finns de som försökt men nix, det funkar inte alls.

Så nu vill vildfågeln ut igen. Ut över havet, upp över molnen, där det är fritt och luftigt för tankar och själar. Inget konstigt alls för en vildfågel. Och det är väl inget fel med vildfåglar, det är bara inte som tamfåglar. Så nej, det är inget fel alls. Bra, då lämnar vi ”fel”-temat.

Men shit, jag måste göra lite nytta också. Baslägret ska underhållas, baslägerchefen, dvs. min far, behöver sin ranson av pussar, och nu måste jag börja fundera på hur de stora ”värstingflygningarna” jag vill göra framöver ska finansieras. Härnäst skulle jag så gärna vilja upp över 8000 m och känna på luften. Där är luften så tunn så tänk vad lättänkt den måste vara!!

Jag och baslägerchefen

Men det kostar tyvärr mer än en flygbiljett till Kathmandu. Jag fodrar inte folk som serverar mig kaffe på sängen för att bestiga berg utan kör precis samma modell som sist, enkelvarianten, jag, mina pinaler och berget, solo och alpin stil. Men det kostar ändå.

Jag behöver inte shoppa så värst mycket, en tjockare dunjacka för den jag hade var det fel i armarna på så den var jag tvungen att lämna tillbaka, ett par rejäla kängor och ett 20 meter 8 mm statiskt rep. Ungefär. Ja, jag önskar mig en gosig dunmadrass till baslägret också för det var lite väl jobbigt med 42 dagar på stenhårt liggunderlag nu i Argentina. Och det ska väl fixa sig. Men det kostar ändå.

Jag behöver ett tillstånd. Det är där skon klämmer. Tillståndet är dyrt som skam. Ett tillstånd gäller för flera personer och man delar tillstånd med andra men eftersom jag inte känner några privatpersoner som har ett tillstånd att dela till självkostnadspris så finns bara alternativet att shoppa in sig hos ett företag. Jag kan rå mig själv på berget även om jag shoppar in mig hos ett företag men problemet är att det kostar skjortan.

Vildfågel som jag är så har jag svårt att gå i såna där fållor som tamdjur går i och då tänker jag på sponsorfållorna, där man behöver stryka folk medhårs och smila och nicka på huvudet. Det funkar inte så bra för mig. Jag säger inte att den där karusellen är fel, jag kanske tycker det, men jag säger det inte, jag säger bara att den inte funkar för mig. Visst kan jag tänka mig att samarbeta med företag men jag måste få ha utrymme att göra på mitt eget sätt, flyga dit mina vingar bär mig, utan koppel.

Cho Oyu. 8201 meter. Solo. Alpin stil. Med egna vingar. Det vore väl nå’t det!

Så jag har nåt att grubbla över.

Kika gärna på min hemsida och här kan ni följa mina vardagsbestyr inför nästa tur på facebook.