Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.
Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.
Vad är symptomen på post-expeditionsblues?
Det finns en djup känsla av tomhet. Till och med känslor av isolering. Trötthet och nedstämdhet. En del irritation. Eller mycket. En stark längtan efter teamet eller rå natur. En impuls att omedelbart börja planera nästa stora projekt.
Jag vet att Norm, Richard och MJ också upplever dessa känslor just nu. Det var den typen av resa. Den senaste Kilimanjarobestigningen. Och anledningarna till att hamna i denna rastlösa situation är att man under en stor (eller liten) expedition har ett tydligt syfte, ett klart mål. Det är majestätiskt men ändå enkelt. Hårt arbete, sova och äta. Få beslut. Och framför allt – kamratskapet. Människorna. När man kommer hem är man återigen föräldern, leverantören, den vanliga identiteten, och det livet med alla måsten – från mejl till att bete sig som samhället förväntar sig – är en utmaning.
Lyckligtvis har jag genom åren lärt mig att hantera det bättre.
- Strukturerad avstämning. Inom 48 timmar – journalför eller berätta hela historien. Det stänger den mentala slingan. Du behöver människor runt dig som är genuint intresserade av vad du just har upplevt. Det här är inte enkelt, för de flesta kan inte identifiera sig med upplevelsen och har därför lite intresse efter den första timmen. Så hitta någon som vill lyssna.
2. Håll mikroäventyr levande. 24-timmarsturer i närområdet ger natur, rörelse och mild adrenalin. Ge dig ut omedelbart.
3. Behåll kontakten med teamet. Gruppchatt eller schemalagda videosamtal två gånger i månaden – digital oxytocin spelar roll!
4. Sätt ett nytt, modest mål. T.ex. en lokal terränglopp eller styrkebenchmark – kort tidshorisont, låga insatser.
5. Förbered hemmet i förväg. Post sorterad, måltider förberedda, en lugn första arbetsvecka – dämpar kontrastchocken.
6. Normalisera dippen. Påminn dig själv: "Det här är min kropps hormonåterhämtning – det kommer att gå över." Att namnge det minskar oron. - Post-expeditionsblues är helt enkelt det biologiska ekon av det som gjorde expeditionen fantastisk. Genom att förutse hormonsvängningarna och bevara små doser av utmaning, natur och kamratskap kan du förvandla nedstämdheten till en språngbräda för nästa kapitel istället för ett hål att falla ner i.
Se trailern från Jemenexpeditionen:
https://vimeo.com/ondemand/manwithacamel/86367382
Läs om Sibirienexpeditionen:
https://www.mikaelstrandberg.com/.../Explorers_journal...
