Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Frozen Frontier, sista veckan; "Jag klarar inte lukten och lorten."

Det blev avsevärt varmare den sista veckan. Nätterna låg fortfarande under -45, men under dagarna var det ibland rena värmeböljan runt -30 grader och det gjorde att den sista biten blev bekvämare. men inte lättare. Här var taigan mycket tätare, isarna öppnare, mycket mindre snö, men likväl tillräckligt med snö att det blev skare ibland, vilket ställde till det för renarna, som har svårt att ta sig genom denna. Tänk vilken underbar varelse renen är! Än är den helt överlägsen som reskamrat i den sibiriska tajgan. Den behöver inget bränsle förutom vad som erbjuds i skogen, den kan ta sig fram där vare sig skoter, hundar eller hästar kan och den erbjuder dess mänskliga kamrater alltifrån kläder till kött. Perfekt

Alla i gruppen ville fram till Arkah. Renskötarna för att få en vila, få sin lön, vi, för att vi var alla mycket trötta. Kylan och det hårda tempot hade tagit oerhört mycket kraft. Så sista biten blev full fart upp och ned genom tajgan tills den dag vi såg gruvan utanför Arkah. Gruvdrift, markproblem och jakt-och fiskerättigheter är ett stort hot mot renskötarnas framtid. Ändå är nästan hela Arkah, mer eller mindre, anställd av gruvbolaget som kan erbjuda jobb. Att vara renskötare i den här delen av Sibirien, Khabarovsk krai, är i det närmaste en omöjlighet. De får ingen ersättning alls för sitt leverne och efter 50 år med kommunismen, där de till och med fick semester på valfri ort vartannat år, så är det en tuff tid. men deras sätt att leva, förmodligen ett av det friaste som finns, deras kunskap hur man överlever i tajgan tills deras sätt att sköta renar, är unikt. Alla måste vi göra vårt bästa, i synnerhet regeringarna ide länder där de bedriver sin renskötsel, måste förstå värdet av att deras kultur och sätt att leva får fortsätta. man måste tänka långsiktigt, inte kortsiktigt. De bär mycket av den kunskap av vilka vi är på ett sätt att vi behöver den i framtiden får att själva förstå vilka vi är.

Arkah var mer pittoreskt än förväntat. Visst syntes en del arbetslöshet, en del brännvins drickande, men inte alls på nivåer jag hört talas om. Våra renskötare firade en aning, inte mer än oss, men efter fyra dagar där kom Vika till oss och sade att Slava och hon tänkte återvända till tajgan snart:

"Jag saknar renheten där ute, det goda vattnet och lugnet, Här är det lortigt och luktar illa."

Jag och de övriga återvände till Jakutsk via Okhotosk och Khabarovsk, bara det ett äventyr, efter drygt en månad av en av de mest fantastiska färder jag någonsin gjort. Som en saga. Om än med en del problem som alltid.

Läs expeditionsrapporten här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg