Utan tvekan är det så att Jemen förändrade mitt liv till det oerhört mycket bättre!
Jag har nu samlat all rapporter från de tre resorna under en helt ny sajt, nämligen denna:
Jemen Expeditionerna
Men, den första färden, den som mest förändrade mitt liv, finns blott att läsa på engelska här:
An Explorer Learning Arabic
Min förhoppning är att alla dessa kan ge en ny mycket positiv bild på detta fantastiska land och dess lika underbara människor. Och även locka andra att åka dit och bli nya människor. Bättre sådana!
Etiketter:
Januari, Februari, Mars, April
2024:
Februari, Mars, April, Maj, Juli, September, November, December
2023:
Januari, Mars, Maj, Juni, September, Oktober, November, December
2022:
April, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2020:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2019:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2018:
Mars, April, Maj, Juni, Juli, September, December
2017:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2016:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Augusti, September, Oktober, November, December
2014:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2013:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
Läs mer i bloggen
Post Expedition Blues
Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.
Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.
”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”
”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.