Helt fucked up av allt nytt. Inget nytt i Kathamndu men nytt inom mig gör att jag ser världen med nya ögon. Livet dundrar runt rejält föfsta dagarna i Kathmandu. Och det bara fortsätter och fortsätter.

Del 1 här (öppnas i nytt fönster).

Vad jag alldeles glömt bort var att den grabb som jag älskade så inibänken och som dog ungefär samtidigt som jag insåg det begravdes här i Kathmandu.  Han brändes och askan spreds i floden men han har sin minnessten här i Kathmandu. Ajajaj. Huja. Det här var jag inte förberedd på mitt i alla intryck som fullständigt far runt som i en torktumlare  inom mig. Det bara går inte att hålla ihop tankarna längre. En polare blir orolig och tycker jag ska komma till London ett tag. Men nä. Jag förstår kanske inte själv hur snurrigt det är. 

Jag har en god vän som är den enda vän jag har kvar som också känner grabben. Han som spreds i floden alltså. Thomas sätter sig på ett flyg i London och nästa morgon knackar han på porten med tandborste och extra kalsonger i fickan. 



Ibland undrar vänner hur jag kan sätta mig i bilen och köra 50 mil för en fika och sen hem igen. Det beror helt vad man har för perspektiv på tillvaron. Jag har en del vänner ute i världen som släpper allt och bara åker om det verkligen behövs. Och ja, jag har också flugit över oceaner för att just där och då behövs. Nu var det jag som behövde en fika. 

Vi går dit tillsammans, pratar som bara vi kan prata och nästa kväll sätter han sig på flygen hem till London igen.


Här är ett av alla ställen där de bränner döda i Kathmandu. Min polare brändes dock helt privat. Jag gillar att sitta just här. Det känns så mycket liv. 

Livet fortsätter men lite mer samlat. Intrycken är dock starka, oerhört starka. Och jag processar grejer helt vilt. Här är en text från Facebook i samband med de här första dagarna. 

"Fick värsta totalklarheletsknocken på bussen hem igår. Efter att jag hade varit där de bränner de döda. Satt fast i en traffic jam i över en timme. På ett ställe blev det tvärstopp. Jag satt och såg ut på livet utanför fönstret.

Trafiken var egoistisk. Människor sålde mat. Behövs ju för att kunna leva där i röran också. Och så mycket prylar. Någon köpte sig ett nytt rött plastarmband. 50 öre kanske. För att känna sig fin. Identitet. Status. På marken fanns enorma mängder sopor. Där. Precis där när jag betraktade sopfälten. Helt plötsligt upplevde jag mänsklighetens lidande klart som korvspa up my face. Lidandet. Så totalt bart. Och blev helt knockad. Tårarna började rinna. Och hade en halvtimme kvar på bussen hem.

När jag kom hem duschade jag länge. Tvättade och tvättade mig och än mera tvätta. Rening. Sen körde jag Annelistyle mediationshypnos. Starka bilder. Ser mig som på ett berg. Det är dimma och jag ser inget annat än dimman. Men känner. Hur det närmar sig något nytt, i omgivningen. Men inte synligt. I känslan, i medvetandet, i hela mig. Jag får iväg en rad till en vän; Det kommer ett nytt medvetande.

Gick och ställde mig på huvudet. Utan händer. Första försöket att stå utan vägg. Bara på huvudet med armarna utmed kroppen. Vet inte varför. Varför jag längtar till det. Längtan att göra det kommer oftare och oftare. Nu ser jag den inre bilden att jag kan för första gången. Bejaka. Våga bejaka. Att bli ett med livet all in. I det går det. Bara ett försök. Sen låta det landa. Starkt ögonblick.

Går tillbaka till meditationen. Ser hur jag står på huvudet mitt i trafiken på olika ställen i världen. Vet inte vad det betyder heller.
Lyssnar på en youtube-grejs som tar ner mig ner i hypnos. Somnar i det.

Idag fortfarande känslan av dimma. Peppar en polare därhemma att bilda ny verksamhet. Japp och woop. Kul. Har inte ätit mer än banan och granatäpple på hela dagen. Tar en promenad. Ser lidandet igen. Extremt starkt. Min skapare vilket lidande. Vad håller vi på med. Det blir för starkt. Stänga av. Vill bort. Flyga iväg. I morgon. Till någon strand. Lena smoothisar. Paradis.

Anneli. Det är inte annorlunda någon annanstans. Nu stannar du. Och fejsar det här. Tre månader tills flyget går hem. Lyssna. Lyssna på livet. Livet vet. Häng nära. Ta rygg på livet. En dag lättar dimman på berget. Då får du förmodligen se något du aldrig sett förr.

Men kan man inte se det på en paradisstrand? Måste man se det i en sophög i en traffic jam?

Ja. Ibland måste man det."

Här är en bild från traffic jamen. 

 

Bergen, jag planerar ju att dra till Manaslus basläger, som acklimatisering för mina egna bestyr och har en klätterkompis som är där just nu, Grace. Jag överraskade henne i ett annat basläger en gång och hon blev så glad så hon studsade, tänkte göra en likadan igen. Ho bloggar dock om att hon är himla sjuk i influensa, värsting, och att hon planerar att bryta. Då hinner ju hon ut innan jag hinner in. Dessutom är monsunen sen i år och de regnar fortfarande, det regnar fortfarande här i Kathmandu och hon bloggar om att allt är surt och grinigt i baslägret, inte superlockande. Så jag avvaktar, jag kan dra till bergen i oktober. 

Jag försöker få fatt i kung fu-nonnorna men ingen svarar på telefon trots många tappra försök. Jag drar till ett annat tempel och rekar läget så länge, Kapan Monastery, där finns ett buddistcenter som har kurser i meditation och buddism och grejer på engelska. Det ligger på en av kullarna runt Kathmandu. De har en nyböjarkurs som startar den 4:e oktober och jag skulle gärna vilja gå den men vill kolla in stället först så det inte är nåt flumflum, det gillar jag inte. japp, det känns okej, så jag frågar men det visar sig vara fullbokat så de ber mig återkomma den 3:e oktober på mejlen. Oki oki. 



Klätterpolaren piggnar till och gör ett försök mot toppen. Jag tänder upp hela balkongen för henne, skickar all energi jag kan åt hennes håll. 

Det blev ytterligare en orolig natt men nästa morgon får jag besked att hon står på toppen. Hennes fjärde 8000-metersberg. Jag är naturligtvis jätteglad för hennes skull men fuck vad orolig jag är sen. Jag vet att det är otroligt mycket laviner i år pga. all nederbörd och just Manaslu är tufft på den fronten. Jag vet dessutom att de flesta olyckor sker på nervägen och jag känner min polare, hon kör inte alltid play safe.

Jag drar till ett café för att få i mig lite frukost. Så här hände sen. Texten är återigen från Facebook. 

"I morse satt jag på fina caféet och var så orolig för min vän på berget, jag hade inte hört något sedan hon stod på toppen i går morse och jag vet att det är farligast på vägen ner, speciellt i år med så mycket laviner. Så orolig och jag vet inte riktigt hur man gör med sån oro, gråten hängde bokstavligt i halsen, tillsammans med snuvan bihåleinflammationen orsakar. 

Så kommer det in en tjej, jag reagerar på att hon är så lik min vän på berget, vi nickar, hon frågar var jag är ifrån, jag svarar med att bjuda henne att sitta ner. 

Ett par timmars helt crazy fantastiskt möte börjar och tillfälligheterna i vårt möte är totalt osannolika, går inte ens att återge. Hon hade gått 45 min till just det här caféet, bara driven av en längtan att träffa en kvinna att prata med en stund om liv och sånt. Jag blev som trillad från himlen för henne, dessutom kunde vi bolla grejer som var så viktiga för henne i hennes liv just nu. 

Själv fick jag stöd i min oro, och utan att hon vet också i andra viktiga bitar i mitt liv just nu. T.ex. så frågade hon om hon fick sjunga en sång för mig, javisst sa jag. Hon tar gitarren som står i restaurangen, stämmer den med hjälp av en app i sin telefon, berättar att hon skrev sången efter en avslutad relation och så börjar hon sjunga en sång som totalt knockar mig, inte bara för att hon är helt all in duktig, utan också texten, en sång om livet som heter Life.  

Så får de igång internet på caféet och jag kan ta del av ett meddelande från Toronto, min vän på berget finns i baslägret. Tack och lov. Jag konstaterar att det sista dygnets oro har lärt mig otroligt mycket, om oro, att oro hyser mycket egoism, om kravlös kärlek och relationer, 

En fullständigt magiskt morgon går mot sitt slut, våra vägar skiljs åt och jag går ut på Kathmandus dammiga gator. God morgon världen."

Här är klätterpolaren i Kathamndu några dagar senare, safe and sound. Cheers! 

Jag blir så snopen att att så väldigt många dras till mig, på ett helt nytt sätt. Jag förstår att det är nåt med mig som är annorlunda men ändå då, så starkt. Den här tjejen jobbar under lovet i lilla restaurangen tvärs över gatan, våra själar möttes boom direkt fösta gången vi sågs. Jag äter ofta är, det är alltid renskurat på kvällen och de har alltid färska grejer, det funkar och magen håller. Men det är nåt med pappan, han är trevlig och hjälpsam men han ler inte så värst. De andra ler och är glada osv men inte just han. Så jag tänkte jag kan testa ett knep. 

Jag går dit och försöker så mycket jag bara förmår att skicka ut vad sjutton det nu heter, livskärleksenergigrejs, all over the place. Dränka in både de som jobbar där och hela stället med det. De svarar på det, de blir glada som tusan osv, och jag blir snopen för det studsar så starkt tillbaka till mig, olala. Men pappan, noop. 

Nästa dag jag kommer dit kan jag inte stanna, så himla kissenödig, så jag tar med maten i påse. Och då sträcker pappan fram påsen och ger det till mig, gratis, med största leendet från öra till öra. Herregud. Flickan hade den här dagen på sig rosa princessklänning. Pink power girl. 
 


Jag blir än mer omtumlad. Livet är starkt och jag bara dundrar runt.

Jag bor på f.d. norska skolan i Jawalkhel, numera finns ingen skola kvar här men det har gjorts om till boende, det är inte riktigt som hostel eller hotel utan mer lugnt boende, man bara hyr ett rum, eller säng om man vill, många scandinaver som är här under längre tider. Lugnt, väldigt lugnt och skönt. Balkongen där är min. 

En kväll satte jag mig på en gunga i vår trädgård. Då kommer yngsta sonen i huset. Han har en crush on me. han klättrar upp i mitt knä. 

Efter en stund börjar han göra kullerbyttor på gräset. Jag visar honom hur man står på huvudet och han blir genast sugen på att testa, jag hjälper han med att hålla fötterna. 

Det här med att stå på huvudet, alltså, jag har bara stöd av fötterna mot tvättlinan. Många tror bilden är photoshoppad, men nä, det är på riktigt. 



Här är en bild till, precis innan jag släpper händerna. 



Dagar rullar runt, jag minns faktiskt inte ordningen längre. Jag försöker äta nyttigt, här färskpressad juice i take away variant. Granat äpple och mixad juice. 

Jag försöker ta dagarna som de kommer. Jag siktar på att bara vara till den 3:e oktober då jag ska få besked om kursen på templet. 



jag sover dåligt, tidsomställningen efter resan är ovanligt seg den här gången, att jag dundrar runt i skallen, jag busar på nätterna. men Kathmandu hjälper till bra också. Ibland har jag lust att gå ut och skjuta varenda hund. de ylar som galningar på nätterna så jag kan inte sova. Men de sover bra själva. 



Och tupparna, de vaknar i ottan, det går inte att missa. Trafiken hjälper till också, de har fullkomligt dille på att tuta. Hoppas det kommer elmoppar snart, som det kommit i Kina, det hjälper en hel del. 



Kickboard är ju inte så dumt. 

Det är inte bara jag som busar på taken.

Jag minns inte ordningen på allt längre, bara kastar in allt huller som buller. Sorry. Men ändå, mitt i allt snurr så känns det ändå som att det finns något gott i alltihop. Det känns som att grejer faller på plats. 

Det är festival och mycket är stängt, så det passar bra att bara hänga lite. De bygger mycket gungor överallt och jag frågar vad det handlar om. En gång om året borde alla lämna jorden och försöka nudda himlen. Herregud så vackert, jag an inte annat än hålla med. 

Det har varit så mycket flygande grejer på sistona. Örnar, flygplanen flyger lågt över hustaken, de flygs massa drakar från hustaken nu när det är festival. Jag tar en promenad och det blir mer flygegrejer. Texten är från Facebook. 

"Långpromenad. Bara går utan mål. En grönskande park. Så skönt med det gröna. Liv. Och så säger jag till livet visa mig nåt, jag är så trött, säg nåt. Och det första jag ser är en fjäril med skadade vingar. Den kommer snart att dö. Jag undrar om den har ångest eller om den bara är i det som är. Jag tar vägen om toaletten och bredvid är en öppning i allt det gröna ut mot flodbanken och precis där kommer en örn flygande nån meter från mig. Jag fortsätter utmed flodbanken. Även här bränner de döda. Jag passerar precis nära, lika nära som örnen flög förbi, och andas in röken som också stiger mot skyn. Har aldrig sett så mycket drakar i hela mitt liv tillsammans innan. De flyger drakar nu under festivalen. Pojken står på en sån liten bygggrejs som de bränner döda ifrån, fast han flyger drake. Och så är örnen där igen. Eller vad det är för nåt. Livet talar starkt men jag förstår inte."







Mitt i allt snurr tänker jag att Buddha började sin karriär med att meditera i sex år. Så jag behöver inte göra ig någon brådska. Låt det snurra runt ett tag Anneli, det blir skitbra det här. 



Den här ritade jag en kväll. Sen gjorde jag en annan version som jag gillade ännu bättre men kan inte hitta den, får göra en ny och återkomma. 

Försöka dundra lent. Pimpa med gladgrejs. 

Bara vilar lite, en dag flyger jag igen. 

Drömmer en crazy dröm. Träffar en helig man. Han frågar hur jag vet vart jag ska. Jag svarar att jag ska bara dit mina steg tar mig. Bra säger han och målar tecken på min panna med guldfärg och pekar vart jag ska gå. Så jag går ditåt han pekat tills slen går ner sen lägger jag mig att sova i gräset. 





Jag har åkt på en sjuhelsikes infektion, det började med halsfluss efter lite whiskey och en cigarett en kväll, nä, jag röker inte men även solen har sina fläckar, och på det är luften i Kathmandu en katastrof och hjälper inte ett ögonblick, det var så jag tänkte om det. Får sen höra att halva Kathmandu har nån skit, riktigt illa, det sägs att det kommer när monsunen drar sig tillbaka och vädret slår om och att det är extra illa i år av någon anledning. Jo jag tackar.

Några dagar senare har jag bihåleinflammation, bronkit och trumhinnan i era örat bråkar och vävnaderna börjar bli infekterade i ansiktet, gommen och sklettet, omg, och jag fattar att den antibiotika jag äter är som att äta luft, det gör sjukt ont i käket och jag behöver hjälp. Och urinvägsinfektion på det, men det får jag alltid 2-3 veckor in på en resa, har aldrig fattat varför, men den svarar på sin egen kur. Mejlar en polare som är läkare som svarar snabbt, annars hade det få bli sjukhuset. Testar ny antibiotika, 75 öre styck. 



På vägen tillbaka från apoteket stannar jag vid juiceshoppen. Kolla vad jag hittade liggandes inne bland bråten. Ett hjul är trasig men de ska försöka fixa det, sen shoppar jag den när jag kommer tillbaka från templet. Sicken pink power bräda!! 



Japp, jag kom med i buddistkursen. Det här blir mitt klassrum. Utanför massa trädgårdar och massa massa grönt. Som jag längtar efter meditation och shaolinyoga i gröna parker. Som jag önskat det här. Engelskspråkig kurs i buddism av tibetanska lamor. Och idag är det verklighet, jag åker så snart jag skrivit klart det här. Och några hundra meter bort på kullen finns ett tempel till och där bor kung fu-nunnorna. Japp, jag har hittat. Herregud. 

När jag började drömma om att träna kampsport i tempel för många år sen var det förbjudet för kvinnor, det sket jag i, jag drömde ändå! Nu har det ändrats, kampsport är tillåtet för kvinnorna, templet på kullen här är först ut i världen, och de kör shaolinstyle på träningen! Och här är det i mitt liv!! Drömma hej vilt rules! 



Jag skippar internet och grejer när jag är där, vi hörs på andra sidan!

Stillness. That's where i take off my shoes. 

Till del tre, om meditationskursen på Kopan Buddhist Centre.

Här är en förteckning över alla inlägg om just den här resan.