Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Tre foton som gett mig positivt perspektiv på livet

Häromdagen satt jag och grillade i en park här i Malmö när jag såg en lokal fotograf följa ett gäng människor som hamnat lite snett i livet till följd av för hög alkohol konsumtion. Jag tänkte, att kanske ger det perspektiv både för fotografen och de fotograferade. Till det bättre. Så tänkte jag på tre bilder jag tagit som gett mig extra starka känslor och som gjort skillnad. Alla tre tagna i Jemen.

 

Den första är den här, tagen när jag fick uppleva en s.k mordrättegång med anrika anor innan profeten Muhammeds tid, där tiotusentals anhängare till de två största stamkonfederationerna i Jemen samlades, Bakil och Hashid, för att reda ut problemet genom samtal, dialog, förståelse och så ett beslut. Ett stort antal vapen bytte ägare liksom 44 kor. Någon sköt mot Tanya Holm och mig från en närliggande minaret, med det visste vi inte då. Det kändes, alla vapnen och underliggande aggressioner till trots, hel säkert. Likväl var det en oerhört spännande upplevelse som kändes helt unik. Det gav mig hopp!

 

Den andra bilden är tagen i skymning med utsikt över Gamla Sanaas olika basarer. Den innersta kärnan sägs vara kanske 2500 år gammalt. Sanaa är med enkelhet den mest spännande plats jag någonsin varit på. Vilket folkmyller, de flesta av landets större klanfederationer och underklaner har sina kvarter och här råder inte en endaste död minut. Jag blev förälskad i platsen efter denna bild!

 

Den tredje tog jag på Salim Hamid Ambar Al Mahra några dagar innan Tanya Holm och jag nådde fram till Rumah, något ingen trodde. Inledningsvis hade vi inte velat ha med oss predikanten, men det skulle visa sig att han var bäst av alla och verkligen gav oss den bild vi vill ta med oss hem av beduinerna. Varm, generös, klok, stark, öppen och förstående.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg