Då var det dags igen. Ut på vift. Hur jag har tänkt om resan kan ni läsa här. Sen hur det blir är en annan sak. Jag har lärt mig att vara ödmjuk om hur det blir. Jag känner att yeah, så här vill jag göra, och jag förändras så snabbt så jag hinner ibland inte ens komma igång förrän livet är på nästa sida och min känsla, och jag med den, har kommit igång med nåt helt annat. Träna på att inte säga, bara göra, och sen kan jag istället bara dela vad som händer. Då blir det bäst. Men så här kändes det alltså för ett tag sedan, kanske jag inte borde ha sagt det heller, man lär sig, men alltså, min tanke när jag åkte hemifrån var ändå att jag åker till Kathmandu och Nepal för att reka inför filmtankar, hänga lite i bergen i Anneli wildstyle, träna med kung-fu-nunnorna och åka longboard på Himalayas sluttningar. Det var tanken. Nu får vi se hur det blir! 

Jag trivs med Sverige, jag gillar hemma och jag har inte längre något behov av att fly, och känner inte att jag behöver ut i världen för att söka reda på något heller Men ändå åker jag. Vet faktiskt inte riktigt varför. Kanske jag vet varför jag åkte när jag kommer hem igen. 



Sicken tid det har varit, ända sen jag kom hem från Argentina i februari förra året, jag kunde inte föreställa mig nåt sånt här i min vildaste fantasi, och sicken knock det blev, en finknock, och här är jag, redo att åka igen, heja livet! Och hej då hemma, vi ses till jul igen. Eller efter jul. Eller nåt. Det visar sig. 



Har med mig ett gäng bilder till visum och tillstånd och simkort och allt vad det kan behövas till. Taget i en fotoautomat dagen innan jag åker. Okej, heja dig Anneli, det blir skitbra det här, nu kör vi! 



Jag börjar med ett par dagar i Stockholm. Har lite allt möjligt att fixa med. Jag jobbar aktivt med att vad jag kallar plocka hem min bakgrund. Om det hänt något knas så kan sånt som påminner om det väcka jobbiga känslor som har med det där knaset att göra, typexemplet är en låt som hör ihop med något man gjort. Jag kan då jobba med att programmera om mina reaktioner på en sån låt som väcker jobbiga känslor, lyssna på låten i en ny situation med en ny känsla, på så sätt laddas den av, och jag får på köpet att det som hänt, själva knaset, också laddas om. Den här statyn utanför MOOD-gallerian är en sån grej som jag har massa känslor kring så jag brukar ta en sväng eller två om den när jag är i Stockholm, och på så sätt jobba med det som hänt. Jag har massa såna här grejer som väntar på mig i Kathmandu. Fast det hade jag alldeles glömt bort. 



Stillhet. Där jag tar av mig mina skor.

Jag bor lite varstans. Bland annat på Nordic Light och betalar med mina sociala medier. Innan har jag haft vanliga samarbeten men det här är inget samarbete, jag bara betalar med inlägg och klart. Johodå, se här!



Haha, knas, fina jag, jag älskar de där goa leendet. 



Ut till Primus och Brunton och hämta grejer att testa, fick kamera av filmpolaren Linda Västrik att träna med, bara fota och filma hej vilt, okej, och Brunton har utrustat mig med olika batterier och solpaneler att testa. Det går faktiskt att vara självförsörjande på energi och hålla kvalitét som funkar för biofilm med det här kitet. Ja, lite mer minneskort bara, det har jag från Kingston, fick några fler av Linda också, jag ska testa olika. Har extra batterier till kameran också, ska se om vi inte kan snickra ihop en liten, obs liten, extern laddare till kamerabatteriet så det inte måste gå via kameran. Jag har förresten en liten extern inspelningsgrunka att prata i också. 

Och hörrni, bilderna här i inlägget, jag testar olika filter, det är olika hur bilderna behöver vara beroende på vad man ska ha dem till, de här är Facebookvarianter, de flesta facebookar med smartphone eller surfplatta idag, smått, så det behöver vara annorlunda, och nu tar jag de bilderna här, skulle t.ex. en tidning vilja ha en bild måste den se lite annorlunda ut, bara säga det så ni vet ifall nåt fotofreak ser rött eller nåt. Okej, klart. 

Jag märker att jag ser Stockholm så annorlunda. Sen sist jag var här. Att jag ser annorlunda över huvud taget. Ser så mycket människor. På ett nytt sätt. Starkt. Blir alldeles snurrig av alla intryck. 



Ja, redan trött, så intensiva dagar i Stockholm, skönt att dra ut ur stan, kaffe och glass på ett litet oansenligt fik är lika stort var jag än är i världen, men också en liten oas att vila i. Om jag villl att det ska vara det. Och det vill jag. 



Sen till finpolaren Anna Rosengren för att tanka livsgrejs innan resan – en soffa, en kopp te och nära livet. Så ska vi ha det. Hon hade sängar men nä, jag sover gärna på soffa om den är liggvänlig. 

Sen in till stan igen. Behövde bli av med lite grejer, då är det bra med taxipolare som kommer förbi och hämtar och kramas och allt, vår allas älskade Pierre Näsman, life rules all in! 

Okej, då tror jag jag är klar, eller förresten, nä, kunde gjort massa fler grejer, många som ville träffa mig, intervjuer och lite av varje men jag blir vimmelkantig av allt, jag släpper det.



Okej, då kör vi, livet är här, livet är där, livet är allt, ut och rocka all over, mot Arlanda, mot Paris! Japp.

I Paris tar jag bussen in till city, bussen är bra för den släpper verkligen av en mitt i smeten. Jag bara går på gatorna, inget turista och se grejer, bara gå, jag gillar det, men så märker jag att herregud vilket hardcore mode jag kopplar på. Och det blir bara värre och värre. Vad är det som händer? 

Så märker jag att jag har kopplat på det mode som jag brukat ha. Förr om åren. Jag var 14 år första gången jag var efterlyst av polisen. Ute på vift. 18 år efterlyst av Interpol. Vift igen. Bodde i tunnelbanan i London. Var till Dublin. Och Paris. Jag gick på gatorna upp och ner, upp och ner. Det kommer tillbaka. Och så kommer det en annan variant. För två år sedan var jag i Paris. Hela livet var totalt upp och ner. Jag gick på gatorna, upp och ner, upp och ner. Nu är det här. Men ändå inte. Vad händer? 



Sätter mig på ett café för att vila lite och få lite mat i mig, och så  förstår jag. Och tårarna börjar rinna.

Jag flyr inte längre. Jag söker inget längre. Jag är klar med det. Visst, lära mer om livet, mig själv, men inte så där för att kunna leva. Rastlöshet har bytts till stillhet de här snart två åren jag rockat med min bakgrund, mitt liv, allt knas. Jag bara är. Och jag vet inte hur man reser så. Det är ju faktiskt vackert. Men jag vet inte för det. Okej. Jag bara är i det som är. Jag får väl gråta då. Jag behöver bara lite tid. Att lära mig. Att landa i det här nya. Så jag går på gatorna upp och ner med tårarna rinnandes. Och låter det vara så. 



Tillbaks till flygplatsen för nattflyg till Bombay. Det går bra, har musik som hjälper mig slappna av. I Bombay slappar jag på flygplatsen och sen vidare till Kathmandu. Japp, packningen är med, tack tack, ta en taxi och jag har telefonnummer till stället där jag bor, vet på ett ungefär var det ligger men kan inte hitta exakt, tänker mig att taxichaffisen får ringa, japp, det gör han och en stund senare är jag framme.

I Kathamndu blir jag än mer förvirrad. Polarna hänger nära mig på olika kanaler, som om de visste att det här skulle bli en jobbig start. Anneli, tänk på att du reser iväg med helt nya förutsättningar, ge det tid, var ödmjuk. Jag är totalt oförberedd på allt som slår mot mig. 



Tog en sväng in till Thamel, inne i stan, väldigt bisy, så lika men ändå så olika. Jag har förändrats. Mina ögon har förändrats. Jag ser helt nytt. Människorna. På ett helt nytt sätt. Det blir mest bara starkt och osorterat och jag vet inte vad jag ska göra av allt. Bara vara, AnneliDarling, bara vara, det hittar sig snart. 

Jag låter mig dundra runt. Det blir rejält. Är uppe på taken på nätterna. Fast inte de här taken, det här är världsarv, de klättrarna man inte på hur som helst. 




Mina böner, låt dem flyga med vindarna. Amen. 



Så kommer gamla grejer farande, allt möjligt, snälla livet, håll dig nära, jag behöver dig. Anneli, försök dundra lent. Ljus. Rökelser. Blommor är bra. Och glass. 







Inte främst tungt up my face. Mer annorlunda up my face. Ovant. Och massa massa starkt. Och totalt oförberedd för det här. Jo, tungt också, på annat sätt, nytt-tungt. Och nätterna är tunga. Förbaskat vad lång tid tidsomställningen tar den här gången också. Jag vet att jag har svårare för det pga. av mina gamla skador. 



Jag försöker spegla mig i livet. Hello you beautiful soul, how's life going today? 



Urk. Livet dundrar runt, huller som buller. Jag kan inte alls sortera, hantera alla intryck, det är inte Kathmandu i sig, jag har rest över fem år i 70 länder, jag reder mig och Kathmandu är inget nytt, utan det är något med intrycken, att jag ser allt så helt annorlunda.

Jag ser över huvud taget världen annorlunda när jag reser, har en helt annan mindset, den brukar kopplas på när jag går genom säkerhetsspärrarna på flygplatsen, väldigt behaglig öppen mindset, lära, se, lyssna, ta in, möta och betydligt mer diplomatisk än hemma. Min pappa har sagt i många år att jag ska ta med mig den här mindseten hem, jag försöker men det funkar inte all in. Jag gör allt det där jag brukar nu också, det jag har att ta in är dock totalt annorlunda. Och jag är alldeles förvånad över hur många som söker kontakt med mig, och på ett så himla trevligt sätt. 

Jag förstår att det är jag som har ändrats, mitt förhållnigssätt till världen, till det jag ser, jag själv, min utstrålning osv, men så här himla starkt. Herregud. Jag behöver sitta så här på kanten av livet lite. Så jag gör det. 



Kathmandu in a mess. Och det blir inte bättre. Det blir värstingsnurr. 




Här är en förteckning över alla inlägg om just den här resan.

Till del 2.

Till min hemsida.
Till min engelska facebooksida. 
Till min svenska facebook.

För er som undrar vem jag är, här finns en fantastiskt välskriven artikeln om min bakgrund i det ansedda Magasinet Filter. Jag måste varna, det är starkt!