Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Världspremiär: Expedition Jemen - 52 grader i skuggan

Jag måste säga att det var en av höjdpunkterna i mitt professionella liv när Jemen filmen hade premiär i Båstad onsdagen den 7:e augusti. Men jag hade likväl ganska svårt att njuta. Jag har jobbat med filmen i stort sett i 2½ år från första tanke till sista handtaget. Och filmen blev klar i sista sekund. Jag var mest trött. Gladast var min familj!

Reaktionerna på filmen var smått otroliga. Full lokal, massor av skratt, applåder och massor av frågor när filmen väl va över. det var underbart att se den på stor duk. Vilket jobb Johan, Samir och Ulrika gjort! Jag kände mig nästan "mobbad" av folk efteråt och deras överord. Viktigast var att de tyckte att bilden gav en mycket positiv bild av Jemen och mellan Östern. Jag med tanke på hur media idag vräker ut elände från denna del av världen, så var många lätt chockade, men positivt överraksade att verkligheten som vanligt är en annan. 

En av resencionerna har kommit från en av landets främsta filmare och filmskapare, Marianne Ahrne, som skrev så här:

Hej Mikael, 

Nu har jag sett din film och tycker den är alldeles underbar! Så här har ingen svensk sett Jemen före dig och Tanya! Jag känner igen det varma mottagandet ute i byarna från egna vandringar i andra länder, men det är unikt att få se och höra hur människor i dessa trakter tänker. Tanya är ett fynd! Härligt att hon kan tala arabiska och faktiskt väldigt bra att du går i all vänskap med en kvinna. 

De svårigheter ni stöter på och de kriser ni råkar in i förhöjer ju också värdet av filmen. Rent tekniskt är jag inte förtjust i skakig handkamera, men jag förstår också att ni inte hade något annat val när ni skulle filma under marsch. Och efter hand bryr man sig inte om det: det är bara spännande att få följa er på färden. En del bilder i gryning och skymning är magiskt vackra. 

Det var intressant också i början av filmen att få se klanuppgörelsen där man lämnade över vapen och resonemangen runt vapnen. (Utan vapen är man ingen man...) Jag tycker den här filmen kommer vid alldeles rätt tidpunkt. Nu när amerikanerna och andra västländer stänger sina ambassader i Jemen och USA skickar drönare är det uppfriskande att få möta landets verkliga befolkning. Det är också bra att du inte idealiserar alla: odugliga guider som ska ha 100 dollar om dagen och inte orkar gå t.ex. 

Jag tror TV.tittarna kommer att älska din film. Jag ska säga till alla jag känner att inte missa den. Och Kensington vill man bara pussa på! Han grät - precis som min kamel! Kameler är världens åttonde underverk tycker jag. 

Jag njuter av dessa ord och vill nu få denna film snarast internationellt, kanske det på något vis kan ändra bilden av det fantastiska Jemen! 

Jag har skrivit en större resencion av mina känslor på engelska här

Lyssna på radioprogrammet Verkligheten i P 3!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-08-21 23:03   andyyy
Hur ser man denna om man inte vill/kan gå på premiärer. Köpa någonstans? TV? Ladda ner gratis? :)
 
Svar 2013-08-22 07:58   explorermikaelstrandberg
SVT 2, 20.00 den 29 augusti, en vecka från denna dag.
 
2013-08-22 10:46   fowwe
Det är mycket roligt att filmen är klar. Vad jag förstår ett unikt projekt med dimensioner som "vanliga" dokumentärfilmare sällan når upp till. Du har färdats under många strapatser med nära kontakt och samarbete (och vänskap) med lokalbefolkningen. Det är så kvalificerat att jag har svårt att föreställa mig det. Gratulerar till den lyckade premiären, jag önskar dig och denna film stor framgång!
 
Svar 2013-08-22 12:24   explorermikaelstrandberg
Hej hans! Tack för dessa fina ord, ja, den kommer nu den 29:e, så jag ser fram emot vad du tycker när du sett den. Jag är oerhört nöjd själv och mycket beror också på att jag arbetat med en av världens bästa klippare, ulrika!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg